1 Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarna: »Gån åstad och gjuten ut Guds sju vredesskålar på jorden.»

2 Och den förste gick åstad och göt ut sin skål på jorden. Då kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro vilddjurets märke och tillbådo dess bild.

3 Och den andre göt ut sin skål i havet. Då förvandlades det till blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser i havet dogo.

4 Och den tredje göt ut sin skål i strömmarna och vattenkällorna. Då förvandlades dessa till blod.

5 Och jag hörde vattnens ängel säga: »Rättfärdig är du, du som är och som var, du helige, som har dömt så.

6 De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har ock du givit dem blod att dricka; de äro det värda.»

7 Och jag hörde altaret säga: »Ja, Herre Gud, du Allsmäktige, rätta och rättfärdiga äro dina domar.»

8 Och den fjärde göt ut sin skål över solen. Då fick denna makt att bränna människorna såsom med eld.

9 Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de Guds namn, hans som hade makten över dessa plågor; de gjorde icke bättring och gåvo honom icke ära.

10 Och den femte göt ut sin skål över vilddjurets tron. Då blev dess rike förmörkat, och människorna beto sönder sina tungor i sin vånda.

11 Och de hädade himmelens Gud för sin våndas och sina sårnaders skull; de gjorde icke bättring och upphörde icke med sina gärningar.

12 Och den sjätte göt ut sin skål över den stora floden Eufrat. Då torkade dess vatten ut, för att väg skulle beredas åt konungarna från östern.

13 Och ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun såg jag tre orena andar utgå, lika paddor.

14 De äro nämligen onda andar som göra tecken, och som gå ut till konungarna i hela världen, för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag.

15 (»Se, jag kommer såsom en tjuv; salig är den som vakar och bevarar sina kläder, så att han icke måste gå naken, och man får se hans skam.»)

16 Och de församlade dem till den plats som på hebreiska heter Harmagedon.

17 Och den sjunde göt ut sin skål i luften. Då gick en stark röst ut från tronen i templet och sade »Det är gjort.»

18 Och nu kommo ljungeldar och dunder och tordön, och det blev en stor jordbävning, en jordbävning så våldsam och så stor, att dess like icke hade förekommit, alltsedan människor blevo till på jorden.

19 Och den stora staden rämnade söder i tre delar, och folkens städer störtade samman; och Gud kom ihåg det stora Babylon, så att han räckte det kalken med sin stränga vredes vin.

20 Och alla öar flydde, och inga berg funnos mer.

21 Och stora hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen på människorna; och människorna hädade Gud för den plåga som haglen vållade, ty den plågan var mycket stor.

1 Alors j'ouïs du Temple une voix éclatante, qui disait aux sept Anges : allez, et versez sur la terre les fioles de la colère de Dieu.

2 Ainsi le premier [Ange] s'en alla, et versa sa fiole sur la terre; et un ulcère malin et dangereux attaqua les hommes qui avaient la marque de la bête, et ceux qui adoraient son image.

3 Et le second Ange versa sa fiole sur la mer, et elle devint comme le sang d'un corps mort, et toute âme qui vivait dans la mer, mourut.

4 Et le troisième Ange versa sa fiole sur les fleuves, et sur les fontaines des eaux, et elles devinrent du sang.

5 Et j'entendis l'Ange des eaux, qui disait : Seigneur, QUI ES, QUI ÉTAIS, et QUI SERAS, tu es juste, parce que tu as fait un tel jugement.

6 A cause qu'ils ont répandu le sang des Saints et des Prophètes, tu leur as aussi donné du sang à boire; car ils [en] sont dignes.

7 Et j'en ouïs un autre du Sanctuaire, disant : certainement Seigneur Dieu tout-puissant, tes jugements [sont] véritables, et justes.

8 Puis le quatrième Ange versa sa fiole sur le soleil, et [le pouvoir] lui fut donné de brûler les hommes par le feu.

9 De sorte que les hommes furent brûlés par de grandes chaleurs, et ils blasphémèrent le Nom de Dieu qui a puissance sur ces plaies; mais ils ne se repentirent point pour lui donner gloire.

10 Après cela le cinquième Ange versa sa fiole sur le siège de la bête, et le règne de la bête devint ténébreux, et [les hommes] se mordaient la langue à cause de la douleur qu'ils ressentaient.

11 Et à cause de leurs peines et de leurs plaies ils blasphémèrent le Dieu du Ciel; et ne se repentirent point de leurs œuvres.

12 Puis le sixième Ange versa sa fiole sur le grand fleuve d'Euphrate, et l'eau de ce [fleuve] tarit, afin que la voie des Rois de devers le soleil levant fût ouverte.

13 Et je vis sortir de la gueule du dragon, et de la gueule de la bête, et de la bouche du faux prophète, trois esprits immondes, semblables à des grenouilles;

14 Car ce sont des esprits diaboliques, faisant des prodiges, et qui s'en vont vers les Rois de la terre et du monde universel, pour les assembler pour le combat de ce grand jour du Dieu tout-puissant.

15 Voici, je viens comme le larron; bienheureux est celui qui veille, et qui garde ses vêtements, afin de ne marcher point nu, et qu'on ne voie point sa honte.

16 Et il les assembla au lieu qui est appelé en Hébreu Armageddon.

17 Puis le septième Ange versa sa fiole dans l'air; et il sortit du Temple du Ciel une voix tonnante qui procédait du trône, disant : c'est fait.

18 Alors il se fit des éclairs, et des voix, et des tonnerres, et il se fit un grand tremblement de terre, un tel tremblement, [dis-je], et si grand, qu'il n'y en eut jamais de semblable depuis que les hommes ont été sur la terre.

19 Et la grande Cité fut divisée en trois parties, et les villes des nations tombèrent; et la grande Babylone vint en mémoire devant Dieu, pour lui donner la coupe du vin de l'indignation de sa colère.

20 Et toute île s'enfuit, et les montagnes ne furent plus trouvées.

21 Et il descendit du ciel sur les hommes une grêle prodigieuse du poids d'un talent; et les hommes blasphémèrent Dieu à cause de la plaie de la grêle; car la plaie qu'elle fit fut fort grande.