1 Men en ung man vid namn Ananias och hans hustru Safira sålde ett jordagods,

2 och han tog därvid, med sin hustrus vetskap, undan något av betalningen därför; allenast en del bar han fram och lade för apostlarnas fötter.

3 Då sade Petrus: »Ananias, varför har Satan fått uppfylla ditt hjärta, så att du har velat bedraga den helige Ande och taga undan något av betalningen för jordstycket?

4 Detta var ju din egendom, medan du hade det kvar; och när det var sålt, voro ju penningarna i din makt. Huru kunde du få något sådant i sinnet? Du har ljugit, icke för människor, utan för Gud.»

5 När Ananias hörde dessa ord, föll han ned och gav upp andan. Och stor fruktan kom över alla som hörde detta.

6 Och de yngre männen stodo upp och höljde in honom och buro ut honom och begrovo honom.

7 Vid pass tre timmar därefter kom hans hustru in, utan att veta om, vad som hade skett.

8 Petrus sade då till henne: »Säg mig, var det för den summan I sålden jordstycket?» Hon svarade: »Ja, för den summan.»

9 Då sade Petrus till henne: »Huru kunden I vilja komma överens om att fresta Herrens Ande? Se, härutanför dörren höras nu fotstegen av de män som hava begravt din man; och de skola bära ut också dig.»

10 Och strax föll hon ned vid hans fötter och gav upp andan; och när de unge männen kommo in, funno de henne död. De buro då ut henne och begrovo henne bredvid hennes man.

11 Och stor fruktan kom över hela församlingen och över alla andra som hörde detta.

12 Och genom apostlarna gjordes många tecken och under bland folket; och de höllo sig alla endräktigt tillsammans i Salomos pelargång.

13 Av de andra dristade sig ingen att närma sig dem, men folket höll dem i ära.

14 Och ännu flera trodde och slöto sig till Herren, hela skaror av både män och kvinnor.

15 Ja, man bar de sjuka ut på gatorna och lade dem på bårar och i sängar, för att, när Petrus kom gående, åtminstone hans skugga måtte falla på någon av dem.

16 Och jämväl från städerna runt omkring Jerusalem kom folket i skaror och förde med sig sjuka och sådana som voro plågade av orena andar; och alla blevo botade.

17 Då stod översteprästen upp och alla som höllo med honom -- de som hörde till sadducéernas parti -- och de uppfylldes av nitälskan

18 och läto gripa apostlarna och sätta dem i allmänt häkte.

19 Men en Herrens ängel öppnade om natten fängelsets portar och förde ut dem och sade:

20 »Gån åstad och träden upp i helgedomen, och talen till folket alla det sanna livets ord.»

21 När de hade hört detta, gingo de inemot dagbräckningen in i helgedomen och undervisade. Emellertid kommo översteprästen och de som höllo med honom och sammankallade Stora rådet, alla Israels barns äldste. Därefter sände de åstad till fängelset för att hämta dem.

22 Men när rättstjänarna kommo dit, funno de dem icke i fängelset. De vände då tillbaka och omtalade detta

23 och sade: »Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen därinne.»

24 När tempelvaktens befälhavare och översteprästerna hörde detta, visst de icke vad de skulle tänka därom, eller vad som skulle bliva av detta.

25 Då kom någon och berättade för den: »De män som I haven insatt i fängelset, de stå nu i helgedomen och undervisa folket.»

26 Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket.

27 Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför Stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem

28 och sade: »Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.»

29 Men Petrus och de andra apostlarna svarade och sade: »Man måste lyda Gud mer än människor.

30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat.

31 Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare, för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse.

32 Om allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem som äro honom lydiga.»

33 När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade och ville döda dem.

34 Men en farisé, en laglärare vid namn Gamaliel, som var aktad av allt folket, stod då upp i Rådet och tillsade att man för en kort stund skulle föra ut männen.

35 Sedan sade han till de andra: »I män av Israel, sen eder för vad I tänken göra med dessa män.

36 För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet.

37 Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade.

38 Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned;

39 men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.»

40 Och de lydde hans råd; de kallade in apostlarna, och sedan de hade låtit gissla dem, förbjödo de dem att tala i Jesu namn och läto dem därefter gå.

41 Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull.

42 Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.

1 Or un homme nommé Ananias, ayant avec Saphira sa femme, vendu une possession,

2 Retint une partie du prix, du consentement de sa femme, et en apporta quelque partie, et la mit aux pieds des Apôtres.

3 Mais Pierre lui dit : Ananias comment satan s'est-il emparé de ton cœur jusques à t'inciter à mentir au Saint-Esprit, et à soustraire une partie du prix de la possession?

4 Si tu l'eusses gardée, ne te demeurait-elle pas? et étant vendue, n'était-elle pas en ta puissance? Pourquoi as-tu formé un tel dessein dans ton cœur? tu n'as pas menti aux hommes mais à Dieu.

5 Et Ananias entendant ces paroles, tomba, et rendit l'esprit; ce qui causa une grande crainte à tous ceux qui en entendirent parler.

6 Et quelques jeunes hommes se levant le prirent, et l'emportèrent dehors, et l'enterrèrent.

7 Et il arriva environ trois heures après, que sa femme aussi, ne sachant point ce qui était arrivé, entra;

8 Et Pierre prenant la parole, lui dit : dis-moi, avez-vous autant vendu le champ? et elle dit : oui, autant.

9 Alors Pierre lui dit : pourquoi avez-vous fait un complot entre vous de tenter l'Esprit du Seigneur? voilà à la porte les pieds de ceux qui ont enterré ton mari, et ils t'emporteront.

10 Et au même instant elle tomba à ses pieds, et rendit l'esprit. Et quand les jeunes hommes furent entrés, ils la trouvèrent morte, et ils l'emportèrent dehors, et l'enterrèrent auprès de son mari.

11 Et cela donna une grande crainte à toute l'Eglise, et à tous ceux qui entendaient ces choses.

12 Et beaucoup de prodiges et de miracles se faisaient parmi le peuple par les mains des Apôtres; et ils étaient tous d'un accord au portique de Salomon.

13 Cependant nul des autres n'osait se joindre à eux; mais le peuple les louait hautement.

14 Et le nombre de ceux qui croyaient au Seigneur, tant d'hommes que de femmes, se multipliait de plus en plus.

15 Et on apportait les malades dans les rues, et on les mettait sur de petits lits et sur des couchettes, afin que quand Pierre viendrait, au moins son ombre passât sur quelqu'un d'eux.

16 Le peuple aussi des villes voisines s'assemblait à Jérusalem, apportant les malades, et ceux qui étaient tourmentés des esprits immondes; et tous étaient guéris.

17 Alors le souverain Sacrificateur se leva, lui et tous ceux qui étaient avec lui, qui étaient la secte des Sadducéens, et ils furent remplis d'envie;

18 Et mettant les mains sur les Apôtres, ils les firent conduire dans la prison publique.

19 Mais l'Ange du Seigneur ouvrit de nuit les portes de la prison, et les ayant mis dehors, il leur dit :

20 Allez, et vous présentant dans le Temple, annoncez au peuple toutes les paroles de cette vie.

21 Ce qu'ayant entendu, ils entrèrent dès le point du jour dans le Temple, et ils enseignaient. Mais le souverain Sacrificateur étant venu, et ceux qui étaient avec lui, ils assemblèrent le Conseil et tous les Anciens des enfants d'Israël, et ils envoyèrent à la prison pour les faire amener.

22 Mais quand les huissiers y furent venus, ils ne les trouvèrent point dans la prison;ainsi ils s'en retournèrent, et ils rapportèrent,

23 Disant : nous avons bien trouvé la prison fermée avec toute sûreté, et les gardes aussi qui étaient devant les portes; mais après l'avoir ouverte, nous n'avons trouvé personne dedans.

24 Et quand le [souverain] Sacrificateur, et le Capitaine du Temple, et les principaux Sacrificateurs, eurent ouï ces paroles, ils furent fort en peine sur leur sujet, ne sachant ce que cela deviendrait.

25 Mais quelqu'un survint qui leur dit : voilà, les hommes que vous aviez mis en prison, sont au Temple, et se tenant là ils enseignent le peuple.

26 Alors le Capitaine du Temple avec les huissiers s'en alla, et il les amena sans violence : car ils craignaient d'être lapidés par le peuple.

27 Et les ayant amenés, ils les présentèrent au Conseil. Et le souverain Sacrificateur les interrogea,

28 Disant : ne vous avons-nous pas défendu expressément de n'enseigner point en ce Nom? et cependant voici, vous avez rempli Jérusalem de votre doctrine, et vous voulez faire venir sur nous le sang de cet homme.

29 Alors Pierre et les [autres] Apôtres répondant, dirent : il faut plutôt obéir à Dieu qu'aux hommes.

30 Le Dieu de nos pères a ressuscité Jésus, que vous avez fait mourir, le pendant au bois.

31 Et Dieu l'a élevé par sa puissance pour être Prince et Sauveur, afin de donner à Israël la repentance et la rémission des péchés.

32 Et nous lui sommes témoins de ce que nous disons, et le Saint-Esprit que Dieu a donné à ceux qui lui obéissent, en est aussi témoin.

33 Mais eux ayant entendu ces choses, grinçaient les dents, et consultaient pour les faire mourir.

34 Mais un Pharisien nommé Gamaliel, Docteur de la Loi, honoré de tout le peuple, se levant dans le Conseil, commanda que les Apôtres se retirassent dehors pour un peu de temps.

35 Puis il leur dit : hommes Israélites, prenez garde à ce que vous devrez faire touchant ces gens.

36 Car avant ce temps-ci s'éleva Theudas, se disant être quelque chose, auquel se joignit un nombre d'hommes d'environ quatre cents; mais il a été défait, et tous ceux qui s'étaient joints à lui ont été dissipés et réduits à rien.

37 Après lui parut Judas le Galiléen aux jours du dénombrement, et il attira à lui un grand peuple ; mais celui-ci aussi est péri, et tous ceux qui s'étaient joints à lui ont été dispersés.

38 Maintenant donc je vous dis : ne continuez plus vos poursuites contre ces hommes, et laissez-les : car si cette entreprise ou cette œuvre est des hommes, elle sera détruite;

39 Mais si elle est de Dieu, vous ne la pourrez détruire; et prenez garde que même vous ne soyez trouvés faire la guerre à Dieu. Et ils furent de son avis.

40 Puis ayant appelé les Apôtres, ils leur commandèrent, après les avoir fouettés, de ne parler point au Nom de Jésus; après quoi ils les laissèrent aller.

41 Et [les Apôtres] se retirèrent de devant le Conseil, joyeux d'avoir été rendus dignes de souffrir des opprobres pour le Nom de Jésus.

42 Et ils ne cessaient tous les jours d'enseigner, et d'annoncer Jésus-Christ dans le Temple, et de maison en maison.