1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig --

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

1 L'homme né de femme est de courte vie, et rassasié d'agitations.

2 Il sort comme une fleur, puis il est coupé, et il s'enfuit comme une ombre qui ne s'arrête point.

3 Cependant tu as ouvert tes yeux sur lui, et tu me tires en cause devant toi.

4 Qui est-ce qui tirera le pur de l'impur? personne.

5 Les jours de l'homme sont déterminés, le nombre de ses mois est entre tes mains, tu lui as prescrit ses limites, et il ne passera point au delà.

6 Retire-toi de lui, afin qu'il ait du relâche, jusqu'à ce que comme un mercenaire il ait achevé sa journée.

7 Car si un arbre est coupé, il y a de l'espérance, et il poussera encore, et ne manquera pas de rejetons;

8 Quoique sa racine soit envieillie dans la terre, et que son tronc soit mort dans la poussière;

9 Dès qu'il sentira l'eau il regermera, et produira des branches, comme un arbre nouvellement planté.

10 Mais l'homme meurt, et perd toute sa force; il expire; et puis où est-il?

11 [Comme] les eaux s'écoulent de la mer, et une rivière s'assèche, et tarit;

12 Ainsi l'homme est couché par terre, et ne se relève point; jusqu'à ce qu'il n'y ait plus de cieux ils ne se réveilleront point, et ne seront point réveillés de leur sommeil.

13 Ô que tu me cachasses dans une fosse sous la terre, que tu m'y misses à couvert jusqu'à ce que ta colère fût passée, [et] que tu me donnasses un terme; après lequel tu te souvinsses de moi!

14 Si l'homme meurt, revivra-t-il? J'attendrai [donc] tous les jours de mon combat, jusqu'à ce qu'il m'arrive du changement.

15 Appelle-moi, et je te répondrai; ne dédaigne point l'ouvrage de tes mains.

16 Or maintenant tu comptes mes pas, et tu n'exceptes rien de mon péché.

17 Mes péchés sont cachetés comme dans une valise, et tu as cousu ensemble mes iniquités.

18 Car [comme] une montagne en tombant s'éboule, et [comme] un rocher est transporté de sa place;

19 Et [comme] les eaux minent les pierres, et entraînent par leur débordement la poussière de la terre, avec tout ce qu'elle a produit, tu fais ainsi périr l'attente de l'homme [mortel].

20 Tu te montres toujours plus fort que lui, et il s'en va; [et] lui ayant fait changer de visage, tu l'envoies au loin.

21 Ses enfants seront avancés, et il n'en saura rien; ou ils seront abaissés, et il ne s'en souciera point.

22 Seulement sa chair, [pendant qu'elle est] sur lui, a de la douleur, et son âme s'afflige [tandis qu'elle est] en lui.