1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Vilken hjälp har du ej skänkt den vanmäktige, huru har du ej stärkt den maktlöses arm!

3 Vilka råd har du ej givit den ovise, och vilket överflöd av klokhet har du ej lagt i dagen!

4 Vem gav dig kraft att tala sådana ord, och vems ande var det som kom till orda ur dig?

5 Dödsrikets skuggor gripas av ångest, djupets vatten och de som bo däri.

6 Dödsriket ligger blottat för honom, och avgrunden har intet täckelse.

7 Han spänner ut nordanrymden över det tomma och hänger upp jorden på intet.

8 Han samlar vatten i sina moln såsom i ett knyte, och skyarna brista icke under bördan.

9 Han gömmer sin tron för vår åsyn, han omhöljer den med sina skyar.

10 En rundel har han välvt såsom gräns för vattnen, där varest ljus ändas i mörker.

11 Himmelens pelare skälva, de gripas av förfäran vid hans näpst.

12 Med sin kraft förskräckte han havet, och genom sitt förstånd sönderkrossade han Rahab.

13 Blott han andades, blev himmelen klar; hans hand genomborrade den snabba ormen.

14 Se, detta är allenast utkanterna av hans verk; en sakta viskning är allt vad vi förnimma därom. Hans allmakts dunder, vem skulle kunna fatta det?

1 Mais Job répondit, et dit :

2 Ô! que tu as été d'un grand secours à l'homme destitué de vigueur; et que tu as soutenu le bras qui n'avait point de force.

3 Ô! que tu as donné de [bons] conseils à l'homme qui manquait de sagesse; et que tu as fait paraître d'intelligence.

4 A qui as-tu tenu ces discours? et l'esprit de qui, est sorti de toi?

5 Les choses inanimées sont formées au dessous des eaux, et les [poissons] aussi qui habitent dans les eaux.

6 L'abîme est à découvert devant lui, et le gouffre n'[a] point de couverture.

7 Il étend l'Aquilon sur le vide, et il suspend la terre sur le néant.

8 Il serre les eaux dans ses nuées, sans que la nuée se fende sous elles.

9 Il maintient le dehors de [son] trône, et il étend sa nuée par dessus.

10 Il a compassé des bornes sur les eaux tout autour, jusqu'à ce qu'il n'y ait plus ni lumière ni ténèbres.

11 Les colonnes des cieux s'ébranlent et s'étonnent à sa menace.

12 Il fend la mer par sa puissance, et il frappe par son intelligence les flots quand ils s'élèvent.

13 Il a orné les cieux par son Esprit, et sa main a formé le serpent traversant.

14 Voilà, tels sont les bords de ses voies; mais combien est petite la portion que nous en connaissons? Et qui est-ce qui pourra comprendre le bruit éclatant de sa puissance?