1 Ja, vid sådant förskräckes mitt hjärta, bävande spritter det upp.

2 Hören, hören huru hans röst ljuder vred, hören dånet som går ut ur hans mun.

3 Han sänder det åstad, så långt himmelen når, och sina ljungeldar bort till jordens ändar.

4 Efteråt ryter så dånet, när han dundrar med sin väldiga röst; och på ljungeldarna spar han ej, då hans röst låter höra sig.

5 Ja, underbart dundrar Gud med sin röst, stora ting gör han, utöver vad vi förstå.

6 Se, åt snön giver han bud: »Fall ned till jorden», så ock åt regnskuren, åt sitt regnflödes mäktiga skur.

7 Därmed fjättrar han alla människors händer, så att envar som han har skapat kan lära därav.

8 Då draga sig vilddjuren in i sina gömslen, och i sina kulor lägga de sig till ro.

9 Från Stjärngemaket kommer då storm och köld genom nordanhimmelens stjärnor;

10 med sin andedräkt sänder Gud frost, och de vida vattnen betvingas.

11 Skyarna lastar han ock med väta och sprider omkring sina ljungeldsmoln.

12 De måste sväva än hit, än dit, alltefter hans rådslut och de uppdrag de få, vadhelst han ålägger dem på jordens krets.

13 Än är det som tuktoris, än med hjälp åt hans jord, än är det med nåd som han låter dem komma.

14 Lyssna då härtill, du Job; stanna och betänk Guds under.

15 Förstår du på vad sätt Gud styr deras gång och låter ljungeldarna lysa fram ur sina moln?

16 Förstår du lagen för skyarnas jämvikt, den Allvises underbara verk?

17 Förstår du huru kläderna bliva dig så heta, när han låter jorden domna under sunnanvinden?

18 Kan du välva molnhimmelen så som han, så fast som en spegel av gjuten metall?

19 Lär oss då vad vi skola säga till honom; för vårt mörkers skull hava vi intet att lägga fram.

20 Ej må det bebådas honom att jag vill tala. Månne någon begär sitt eget fördärv?

21 Men synes icke redan skenet? Strålande visar han sig ju mellan skyarna, där vinden har gått fram och sopat dem undan.

22 I guldglans kommer han från norden. Ja, Gud är höljd i fruktansvärt majestät;

23 den Allsmäktige kunna vi icke fatta, honom som är så stor i kraft, honom som ej kränker rätten, ej strängaste rättfärdighet.

24 Fördenskull frukta människorna honom; men de självkloka -- dem alla aktar han ej på.

1 Mon cœur même à cause de cela est en émotion, et sort [comme] de sa place.

2 Ecoutez attentivement et en tremblant le bruit qu'il fait, et le son éclatant qui sort de sa bouche.

3 Il le fait aller sous tous les cieux, et son feu étincelant jusqu'aux extrémités de la terre.

4 Après lui s'élève un grand bruit ; il tonne de sa voix magnifique, et il ne tarde point après que sa voix a été ouïe.

5 Le [Dieu] Fort tonne prodigieusement par sa voix, [et] il fait des choses grandes, que nous ne saurions comprendre.

6 Car il dit à la neige : Sois sur la terre; et [il le dit aussi] à l'ondée de la pluie, à l'ondée, dis-je, des pluies de sa force.

7 Alors il fait que chacun se renferme chez soi pour reconnaître tous les gens qu'il a à son ouvrage.

8 Les bêtes se retirent dans les tanières, et se tiennent dans leurs repaires.

9 Le vent orageux vient du fond du Midi; et le froid vient des vents du Septentrion.

10 Le [Dieu] Fort par son souffle donne la glace, et les eaux qui se répandaient au large, sont mises à l'étroit.

11 Il lasse aussi la nuée à force d'arroser; et il écarte les nuées par sa lumière.

12 Et elles font plusieurs tours selon ses desseins pour faire tout ce qu'il leur a commandé, sur la face de la terre habitable.

13 Il les fait venir, soit pour s'en servir de verge, soit pour la terre, soit pour répandre ses bienfaits.

14 Fais attention à ceci, Job; arrête-toi; considère les merveilles du [Dieu] Fort.

15 Sais-tu comment Dieu les arrange, et comment il fait briller la lumière de sa nuée?

16 Connais-tu le balancement des nuées, et les merveilles de celui qui est parfait en science?

17 Pourquoi tes vêtements sont chauds, quand il donne du relâche à la terre par le vent du Midi?

18 As-tu étendu avec lui les cieux, qui sont fermes comme un miroir de fonte?

19 Montre-nous ce que nous lui dirons; car nous ne saurions rien dire par ordre à cause de nos ténèbres.

20 Lui racontera-t-on quand j'aurai parlé? S'il y a un homme qui en parle, certainement il en sera englouti.

21 Et maintenant, on ne voit point la lumière, quand elle resplendit dans les cieux; après que le vent y a passé, et qu'il les a nettoyés.

22 [Et que le temps qui reluit comme] l'or, est venu du Septentrion. Il y a en Dieu une majesté redoutable.

23 C'est le Tout-puissant; on ne le saurait comprendre ; il est grand en puissance, en jugement, et en abondance de justice; il n'opprime personne.

24 C'est pourquoi les hommes le craignent; mais il ne les voit pas tous sages de cœur.