1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

1 Chasseras-tu de la proie pour le vieux lion, et rassasieras-tu les lionceaux qui cherchent leur vie,

2 Quand ils se tapissent dans leurs antres, et qu'ils se tiennent dans leurs forts aux aguets?

3 Qui est-ce qui apprête la nourriture au corbeau, quand ses petits crient au [Dieu] Fort, et qu'ils vont errants, parce qu'ils n'ont point de quoi manger?

4 Sais-tu le temps auquel les chamois des rochers font leurs petits? As-tu observé quand les biches faonnent?

5 Compteras-tu les mois qu'elles achèvent leur portée, et sauras-tu le temps auquel elles feront leurs petits,

6 Et qu'elles se courberont pour mettre bas leurs petits, [et] qu'elles se délivreront de leurs douleurs?

7 Leurs fans se portent bien, ils croissent dans les blés; ils s'écartent, et ne retournent plus vers elles.

8 Qui est-ce qui a laissé aller libre l'âne sauvage, et qui a délié les liens de l'âne farouche,

9 Auquel j'ai donné la campagne pour maison, la terre inhabitée pour ses retraites?

10 Il se rit du bruit de la ville; il n'entend point les clameurs de l'exacteur;

11 Les montagnes qu'il va épiant çà et là, sont ses pâturages, et il cherche toute sorte de verdure.

12 La licorne voudra-t-elle te servir, ou demeurera-t-elle à ta crèche?

13 Lieras-tu la licorne avec son licou pour labourer? ou rompra-t-elle les mottes des vallées après toi?

14 T'assureras-tu d'elle, sous ombre que sa force est grande, et lui abandonneras-tu ton travail?

15 Te fieras-tu qu'elle te porte ta moisson, et qu'elle l'amasse dans ton aire?

16 As-tu donné aux paons ce plumage qui est si brillant, ou à l'autruche les ailes et les plumes?

17 Néanmoins elle abandonne ses œufs à terre, et les fait échauffer sur la poussière,

18 Et elle oublie que le pied les écrasera, ou que les bêtes des champs les fouleront.

19 Elle se montre cruelle envers ses petits, comme s'ils n'étaient pas à elle; et son travail est souvent inutile et elle ne s'en soucie point.

20 Car Dieu l'a privée de sagesse, et ne lui a point donné d'intelligence;

21 A la première occasion elle se dresse en haut, et se moque du cheval et de celui qui le monte.

22 As-tu donné la force au cheval? [et] as-tu revêtu son cou d'un [hennissement] éclatant comme le tonnerre?

23 Feras-tu bondir le cheval comme la sauterelle? le son magnifique de ses narines est effrayant.

24 Il creuse la terre [de son pied], il s'égaie en sa force, il va à la rencontre d'un homme armé;

25 Il se rit de la frayeur, il ne s'épouvante de rien, et il ne se détourne point de devant l'épée.

26 [Il n'a point peur des] flèches qui sifflent tout autour de lui, ni du fer luisant de la hallebarde et du javelot.

27 Il creuse la terre, plein d'émotion et d'ardeur au son de la trompette, et il ne peut se retenir.

28 Au son bruyant de la trompette, il dit : Ha! ha! Il flaire de loin la bataille, le tonnerre des Capitaines, et le cri de triomphe.

29 Est-ce par ta sagesse que l'épervier se remplume, et qu'il étend ses ailes vers le Midi?

30 Sera-ce à ton commandement que l'aigle prendra l'essor, et qu'elle élèvera sa nichée en haut?

31 Elle habite sur les rochers, et elle s'y tient; [même] sur les sommets des rochers et dans des lieux forts.

32 De là elle découvre le gibier, ses yeux voient de loin.

33 Ses petits aussi sucent le sang, et où il y a des corps morts, elle y est aussitôt.

34 L'Eternel prit encore la parole, et dit :

35 Celui qui conteste avec le Tout-puissant, lui apprendra-t-il quelque chose? Que celui qui dispute avec Dieu, réponde à ceci.

36 Alors Job répondit à l'Eternel, et dit :

37 Voici, je suis un homme vil; que te répondrais-je? Je mettrai ma main sur ma bouche.

38 J'ai parlé une fois, mais je ne répondrai plus; j'ai même parlé deux fois, mais je n'y retournerai plus.