1 Då tog Job till orda och sade:

2 Ack att min grämelse bleve vägd och min olycka lagd jämte den på vågen!

3 Se, tyngre är den nu än havets sand, därför kan jag icke styra mina ord.

4 Ty den Allsmäktiges pilar hava träffat mig, och min ande indricker deras gift; ja, förskräckelser ifrån Gud ställa sig upp mot mig.

5 Icke skriar vildåsnan, när hon har friskt gräs, icke råmar oxen, då han står vid sitt foder?

6 Men vem vill äta den mat som ej har smak eller sälta, och vem finner behag i slemörtens saft?

7 Så vägrar nu min själ att komma vid detta, det är för mig en vämjelig spis.

8 Ack att min bön bleve hörd, och att Gud ville uppfylla mitt hopp!

9 O att det täcktes Gud att krossa mig, att räcka ut sin hand och avskära mitt liv!

10 Då funnes ännu för mig någon tröst, jag kunde då jubla, fastän plågad utan förskoning; jag har ju ej förnekat den Heliges ord.

11 Huru stor är då min kraft, eftersom jag alltjämt bör hoppas? Och vad väntar mig för ände, eftersom jag skall vara tålig?

12 Min kraft är väl ej såsom stenens, min kropp är väl icke av koppar?

13 Nej, förvisso gives ingen hjälp för mig, var utväg har blivit mig stängd.

14 Den förtvivlade borde ju röna barmhärtighet av sin vän, men se, man övergiver den Allsmäktiges fruktan,

15 Mina bröder äro trolösa, de äro såsom regnbäckar, ja, lika bäckarnas rännilar, som snart sina ut,

16 som väl kunna gå mörka av vinterns flöden, när snön har fallit och gömt sig i dem,

17 men som åter försvinna, när de träffas av hettan, och torka bort ifrån sin plats, då värmen kommer.

18 Vägfarande där i trakten vika av till dem, men de finna allenast ödslighet och måste förgås.

19 Temas vägfarande skådade dithän, Sabas köpmanståg hoppades på dem;

20 men de kommo på skam i sin förtröstan, de sågo sig gäckade, när de hade hunnit ditfram.

21 Ja, likaså ären I nu ingenting värda, handfallna stån I av förfäran och förskräckelse.

22 Har jag då begärt att I skolen giva mig gåvor, taga av edert gods för att lösa mig ut,

23 att I skolen rädda mig undan min ovän, köpa mig fri ur våldsverkares hand?

24 Undervisen mig, så vill jag tiga, lären mig att förstå vari jag har farit vilse.

25 Gott är förvisso uppriktigt tal, men tillrättavisning av eder, vad båtar den?

26 Haven I då i sinnet att hålla räfst med ord, och skall den förtvivlade få tala för vinden?

27 Då kasten I väl också lott om den faderlöse, då lären I väl köpslå om eder vän!

28 Dock, må det nu täckas eder att akta på mig; icke vill jag ljuga eder mitt i ansiktet.

29 Vänden om! Må sådan orätt icke ske; ja, vänden ännu om, ty min sak är rättfärdig!

30 Skulle väl orätt bo på min tunga, och min mun, skulle den ej förstå vad fördärvligt är?

1 Mais Job répondit, et dit :

2 Plût à Dieu que mon indignation fût bien pesée, et qu'on mît ensemble dans une balance ma calamité!

3 Car elle serait plus pesante que le sable de la mer; c'est pourquoi mes paroles sont englouties.

4 Parce que les flèches du Tout-puissant sont au dedans de moi; mon esprit en suce le venin; les frayeurs de Dieu se dressent en bataille contre moi.

5 L'âne sauvage braira-t-il après l'herbe, et le bœuf mugira-t-il après son fourrage?

6 Mangera-t-on sans sel ce qui est fade? trouvera-t-on de la saveur dans le blanc d'un œuf?

7 Mais pour moi, les choses que je n'aurais pas seulement voulu toucher, sont des saletés qu'il faut que je mange.

8 Plût à Dieu que ce que je demande m'arrivât, et que Dieu me donnât ce que j'attends;

9 Et que Dieu voulût m'écraser, et [qu'il voulût] lâcher sa main pour m'achever!

10 Mais j'ai encore cette consolation, quoique la douleur me consume, et qu'elle ne m'épargne point, que je n'ai point tû les paroles du Saint.

11 Quelle est ma force, que je puisse soutenir [de si grands maux]? et quelle [en est] la fin, que je puisse prolonger ma vie?

12 Ma force est-elle une force de pierre, et ma chair est-elle d'acier?

13 Ne suis-je pas destitué de secours, et tout appui n'est-il pas éloigné de moi?

14 A celui qui se fond [sous l'ardeur des maux, est due] la compassion de son ami; mais il a abandonné la crainte du Tout-puissant.

15 Mes frères m'ont manqué comme un torrent, comme le cours impétueux des torrents qui passent;

16 Lesquels on ne voit point à cause de la glace, et sur lesquels s'entasse la neige;

17 Lesquels, au temps que la chaleur donne dessus, défaillent; quand ils sentent la chaleur, ils disparaissent de leur lieu;

18 Lesquels serpentant çà et là par les chemins, se réduisent à rien, et se perdent.

19 Les troupes des voyageurs de Téma y pensaient, ceux qui vont en Séba s'y attendaient;

20 [Mais] ils sont honteux d'y avoir espéré; ils y sont allés, et ils en ont rougi.

21 Certes, vous m'êtes devenus inutiles; vous avez vu ma calamité étonnante, et vous en avez eu horreur.

22 Est-ce que je vous ai dit : Apportez-moi et me faites des présents de votre bien?

23 Et délivrez-moi de la main de l'ennemi, et me rachetez de la main des terribles?

24 Enseignez-moi, et je me tairai; et faites-moi entendre en quoi j'ai erré.

25 Ô combien sont fortes les paroles de vérité! mais votre censure, à quoi tend-elle?

26 Pensez-vous qu'il ne faille avoir que des paroles pour censurer; et que les discours de celui qui est hors d'espérance, ne soient que du vent?

27 Vous vous jetez même sur un orphelin, et vous percez votre intime ami.

28 Mais maintenant je vous prie regardez-moi bien, si je mens en votre présence!

29 Revenez, je vous prie, [et] qu'il n'y ait point d'injustice [en vous]; oui, revenez encore; car je ne suis point coupable en cela.

30 Y a-t-il de l'iniquité en ma langue? et mon palais ne sait-il pas discerner mes calamités?