1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.

2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.

3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.

4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.

5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.

6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.

7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.

8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.

9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.

10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.

11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.

12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.

13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.

14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.

15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.

16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.

17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.

18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»

19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!

20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.

21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:

22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.

23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.

24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.

25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.

26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.

27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.

28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.

29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.

30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.

31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;

32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.

33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.

34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,

35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,

36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?

37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?

38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?

39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?

40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.

41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.

42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.

43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.

44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.

45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.

46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.

47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.

48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.

49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,

50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.

51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.

52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.

53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.

54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»

55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.

56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.

57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»

58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.

59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.

60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.

61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.

62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.

63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.

64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.

65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.

66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.

1 [Aleph.] Je suis l’homme qui ai vu l’affliction par la verge de sa fureur.

2 Il m’a conduit et amené dans les ténèbres, et non dans la lumière.

3 Certes il s’est tourné contre moi, il a tous les jours tourné sa main [contre moi].

4 [Beth.] Il a fait vieillir ma chair et ma peau, il a brisé mes os.

5 Il a bâti contre moi, et m’a environné de fiel et de travail.

6 Il m’a fait tenir dans des lieux ténébreux, comme ceux qui sont morts dès longtemps.

7 [Guimel.] Il a fait une cloison autour de moi, afin que je ne sorte point; il a appesanti mes fers.

8 Même quand je crie et que j’élève ma voix, il rejette ma requête.

9 Il a fait un mur de pierres de taille [pour fermer] mes chemins, il a renversé mes sentiers.

10 [Daleth.] Ce m’est un ours qui est aux embûches, et un lion qui se tient dans un lieu caché.

11 Il a détourné mes chemins, et m’a mis en pièces, il m’a rendu désolé.

12 Il a tendu son arc, et m’a mis comme une butte pour la flèche.

13 [He.] Il a fait entrer dans mes reins les flèches dont son carquois est plein.

14 J’ai été en risée à tous les peuples, et leur chanson, tout le jour.

15 Il m’a rassasié d’amertume, il m’a enivré d’absinthe.

16 [Vau.] Il m’a cassé les dents avec du gravier, il m’a couvert de cendre;

17 Tellement que la paix s’est éloignée de mon âme; j’ai oublié ce que c’est que d’être à son aise.

18 Et j’ai dit : ma force est perdue, et mon espérance aussi que j’avais en l’Eternel.

19 [Zajin.] Souviens-toi de mon affliction, et de mon pauvre état, qui n’est qu’absinthe et que fiel.

20 Mon âme s’[en] souvient sans cesse, et elle est abattue au dedans de moi.

21 [Mais] je rappellerai ceci en mon cœur, [et] c’est pourquoi j’aurai espérance;

22 [Heth.] Ce sont les gratuités de l’Eternel que nous n’avons point été consumés, parce que ses compassions ne sont point taries.

23 Elles se renouvellent chaque matin; [c’est] une chose grande que ta fidélité.

24 L’Eternel est ma portion, dit mon âme, c’est pourquoi j’aurai espérance en lui.

25 [Teth.] L’Eternel est bon à ceux qui s’attendent à lui, [et] à l’âme qui le recherche.

26 C’est une chose bonne qu’on attende, même en se tenant en repos, la délivrance de l’Eternel.

27 C’est une chose bonne à l’homme de porter le joug en sa jeunesse.

28 [Jod.] Il est assis solitaire et se tient tranquille, parce qu’on l’a chargé sur lui.

29 Il met sa bouche dans la poussière, si peut-être il y aura quelque espérance.

30 Il présente la joue à celui qui le frappe; il est accablé d’opprobre.

31 [Caph.] Car le Seigneur ne rejette point à toujours.

32 Mais s’il afflige quelqu’un, il en a aussi compassion selon la grandeur de ses gratuités.

33 Car ce n’est pas volontiers qu’il afflige et contriste les fils des hommes.

34 [Lamed.] Lorsqu’on foule sous ses pieds tous les prisonniers du monde;

35 Lorsqu’on pervertit le droit de quelqu’un en la présence du Très-haut;

36 Lorsqu’on fait tort à quelqu’un dans son procès, le Seigneur ne le voit-il point?

37 [Mem.] Qui est-ce qui dit que cela a été fait, [et] que le Seigneur ne l’[a] point commandé?

38 Les maux, et les biens ne procèdent-ils point de l’ordre du Très-haut?

39 Pourquoi se dépiterait l’homme vivant, l’homme, [dis-je], à cause de ses péchés?

40 [Nun.] Recherchons nos voies, et [les] sondons, et retournons jusqu’à l’Eternel.

41 Levons nos cœurs et nos mains au [Dieu] Fort qui est aux cieux, [en disant] :

42 Nous avons péché, nous avons été rebelles, tu n’as point pardonné.

43 [Samech.] Tu nous as couverts de [ta] colère, et nous as poursuivis, tu as tué, tu n’as point épargné.

44 Tu t’es couvert d’une nuée, afin que la requête ne passât point.

45 Tu nous as fait être la raclure et le rebut au milieu des peuples.

46 [Pe.] Tous nos ennemis ont ouvert leur bouche sur nous.

47 La frayeur et la fosse, le dégât et la calamité nous sont arrivés.

48 Mon œil s’est fondu en ruisseaux d’eaux à cause de la plaie de la fille de mon peuple.

49 [Hajin.] Mon œil verse des larmes, et ne cesse point, parce qu’il n’y a aucun relâche.

50 Jusques à ce que l’Eternel regarde et voie des cieux.

51 Mon œil afflige mon âme à cause de toutes les filles de ma ville.

52 [Tsadi.] Ceux qui me sont ennemis sans cause m’ont poursuivi à outrance, comme on chasse après l’oiseau.

53 Ils ont enserré ma vie dans une fosse, et ont roulé une pierre sur moi.

54 Les eaux ont regorgé par-dessus ma tête; je disais : je suis retranché.

55 [Koph.] J’ai invoqué ton Nom, ô Eternel! d’une des plus basses fosses.

56 Tu as ouï ma voix, ne ferme point ton oreille, afin que je n’expire point à force de crier.

57 Tu t’es approché au jour que je t’ai invoqué, et tu as dit : ne crains rien.

58 [Resch.] Ô Seigneur! tu as plaidé la cause de mon âme; et tu as garanti ma vie.

59 Tu as vu, ô Eternel! le tort qu’on me fait, fais-moi droit.

60 Tu as vu toutes les vengeances dont ils ont usé, et toutes leurs machinations contre moi.

61 [Scin.] Tu as ouï, ô Eternel! leur opprobe et toutes leurs machinations contre moi.

62 Les discours de ceux qui s’élèvent contre moi, et leur dessein qu’ils ont contre moi tout le long du jour.

63 Considère quand ils s’asseyent, et quand ils se lèvent, [car] je suis leur chanson.

64 [Thau.] Rends-leur la pareille, ô Eternel! selon l’ouvrage de leurs mains.

65 Donne-leur un tel ennui qu’il leur couvre le cœur; donne-leur ta malédiction.

66 Poursuis-les en ta colère, et les efface de dessous les cieux de l’Eternel.