1 Då vid samma tid åter mycket folk hade kommit tillstädes, och de icke hade något att äta, kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem:
2 »Jag ömkar mig över folket, ty det är redan tre dagar som de hava dröjt kvar hos mig, och de hava intet att äta.
3 Om jag nu låter dem fastande gå ifrån mig hem, så uppgivas de på vägen; somliga av dem hava ju kommit långväga ifrån.»
4 Då svarade hans lärjungar honom: »Varifrån skall man här i en öken kunna få bröd till att mätta dessa med?»
5 Han frågade dem: »Huru många bröd haven I?» De svarade: »Sju.»
6 Då tillsade han folket att lägra sig på marken. Ock han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem; och de lade fram åt folket.
7 De hade ock några få småfiskar; och när han hade välsignat dessa, bjöd han att man likaledes skulle lägga fram dem.
8 Så åto de och blevo mätta. Och man samlade sedan upp sju korgar med överblivna stycken.
9 Men antalet av dem som voro tillstädes var vid pass fyra tusen. Sedan lät han dem skiljas åt.
10 Och strax därefter steg han i båten med sina lärjungar och for till trakten av Dalmanuta.
11 Och fariséerna kommo ditut och begynte disputera med honom; de ville sätta honom på prov och begärde av honom något tecken från himmelen.
12 Då suckade han ur sin andes djup och sade: »Varför begär detta släkte ett tecken? Sannerligen säger jag eder: Åt detta släkte skall intet tecken givas.»
13 Så lämnade han dem och steg åter i båten och for över till andra stranden.
14 Och de hade förgätit att taga med sig bröd; icke mer än ett enda bröd hade de med sig i båten.
15 Och han bjöd dem och sade: »Sen till, att I tagen eder till vara för fariséernas surdeg och för Herodes' surdeg.»
16 Då talade de med varandra om att de icke hade bröd med sig.
17 Men när han märkte detta, sade han till dem: »Varför talen I om att I icke haven bröd med eder? Fatten och förstån I då ännu ingenting? Äro edra hjärtan så förstockade?
18 I haven ju ögon; sen I då icke? I haven ju öron; hören I då icke?
19 Och kommen I icke ihåg huru många korgar fulla av stycken I samladen upp, när jag bröt de fem bröden åt de fem tusen?» De svarade honom: »Tolv.»
20 »Och när jag bröt de sju bröden åt de fyra tusen, huru många korgar fulla av stycken samladen I då upp?» De svarade: »Sju.»
21 Då sade han till dem: »Förstån I då ännu ingenting?»
22 Därefter kommo de till Betsaida. Och man förde till honom en som var blind och bad honom att han skulle röra vid denne.
23 Då tog han den blinde vid handen och ledde honom utanför byn; sedan spottade han på hans ögon och lade händerna på honom och frågade honom: »Ser du något?»
24 Han såg då upp och svarade: »Jag kan urskilja människorna; jag ser dem gå omkring, men de likna träd.»
25 Därefter lade han åter händerna på hans ögon, och nu såg han tydligt och var botad och kunde jämväl på långt håll se allting klart.
26 Och Jesus bjöd honom gå hem och sade: »Gå icke ens in i byn.»
27 Och Jesus gick med sina lärjungar bort till byarna vid Cesarea Filippi. På vägen dit frågade han sina lärjungar och sade till dem: »Vem säger folket mig vara?»
28 De svarade och sade: »Johannes döparen; andra säga dock Elias, andra åter säga: 'Det är en av profeterna.'»
29 Då frågade han dem: »Vem sägen då I mig vara?» Petrus svarade och sade till honom: »Du är Messias.»
30 Då förbjöd han dem strängeligen att för någon säga detta om honom.
31 Sedan begynte han undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket, och att han skulle bliva förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärde, och att han skulle bliva dödad, men att han tre dagar därefter skulle uppstå igen.
32 Och han talade detta i oförtäckta ordalag. Då tog Petrus honom avsides och begynte ivrigt motsäga honom.
33 Men han vände sig om, och när han då såg sina lärjungar, talade han strängt till Petrus och sade: »Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen; ty dina tankar äro icke Guds tankar, utan människotankar.»
34 Och han kallade till sig folket jämte sina lärjungar och sade till dem: »Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.
35 Ty den som vill bevara sitt liv, han skall mista det; men den som mister sitt liv, för min och för evangelii skull, han skall bevara det.
36 Och vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?
37 Och vad kan en människa giva till lösen för sin själ?
38 Den som blyges för mig och för mina ord, i detta trolösa och syndiga släkte, för honom skall ock Människosonen blygas, när han kommer i sin Faders härlighet med de heliga änglarna.» 9:1. den elektroniska utgåvan.
1 En ces jours-là comme il y avait là une fort grande multitude, et qu'ils n'avaient rien à manger, Jésus appela ses Disciples, et leur dit :
2 Je suis ému de compassion envers cette multitude, car il y a déjà trois jours qu'ils ne bougent d'avec moi, et ils n'ont rien à manger.
3 Et si je les renvoie à jeûn en leurs maisons, ils tomberont en défaillance par le chemin, car quelques-uns d'eux sont venus de loin.
4 Et ses Disciples lui répondirent : d'où les pourra-t-on rassasier de pains, ici, dans un désert?
5 Et il leur demanda : combien avez-vous de pains? Ils lui dirent : Sept.
6 Alors il commanda aux troupes de s'asseoir par terre, et il prit les sept pains, et après avoir béni [Dieu] il les rompit, et les donna à ses Disciples pour les mettre devant les troupes; et ils les mirent devant elles.
7 Ils avaient aussi quelque peu de petits poissons; et après qu'il eut béni [Dieu], il commanda qu'ils les leur missent aussi devant.
8 Et ils en mangèrent, et furent rassasiés; et on remporta du reste des pièces de pain sept corbeilles.
9 (Or ceux qui en avaient mangé étaient environ quatre mille). Et ensuite il leur donna congé.
10 Et aussitôt après il monta dans une nacelle avec ses Disciples, et alla aux quartiers de Dalmanutha.
11 Et il vint là des Pharisiens qui se mirent à disputer avec lui, et qui pour l'éprouver, lui demandèrent quelque miracle du ciel.
12 Alors [Jésus] soupirant profondément en son esprit, dit : pourquoi cette génération demande-t-elle un miracle? en vérité je vous dis, qu'il ne lui en sera point accordé.
13 Et les laissant, il remonta dans la nacelle, et passa à l'autre rivage.
14 Or ils avaient oublié de prendre des pains, et ils n'en avaient qu'un avec eux dans la nacelle.
15 Et il leur commanda, disant : voyez, donnez-vous de garde du levain des Pharisiens, et du levain d'Hérode.
16 Et ils discouraient entre eux, disant : c'est parce que nous n'avons point de pains.
17 Et Jésus connaissant cela, leur dit : pourquoi discourez-vous touchant ce que vous n'avez point de pains? ne considérez-vous point encore, et ne comprenez-vous point? avez-vous encore votre cœur stupide?
18 Ayant des yeux, ne voyez-vous point? ayant des oreilles, n'entendez-vous point? et n'avez-vous point de mémoire?
19 Quand je distribuai les cinq pains aux cinq mille hommes, combien recueillîtes-vous de corbeilles pleines des pièces qu'il y eut de reste? ils lui dirent : douze.
20 Et quand je distribuai les sept pains aux quatre mille hommes, combien recueillîtes-vous de corbeilles pleines des pièces qu'il y eut de reste? ils lui dirent : sept.
21 Et il leur dit : comment n'avez-vous point d'intelligence?
22 Puis il vint à Bethsaïda, et on lui présenta un aveugle, en le priant qu'il le touchât.
23 Alors il prit la main de l'aveugle, et le mena hors de la bourgade, et ayant mis de sa salive sur ses yeux, et posé les mains sur lui, il lui demanda s'il voyait quelque chose.
24 Et cet homme ayant regardé, dit : Je vois des hommes qui marchent, et qui [me paraissent] comme des arbres.
25 [Jésus] lui mit encore les mains sur les yeux, et lui commanda de regarder; et il fut rétabli, et les voyait tous de loin clairement.
26 Puis il le renvoya en sa maison, en lui disant : n'entre point dans la bourgade, et ne le dis à personne de la bourgade.
27 Et Jésus et ses Disciples étant partis de là, ils vinrent aux bourgades de Césarée de Philippe, et sur le chemin il interrogea ses Disciples leur disant : qui disent les hommes que je suis?
28 Ils répondirent : [les uns disent que tu es] Jean Baptiste; les autres, Elie; et les autres, l'un des Prophètes.
29 Alors il leur dit : et vous, qui dites vous que je suis? Pierre répondant lui dit : tu es le Christ.
30 Et il leur défendit avec menaces, de dire cela de lui à personne.
31 Et il commença à leur enseigner qu'il fallait que le Fils de l'homme souffrît beaucoup, et qu'il fût rejeté des Anciens, et des principaux Sacrificateurs, et des Scribes; et qu'il fût mis à mort, et qu'il ressuscitât trois jours après.
32 Et il tenait ces discours tout ouvertement; sur quoi Pierre le prit [en particulier], et se mit à le reprendre.
33 Mais lui se retournant, et regardant ses Disciples, tança Pierre, en lui disant : va arrière de moi, Satan; car tu ne comprends pas les choses qui sont de Dieu, mais celles qui sont des hommes.
34 Puis ayant appelé les troupes et ses Disciples, il leur dit : quiconque veut venir après moi, qu'il renonce à soi même, et qu'il charge sa croix, et me suive.
35 Car quiconque voudra sauver son âme, la perdra ; mais quiconque perdra son âme pour l'amour de moi et de l'Evangile, celui-là la sauvera.
36 Car que profiterait-il à un homme de gagner tout le monde, s'il fait la perte de son âme?
37 Ou que donnera l'homme en échange de son âme?
38 Car quiconque aura eu honte de moi et de mes paroles parmi cette nation adultère et pécheresse, le Fils de l'homme aura aussi honte de lui, quand il sera venu environné de la gloire de son Père avec les saints Anges.