1 Och Jesus begynte åter tala till dem i liknelser och sade:

2 »Med himmelriket är det, såsom när en konung gjorde bröllop åt sin son.

3 Han sände ut sina tjänare för att kalla till bröllopet dem som voro bjudna; men de ville icke komma.

4 Åter sände han ut andra tjänare och befallde dem att säga till dem som voro bjudna: 'Jag har nu tillrett min måltid, mina oxar och min gödboskap äro slaktade, och allt är redo; kommen till bröllopet.'

5 Men de aktade icke därpå, utan gingo bort, den ene till sitt jordagods, den andre till sin köpenskap.

6 Och de övriga grepo hans tjänare och misshandlade och dräpte dem.

7 Då blev konungen vred och sände ut sitt krigsfolk och förgjorde dråparna och brände upp deras stad.

8 Därefter sade han till sina tjänare: 'Bröllopet är tillrett, men de som voro bjudna voro icke värdiga.

9 Gån därför ut till vägskälen och bjuden till bröllopet alla som I träffen på.'

10 Och tjänarna gingo ut på vägarna och samlade tillhopa alla som de träffade på, både onda och goda, och bröllopssalen blev full av bordsgäster.

11 Men när konungen nu kom in för att se på gästerna, fick han där se en man som icke var klädd i bröllopskläder.

12 Då sade han till honom: 'Min vän, huru har du kommit hitin, då du icke bär bröllopskläder?' Och han kunde intet svara.

13 Då sade konungen till tjänarna: 'Gripen honom vid händer och fötter, och kasten honom ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan.

14 Ty många äro kallade, men få utvalda.»

15 Därefter gingo fariséerna bort och fattade det beslutet att de skulle söka snärja honom genom något hans ord.

16 Och de sände till honom sina lärjungar, tillika med herodianerna, och läto dem säga: »Mästare, vi veta att du är sannfärdig och lär om Guds väg vad sant är, utan att fråga efter någon; ty du ser icke till personen.

17 Så säg oss då: Vad synes dig? Är det lovligt att giva kejsaren skatt, eller är det icke lovligt?»

18 Men Jesus märkte deras ondska och sade: »Varför söken I att snärja mig, I skrymtare?

19 Låten mig se skattepenningen.» Då lämnade de fram till honom en penning.

20 Därefter frågade han dem: »Vems bild och överskrift är detta?»

21 De svarade: »Kejsarens.» Då sade han till dem: »Så given då kejsaren vad kejsaren tillhör, och Gud vad Gud tillhör.»

22 När de hörde detta, förundrade de sig. Och de lämnade honom och gingo sin väg.

23 Samma dag trädde några sadducéer fram till honom och ville påstå att det icke gives någon uppståndelse; de frågade honom

24 och sade: »Mästare, Moses har sagt: 'Om någon dör barnlös, så skall hans broder i hans ställe äkta hans hustru och skaffa avkomma åt sin broder.'

25 Nu voro hos oss sju bröder. Den förste tog sig hustru och dog, och eftersom han icke hade någon avkomma, lämnade han sin hustru efter sig åt sin broder.

26 Sammalunda ock den andre och den tredje, allt intill den sjunde.

27 Sist av alla dog hustrun.

28 Vilken av de sju skall då vid uppståndelsen få henne till hustru? De hade ju alla äktat henne.»

29 Jesus svarade och sade till dem: »I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft.

30 Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män, utan de äro då såsom änglarna i himmelen.

31 Men vad nu angår de dödas uppståndelse, haven I icke läst vad eder är sagt av Gud:

32 'Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är en Gud icke för döda, utan för levande.»

33 När folket hörde detta, häpnade de över hans undervisning.

34 Men när fariséerna fingo höra att han hade stoppat munnen till på sadducéerna, samlade de sig tillhopa;

35 och en av dem, som var lagklok, ville snärja honom och frågade:

36 »Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?»

37 Då svarade han honom: »'Du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd.'

38 Detta är det yppersta och förnämsta budet.

39 Därnäst kommer ett som är detta likt: 'Du skall älska din nästa såsom dig själv.'

40 På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.»

41 Men då nu fariséerna voro församlade, frågade Jesus dem

42 och sade: »Vad synes eder om Messias, vems son är han?» De svarade honom: »Davids.»

43 Då sade han till dem: »Huru kan då David, genom andeingivelse, kalla honom 'herre'? Han säger ju:

44 'Herren sade till min herre: Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

45 Om nu David kallar honom 'herre', huru kan han då vara hans son?»

46 Och ingen förmådde svara honom ett ord. Ej heller dristade sig någon från den dagen att vidare ställa någon fråga till honom.

1 Alors Jésus prenant la parole, leur parla encore par similitudes, disant :

2 Le Royaume des cieux est semblable à un Roi qui fit les noces de son fils.

3 Et il envoya ses serviteurs pour appeler ceux qui avaient été conviés aux noces; mais ils n'y voulurent point venir.

4 Il envoya encore d'autres serviteurs, disant : dites à ceux qui étaient conviés : voici, j'ai apprêté mon dîner; mes taureaux et mes bêtes grasses sont tuées, et tout est prêt; venez aux noces.

5 Mais eux n'en tenant point de compte, s'en allèrent l'un à sa métairie, et l'autre à son trafic.

6 Et les autres prirent ses serviteurs, et les outragèrent, et les tuèrent.

7 Quand le Roi l'entendit, il se mit en colère, et y ayant envoyé ses troupes, il fit périr ces meurtriers-là, et brûla leur ville.

8 Puis il dit à ses serviteurs : Eh bien! les noces sont apprêtées, mais ceux qui y étaient conviés n'en étaient pas dignes.

9 Allez donc aux carrefours des chemins, et autant de gens que vous trouverez, conviez-les aux noces.

10 Alors ses serviteurs allèrent dans les chemins, et assemblèrent tous ceux qu'ils trouvèrent, tant mauvais que bons, tellement que le lieu des noces fut rempli de gens qui étaient à table.

11 Et le Roi étant entré pour voir ceux qui étaient à table, il y vit un homme qui n'était pas vêtu d'une robe de noces.

12 Et il lui dit : mon ami, comment es-tu entré ici, sans avoir une robe de noces? et il eut la bouche fermée.

13 Alors le Roi dit aux serviteurs : liez-le pieds et mains, emportez-le, et le jetez dans les ténèbres de dehors; là il y aura des pleurs et des grincements de dents.

14 Car il y a beaucoup d'appelés, mais peu d'élus.

15 Alors les Pharisiens s'étant retirés, consultèrent ensemble comment ils le surprendraient en paroles;

16 Et ils lui envoyèrent leurs disciples, avec des Hérodiens, en disant : Maître, nous savons que tu es véritable, que tu enseignes la voie de Dieu en vérité, et que tu ne te soucies de personne; car tu ne regardes point à l'apparence des hommes.

17 Dis-nous donc ce qu'il te semble de ceci : est-il permis de payer le tribut à César, ou non?

18 Et Jésus connaissant leur malice, dit : Hypocrites, pourquoi me tentez-vous?

19 Montrez-moi la monnaie de tribut; et ils lui présentèrent un denier.

20 Et il leur dit : de qui est cette image, et cette inscription?

21 Ils lui répondirent : de César. Alors il leur dit : rendez donc à César les choses qui sont à César, et à Dieu, celles qui sont à Dieu.

22 Et ayant entendu cela ils en furent étonnés, et le laissant, ils s'en allèrent.

23 Le même jour les Saducéens, qui disent qu'il n'y a point de résurrection, vinrent à lui, et l'interrogèrent,

24 En disant : Maître, Moïse a dit : si quelqu'un vient à mourir sans enfants, que son frère prenne sa femme, et il donnera des enfants à son frère.

25 Or il y avait parmi nous sept frères, dont l'aîné, après s'être marié, mourut, et n'ayant point eu d'enfants, laissa sa femme à son frère.

26 De même le second, puis le troisième, jusques au septième.

27 Et après eux tous, la femme mourut aussi.

28 En la résurrection donc duquel des sept sera-t-elle femme? car tous l'ont eue.

29 Mais Jésus répondant leur dit : vous errez, ne connaissant point les Ecritures, ni la puissance de Dieu.

30 Car en la résurrection on ne prend ni on ne donne point de femmes en mariage, mais on est comme les Anges de Dieu dans le ciel.

31 Et quant à la résurrection des morts, n'avez-vous point lu ce dont Dieu vous a parlé, disant :

32 Je suis le Dieu d'Abraham, et le Dieu d'Isaac, et le Dieu de Jacob; [or] Dieu n'est pas le Dieu des morts, mais des vivants.

33 Ce que les troupes ayant entendu, elles admirèrent sa doctrine.

34 Et quand les Pharisiens eurent appris qu'il avait fermé la bouche aux Saducéens, ils s'assemblèrent dans un même lieu.

35 Et l'un d'eux, qui était Docteur de la Loi, l'interrogea pour l'éprouver, en disant :

36 Maître, lequel est le grand commandement de la Loi?

37 Jésus lui dit : tu aimeras le Seigneur ton Dieu de tout ton cœur, et de toute ton âme, et de toute ta pensée.

38 Celui-ci est le premier et le grand commandement.

39 Et le second semblable à celui-là, est : tu aimeras ton prochain comme toi-même.

40 De ces deux commandements dépendent toute la Loi et les Prophètes.

41 Et les Pharisiens étant assemblés, Jésus les interrogea,

42 Disant : que vous semble-t-il du Christ? De qui est-il Fils? Ils lui répondirent : de David.

43 Et il leur dit : comment donc David, [parlant] par l'Esprit, l'appelle-t-il [son] Seigneur? disant :

44 Le Seigneur a dit à mon Seigneur, assieds-toi à ma droite, jusqu'à ce que j'aie mis tes ennemis pour le marchepied de tes pieds.

45 Si donc David l'appelle [son] Seigneur, comment est-il son Fils?

46 Et personne ne lui pouvait répondre un seul mot, ni personne n'osa plus l'interroger depuis ce jour-là.