1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

1 Mon fils, garde mes paroles, et mets en réserve par-devers toi mes commandements.

2 Garde mes commandements, et tu vivras, et garde mon enseignement comme la prunelle de tes yeux.

3 Lie-les à tes doigts, écris-les sur la table de ton cœur.

4 Dis à la sagesse : Tu es ma sœur; et appelle la prudence, ta parente.

5 Afin qu'elles te gardent de la femme étrangère, et de la foraine, qui se sert de paroles flatteuses.

6 Comme je regardais à la fenêtre de ma maison par mes treillis,

7 Je vis entre les sots, et je considérai entre les jeunes gens un jeune homme dépourvu de sens,

8 Qui passait par une rue, près du coin d'une certaine femme, et qui tenait le chemin de sa maison;

9 Sur le soir à la fin du jour, lorsque la nuit devenait noire et obscure.

10 Et voici, une femme vint au-devant de lui, parée en femme de mauvaise vie, et pleine de ruse;

11 Bruyante et débauchée, et dont les pieds ne demeurent point dans sa maison;

12 Etant tantôt dehors, et tantôt dans les rues, et se tenant aux aguets à chaque coin de rue.

13 Elle le prit, et le baisa; et avec un visage effronté, lui dit :

14 J'ai chez moi des sacrifices de prospérité; j'ai aujourd'hui payé mes vœux.

15 C'est pourquoi je suis sortie au-devant de toi, pour te chercher soigneusement, et je t'ai trouvé.

16 J'ai garni mon lit d'un tour de réseau, entrecoupé de fil d'Egypte.

17 Je l'ai parfumé de myrrhe, d'aloès et de cinnamome.

18 Viens, enivrons-nous de plaisir jusqu'au matin, réjouissons-nous en amours.

19 Car mon mari n'est point en sa maison; il s'en est allé en voyage bien loin.

20 Il a pris avec soi un sac d'argent; il retournera en sa maison au jour assigné.

21 Elle l'a fait détourner par beaucoup de douces paroles, et l'a attiré par la flatterie de ses lèvres.

22 Il s'en est aussitôt allé après elle, comme le bœuf s'en va à la boucherie, et comme le fou, aux ceps pour être châtié;

23 Jusqu'à ce que la flèche lui ait transpercé le foie; comme l'oiseau qui se hâte vers le filet, ne sachant point qu'on l'a tendu contre sa vie.

24 Maintenant donc, enfants, écoutez-moi, et soyez attentifs à mes discours.

25 Que ton cœur ne se détourne point vers les voies de cette femme, et qu'elle ne te fasse point égarer dans ses sentiers.

26 Car elle a fait tomber plusieurs blessés à mort, et tous ceux qu'elle a tués étaient forts.

27 Sa maison sont les voies du sépulcre, qui descendent aux cabinets de la mort.