1 Sammalunda, i hustrur, underordnen eder edra män, för att också de män, som till äventyrs icke hörsamma ordet; må genom sina hustrurs vandel bliva vunna utan ord,

2 när de skåda den rena vandel som I fören i fruktan.

3 Eder prydnad vare icke den utvärtes prydnaden, den som består i hårflätningar och påhängda gyllene smycken eller i eder klädedräkt.

4 Den vare fastmer hjärtats fördolda människa, smyckad med den saktmodiga och stilla andens oförgängliga väsende; ty detta är dyrbart inför Gud.

5 På sådant sätt prydde sig ju ock fordom de heliga kvinnorna, de som satte sitt hopp till Gud och underordnade sig sina män.

6 Så var Sara lydig mot Abraham och kallade honom »herre»; och hennes barn haven I blivit, om I gören vad gott är, och icke låten eder förskräckas av något.

7 Sammalunda skolen I ock, I män, på förståndigt sätt leva tillsammans med edra hustrur, då ju hustrun är det svagare kärlet; och eftersom de äro edra medarvingar till livets nåd, skolen I bevisa dem all ära, på det att edra böner icke må bliva förhindrade.

8 Varen slutligen alla endräktiga, medlidsamma, kärleksfulla mot bröderna, barmhärtiga, ödmjuka.

9 Vedergällen icke ont med ont, icke smädelse med smädelse, utan tvärtom välsignen; därtill ären I ju ock kallade, att I skolen få välsignelse till arvedel.

10 Ty »den som vill älska livet och se goda dagar, han avhålle sin tunga från det som är ont och sina läppar från att tala svek;

11 han vände sig bort ifrån det som är ont, och göre vad gott är, han söke friden, och trakte därefter

12 Ty Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda».

13 Och vem är den som kan göra eder något ont, om I nitälsken för det som är gott?

14 Skullen I än få lida för rättfärdighets skull, så ären I dock saliga. »Hysen ingen fruktan för dem, och låten eder icke förskräckas;

15 nej, Herren, Kristus, skolen I hålla helig i edra hjärtan.» Och I skolen alltid vara redo att svara var och en som av eder begär skäl för det hopp som är i eder, dock med saktmod och i fruktan

16 och med ett gott samvete, så att de som smäda eder goda vandel i Kristus komma på skam, i fråga om det som de förtala eder för.

17 Ty det är bättre att lida för goda gärningar, om så skulle vara Guds vilja, än att lida för onda.

18 Kristus själv led ju en gång döden för synder; rättfärdig led han för orättfärdiga, på det att han skulle föra oss till Gud. Ja, han blev dödad till köttet, men till anden blev han gjord levande.

19 I anden gick han gick han ock åstad och predikade för de andar som höllos i fängelse,

20 för sådana som fordom voro ohörsamma, när Guds långmodighet gav dem anstånd i Noas tid, då när en ark byggdes, i vilken några få -- allenast åtta personer -- blevo frälsta genom vatten.

21 Efter denna förebild bliven nu och I frälsta genom vatten -- nämligen genom ett dop som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete -- i kraft av Jesu Kristi uppståndelse,

22 hans som har farit upp till himmelen, och som nu sitter på Guds högra sida, sedan änglar och väldige och makter i andevärlden hava blivit honom underlagda.

1 Mes frères, ne soyez point plusieurs maîtres; sachant que nous [en] recevrons une plus grande condamnation.

2 Car nous péchons tous en plusieurs choses; si quelqu'un ne pèche pas en paroles, c’est un homme parfait, et il peut même tenir en bride tout le corps.

3 Voilà, nous mettons aux chevaux des mors dans leurs bouches, afin qu'ils nous obéissent, et nous menons çà et là tout le corps.

4 Voilà aussi les navires, quoiqu'ils soient si grands, et qu'ils soient agités par la tempête, ils sont menés partout çà et là avec un petit gouvernail, selon qu'il plaît à celui qui les gouverne.

5 Il en est ainsi de la langue, c'est un petit membre, et cependant elle [peut] se vanter de grandes choses. Voilà [aussi] un petit feu, combien de bois allume-t-il?

6 La langue aussi est un feu, [et] un monde d'iniquité; [car] la langue est telle entre nos membres, qu'elle souille tout le corps, et enflamme [tout] le monde qui a été créé, étant elle-même enflammée [du feu] de la géhenne.

7 Car toute espèce de bêtes sauvages, d'oiseaux, de reptiles, et de poissons de la mer, se dompte, et a été domptée par la nature humaine.

8 Mais nul homme ne peut dompter la langue : c'est un mal qui ne se peut réprimer, [et] elle est pleine d'un venin mortel.

9 Par elle nous bénissons [notre] Dieu et Père; et par elle nous maudissons les hommes, faits à la ressemblance de Dieu.

10 D'une même bouche procède la bénédiction et la malédiction. Mes frères, il ne faut pas que ces choses aillent ainsi.

11 Une fontaine jette-t-elle par une même ouverture le doux et l'amer?

12 Mes frères, un figuier peut-il produire des olives? ou une vigne des figues? de même aucune fontaine ne peut jeter de l'eau salée et de [l'eau] douce.

13 Y a-t-il parmi vous quelque homme sage et intelligent ? qu'il fasse voir ses actions par une bonne conduite avec douceur et sagesse.

14 Mais si vous avez une envie amère et de l'irritation dans vos cœurs, ne vous glorifiez point, et ne mentez point en déshonorant la vérité [de l'Evangile].

15 Car ce n'est pas là la sagesse qui descend d'en haut; mais c'est [une sagesse] terrestre, sensuelle et diabolique.

16 Car où il y a de l'envie et de l'irritation, là est le désordre, et toute sorte de mal.

17 Mais la sagesse [qui vient] d'en haut, est premièrement pure, et ensuite pacifique, modérée, traitable, pleine de miséricorde, et de bons fruits, ne faisant point beaucoup de difficultés, et sans hypocrisie.

18 Or le fruit de la justice se sème dans la paix, pour ceux qui s'adonnent à la paix.