1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.

3 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?

4 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

5 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.

6 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.

7 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

8 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;

9 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;

10 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

11 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.

12 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.

13 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

14 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.

15 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

16 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.

17 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.

18 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.

19 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

20 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.

21 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

1 Sitten suuhilainen Bildad lausui ja sanoi:

3 Miksi meitä pidetään elukkain veroisina, olemmeko teidän silmissänne tylsät?

4 Sinä, joka raivossasi raatelet itseäsi-sinunko tähtesi jätettäisiin maa autioksi ja kallio siirtyisi sijaltansa?

5 Ei, jumalattomain valo sammuu, eikä hänen tulensa liekki loista.

6 Valo pimenee hänen majassansa, ja hänen lamppunsa sammuu hänen päänsä päältä.

7 Hänen väkevät askeleensa supistuvat ahtaalle, ja hänen oma neuvonsa kaataa hänet maahan.

8 Sillä hänen omat jalkansa vievät hänet verkkoon, hän käyskentelee katetun pyyntihaudan päällä.

9 Paula tarttuu hänen kantapäähänsä, ansa käy häneen kiinni;

10 hänelle on maahan kätketty pyydys, polulle häntä varten silmukka.

11 Kauhut peljättävät häntä kaikkialta ja ajavat häntä kintereillä kiitäen.

12 Nälkäiseksi käy hänen vaivansa, ja turmio vartoo hänen kaatumistaan.

13 Hänen ruumiinsa jäseniä kalvaa, hänen jäseniänsä kalvaa kuoleman esikoinen.

14 Hänet temmataan pois majastansa, turvastansa; hänet pannaan astumaan kauhujen kuninkaan tykö.

15 Hänen majassansa asuu outoja, hänen asuinpaikallensa sirotetaan tulikiveä.

16 Alhaalta kuivuvat hänen juurensa, ylhäältä kuihtuvat hänen oksansa.

17 Hänen muistonsa katoaa maasta, eikä hänen nimeänsä kadulla mainita.

18 Hänet sysätään valosta pimeyteen ja karkoitetaan maan piiristä.

19 Ei sukua, ei jälkeläistä ole hänellä kansansa seassa, eikä ketään jää jäljelle hänen asuntoihinsa.

20 Lännen asujat hämmästyvät hänen tuhopäiväänsä, idän asujat valtaa vavistus.