1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:

3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,

4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.

5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.

6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.

7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.

8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?

9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?

10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?

11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.

12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?

13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:

14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.

15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.

16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,

17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.

18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.

19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.

20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.

21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.

22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.

23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var.

1 Job jatkoi lausuen julki mietelmiään ja sanoi:

3 niin kauan kuin minussa vielä henkeä on ja Jumalan henkäystä sieramissani,

4 eivät minun huuleni puhu petosta, eikä kieleni vilppiä lausu.

5 Pois se! En myönnä teidän oikeassa olevan. Siihen asti kunnes henkeni heitän, en luovu hurskaudestani.

6 Minä pidän kiinni vanhurskaudestani, en hellitä; yhdestäkään elämäni päivästä omatuntoni ei minua soimaa.

7 Käyköön viholliseni niinkuin jumalattoman ja vastustajani niinkuin väärän.

8 Mitä toivoa on riettaalla, kun Jumala katkaisee hänen elämänsä, kun hän tempaa pois hänen sielunsa?

9 Kuuleeko Jumala hänen huutonsa, kun ahdistus häntä kohtaa?

10 Tahi saattaako hän iloita Kaikkivaltiaasta, huutaa Jumalaa joka aika?

11 Minä opetan teille, mitä tekee Jumalan käsi; en salaa, mitä Kaikkivaltiaalla on mielessä.

12 Katso, itse olette kaikki sen nähneet; miksi te turhia kuvittelette?

13 Tämä on jumalattoman ihmisen osa, Jumalan varaama, tämä on perintöosa, jonka väkivaltaiset Kaikkivaltiaalta saavat.

14 Jos hänellä on paljonkin lapsia, ovat ne miekan omia; eikä hänen jälkeläisillään ole leipää ravinnoksi.

15 Jotka häneltä jäävät, ne saattaa rutto hautaan, eivätkä hänen leskensä pidä itkiäisiä.

16 Jos hän kokoaa hopeata kuin multaa ja kasaa vaatteita kuin savea,

17 kasatkoon: vanhurskas pukee ne päällensä, ja viaton perii hopean.

18 Hän rakentaa talonsa niinkuin kointoukka, se on kuin suojus, jonka vartija kyhää.

19 Rikkaana hän menee levolle: 'Ei häviä mitään'; hän avaa silmänsä, ja kaikki on mennyttä.

20 Kauhut yllättävät hänet kuin tulvavedet, yöllä tempaa hänet mukaansa rajuilma.

21 Itätuuli vie hänet, niin että hän menee menojaan, ja puhaltaa hänet pois paikaltansa.

22 Jumala ampuu häneen nuolensa säälimättä; hänen täytyy paeta hänen kättänsä, minkä voi.