1 Vid Babels floder, där sutto vi och gräto, när vi tänkte på Sion.

2 I pilträden som där voro hängde vi upp våra harpor.

3 Ty de som höllo oss fångna bådo oss där att sjunga, och våra plågare bådo oss vara glada: »Sjungen för oss en av Sions sånger.»

4 Huru skulle vi kunna sjunga HERRENS sång i främmande land?

5 Nej, om jag förgäter dig, Jerusalem, så förgäte min högra hand sin tjänst.

6 Min tunga låde vid min gom, om jag upphör att tänka på dig, om jag icke låter Jerusalem vara min allra högsta glädje.

7 Tänk, HERRE, på Jerusalems dag, och straffa Edoms barn, dem som ropade: »Riven ned, riven ned det ända till grunden.»

8 Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss.

9 Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.

1 Baabelin virtain vierillä-siellä me istuimme ja itkimme, kun Siionia muistelimme.

2 Pajuihin, joita siellä oli, me ripustimme kanteleemme.

4 Kuinka me voisimme veisata Herran virsiä vieraalla maalla?

5 Jos minä unhotan sinut, Jerusalem, niin unhota sinä minun oikea käteni.

6 Tarttukoon kieleni suuni lakeen, ellen minä sinua muista, ellen pidä Jerusalemia ylimpänä ilonani.

8 Tytär Baabel, sinä häviön oma, autuas se, joka sinulle kostaa kaiken, minkä olet meille tehnyt!

9 Autuas se, joka ottaa sinun pienet lapsesi ja murskaa ne kallioon!