1 För sångmästaren, till Mutlabbén; en psalm av David.

2 Jag vill tacka HERREN av allt mitt hjärta; jag vill förtälja alla dina under.

3 Jag vill vara glad och fröjdas i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste.

4 Ty mina fiender vika tillbaka, de falla och förgås för ditt ansikte.

5 Ja, du har utfört min rätt och min sak; du sitter på din tron såsom en rättfärdig domare.

6 Du har näpst hedningarna och förgjort de ogudaktiga; deras namn har du utplånat för alltid och evinnerligen.

7 Fienderna äro nedgjorda, utrotade för alltid; deras städer har du omstörtat, deras åminnelse har förgåtts.

8 Men HERREN tronar evinnerligen, sin stol har han berett till doms;

9 och han skall döma jordens krets med rättfärdighet, han skall skipa lag bland folken med rättvisa.

10 Så vare då HERREN en borg för den förtryckte, en borg i nödens tider.

11 Och må de som känna ditt namn förtrösta på dig; ty du övergiver icke dem som söka dig, HERRE.

12 Lovsjungen HERREN, som bor i Sion, förkunnen bland folken hans gärningar.

13 Ty han som utkräver blodskulder har kommit ihåg dem; han har icke förgätit de betrycktas klagorop.

14 Var mig nådig, HERRE; se huru jag plågas av dem som hata mig, du som lyfter mig upp från dödens portar;

15 på det att jag må förtälja allt ditt lov och i dottern Sions portar fröjda mig över din frälsning.

16 Hedningarna hava sjunkit ned i den grav som de grävde; i det nät som de lade ut har deras fot blivit fångad.

17 HERREN har gjort sig känd, han har hållit dom; han snärjer den ogudaktige i hans händers verk. Higgajón. Sela.

18 DE ogudaktiga vika tillbaka, ned i dödsriket, alla hedningar, de som förgäta Gud.

19 Ty icke för alltid skall den fattige vara förgäten, de betrycktas hopp skall ej varda om intet evinnerligen.

20 Stå upp, HERRE; låt icke människor få överhanden, låt hedningarna bliva dömda inför ditt ansikte.

21 Låt, o HERRE, förskräckelse komma över dem; må hedningarna förnimma att de äro människor. Sela.

2 (H9:3) Minä iloitsen ja riemuitsen sinussa, veisaan sinun nimesi kiitosta, sinä Korkein.

3 (H9:4) Sillä minun viholliseni peräytyivät, kaatuivat maahan ja hukkuivat sinun kasvojesi edessä.

4 (H9:5) Sinä hankit minulle oikeuden ja ajoit minun asiani, sinä istuit valtaistuimelle, sinä vanhurskas tuomari.

5 (H9:6) Sinä nuhtelit pakanoita, tuhosit jumalattomat; sinä pyyhit pois heidän nimensä iäksi ja ainiaaksi.

6 (H9:7) Viholliset ovat tuhotut, ikuisiksi raunioiksi tulleet; kaupungit sinä kukistit, heidän muistonsa on kadonnut.

7 (H9:8) Mutta Herra hallitsee iankaikkisesti; hän on pystyttänyt istuimensa tuomitaksensa.

8 (H9:9) Hän tuomitsee maanpiirin vanhurskaasti, vallitsee kansoja oikeuden mukaan.

9 (H9:10) Niin Herra on sorretun linna, linna ahdingon aikoina.

10 (H9:11) Ja sinuun turvaavat ne, jotka sinun nimesi tuntevat; sillä sinä et hylkää niitä, jotka sinua etsivät, Herra.

11 (H9:12) Veisatkaa kiitosta Herralle, joka Siionissa asuu, julistakaa kansojen keskuudessa hänen suuria tekojaan.

12 (H9:13) Sillä hän, verenkostaja, muistaa heitä eikä unhota kurjain huutoa.

13 (H9:14) Armahda minua, Herra, katso, kuinka minun vihamieheni minua vaivaavat, sinä, joka nostat minut kuoleman porteista,

14 (H9:15) että minä julistaisin kaikki sinun ylistettävät tekosi, tytär Siionin porteissa, riemuitsisin sinun avustasi.

15 (H9:16) Pakanat ovat vajonneet kaivamaansa hautaan; heidän jalkansa takertui verkkoon, jonka he virittivät.

16 (H9:17) Herra on tehnyt itsensä tunnetuksi, on pitänyt tuomiot, kietonut jumalattoman hänen kättensä tekoihin. -Kanteleen välisoitto. Sela.

17 (H9:18) Jumalattomat peräytyvät tuonelaan, kaikki pakanat, jotka unhottavat Jumalan.

18 (H9:19) Sillä ei köyhää unhoteta iäksi, eikä kurjien toivo huku ainiaaksi.

19 (H9:20) Nouse, Herra, älä salli ihmisten uhitella. Tuomittakoon pakanat sinun kasvojesi edessä.

20 (H9:21) Saata, Herra, heidät pelkoon. Tietäkööt pakanat olevansa vain ihmisiä. Sela.