1 En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son blev konung efter honom.

2 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap, eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att trösta honom,

3 sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet hava hans tjänare kommit till dig.»

4 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.

5 Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»

6 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från Aram-Maaka och från Soba.

7 De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och kommo för att strida.

8 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de tappraste krigarna.

9 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit ställde upp sig för sig själva på fältet.

10 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och ställde sedan upp sig mot araméerna.

11 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.

12 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga, så vill jag hjälpa dig.

13 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom täckes.

14 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna, och de flydde för honom.

15 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig Joab till Jerusalem.

16 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.

17 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.

18 Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.

19 Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa Ammons barn.

1 Depois disto morreu Naás, rei dos filhos de Amom, e reinou seu filho em seu lugar.

2 Disse Davi: Usarei de beneficência para com Hanum, filho de Naás, porque seu pai usou de beneficência para comigo. Davi enviou mensageiros para o consolarem acerca de seu pai. Os servos de Davi foram ter com Hanum à terra dos filhos de Amom para o consolarem.

3 Mas os príncipes dos filhos de Amom disseram a Hanum: Porventura pensas que Davi, por honrar a memória de teu pai, te enviou homens que te consolassem? não vieram ter contigo os seus servos a esquadrinhar, a transtornar e a espiar a terra?

4 Hanum, pois, tomou os servos de Davi, os barbeou e lhes cortou os vestidos pelo meio, até as nádegas, e os despediu.

5 Então foram alguns e contaram a Davi como foram tratados esses homens. Ele mandou mensageiros ao encontro deles (pois os homens estavam sobremaneira envergonhados). Disse o rei: Deixai-vos ficar em Jericó até vos crescer a barba e então voltai.

6 Vendo os filhos de Amom que tinham ofendido grandemente a Davi, enviou Hanum, e os filhos de Amom, mil talentos de prata para alugarem carros e cavaleiros de Mesopotâmia, de Arã-Maaca e de Zobá.

7 Alugaram trinta e dois mil carros, e o rei de Maaca e seu povo, os quais vieram e se acamparam defronte de Medeba. Os filhos de Amom, tendo-se ajuntado das suas cidades, vieram para a guerra.

8 O que tenho Davi ouvido, enviou a Joabe e a todo o exército dos homens valentes.

9 Tendo saído os filhos de Amom, ordenaram a batalha junto da porta da cidade; e os reis que eram vindos estavam à parte no campo.

10 Ora, quando Joabe viu que a batalha lhe estava ordenada pela frente e pela retaguarda, escolheu dentre os melhores homens de Israel, e os pôs em ordem contra os siros.

11 Entregou o resto do povo a seu irmão Abisai, e puseram-se em ordem de batalha contra os filhos de Amom.

12 Disse: Se os siros me vencerem, tu virás socorrer-me; mas se os filhos de Amom te vencerem, eu virei em teu socorro.

13 Tem bom ânimo, e pelejemos varonilmente pelo nosso povo e pelas cidades do nosso Deus: faça Jeová o que lhe parecer bem.

14 Marchou Joabe, e o povo que estava com ele, à batalha contra os siros, que fugiram de diante dele.

15 Vendo os filhos de Amom que os siros tinham fugido, fugiram eles também de diante de Abisai, irmão de Joabe, e entraram na cidade. Então voltou Joabe para Jerusalém.

16 Vendo-se os siros derrotados diante de Israel, enviaram mensageiros e fizeram vir os siros que viviam da banda dalém do Rio, e tinham por comandante Sofaque, capitão do exército de Hadadezer.

17 Avisado disto, Davi ajuntou a todo o Israel, passou o Jordão, marchou sobre eles e ordenou contra eles a batalha. Havendo Davi ordenado a batalha contra os siros, pelejaram estes contra ele.

18 Os siros fugiram de diante de Israel; e dentre os siros matou Davi os homens de sete mil carros, e quarenta mil homens de pé, também matou a Sofaque, capitão do exército.

19 Vendo os servos de Hadadezer que eram derrotados diante de Israel, fizeram paz com Davi, e o serviram. Os siros não quiseram mais socorrer os filhos de Amom.