1 När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade intagit Siklag och bränt upp det i eld.

2 Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört bort dem och gått sin väg.

3 När nu David med sina män kom till staden och fick se att den var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och döttrar voro bortförda såsom fångar,

4 brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess att de icke förmådde gråta mer.

5 Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail, karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.

6 Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och döttrars skull. Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.

7 Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit till mig efoden.» Då bar Ebjatar fram efoden till David.

8 David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna rövarskara? Kan jag då hinna upp den?» Han svarade honom: »Sätt efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa räddning.»

9 Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.

10 Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

11 Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med sig till David. Och när de hade givit honom bröd att äta och vatten att dricka

12 och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom igen. På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.

13 Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?» Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan, därför att jag blev sjuk.

14 Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i eld.»

15 David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den rövarskaran?» Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig ned till den rövarskaran.»

16 Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda land.

17 Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.

18 Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda hustrur räddade David också.

19 Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.

20 David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

21 Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och hälsade dem.

22 Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina barn med sig och gå hem.»

23 Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand denna rövarskara, som kom över oss.

24 Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder? Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med varandra.»

25 Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i dag.

26 När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»

27 Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet och de äldste i Jattir;

28 till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i Estemoa;

29 till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och de äldste i kainéernas städer;

30 till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i Atak;

31 till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade vandrat omkring med sina män.

1 Quando ao terceiro dia chegou Davi com seus homens a Ziclague, os amalequitas tinham feito uma invasão no Neguebe e em Ziclague, e tinham ferido a Ziclague e a tinham queimado a fogo:

2 tinham levado cativas as mulheres, e todos os que ali se achavam, tanto pequenos como grandes; não mataram a ninguém, porém os levaram consigo, e foram seu caminho.

3 Quando Davi e seus homens chegaram à cidade, eis que estava queimada a fogo, e suas mulheres, e seus filhos e filhas levados cativos.

4 Davi e o povo que se achava com ele, levantaram a sua voz e choraram, até não terem mais forças para chorar.

5 Foram também levadas cativas as duas mulheres de Davi, Ainoã a jezreelita, e Abigail que fora mulher de Nabal o carmelita.

6 Davi estava muito angustiado; pois o povo, tendo a alma amargurada por causa de seus filhos e de suas filhas falava em apedrejá-lo. Porém ele se confortou em Jeová seu Deus.

7 Disse Davi ao sacerdote Abiatar, filho de Aimeleque: Traze-me cá o efode. Abiatar trouxe o efode a Davi.

8 Davi consultou a Jeová, dizendo: Perseguirei eu a esta tropa? alcançá-la-ei? Respondeu-lhe Jeová: Persegue-a, pois sem falta a alcançarás e tudo libertarás.

9 Partiu Davi, com os seiscentos homens que com ele se achavam, e foram à torrente de Besor, onde os retardatários ficaram.

10 Porém perseguiu Davi com quatrocentos homens; porque ficaram atrás duzentos que de cansados não puderam passar a torrente de Besor.

11 Achando no campo a um egípcio, trouxeram-no a Davi. Fizeram-lhe comer pão e beber água;

12 deram-lhe também um pedaço de pasta de figos secos e dois cachos de passas. Depois de os ter comido, recobrou alento, pois havia três dias e três noites que não tinha comido pão, nem bebido água.

13 Então lhe perguntou Davi: De quem és tu? donde vens? Respondeu ele: Eu sou um moço egípcio, servo dum amalequita; o meu senhor me abandonou, porque adoeci há três dias.

14 Nós fizemos uma correria para o Neguebe dos quereteus, para o de Judá, e para o de Calebe, e pusemos fogo a Ziclague.

15 Disse-lhe Davi: Poderás descer e guiar-me a essa tropa? Ele respondeu: Jura-me tu por Deus que não me hás de matar, e que me não hás de entregar nas mãos do meu senhor, e descerei e guiar-te-ei a essa tropa.

16 Desceu e o guiou. Eis que eles estavam espalhados sobre a face de toda a terra, comendo, bebendo e dançando, por causa de todo o grande despojo que haviam tomado da terra dos filisteus e da terra de Judá.

17 Feriu-os Davi desde o crepúsculo até a tarde do dia seguinte, e nenhum deles escapou senão quatrocentos mancebos que, montados nos camelos, fugiram.

18 Recobrou Davi tudo o que os amalequitas tinham tomado, e livrou as suas duas mulheres.

19 Não lhes faltou coisa alguma, nem pequena nem grande, nem filhos, nem filhas, nem despojo, nem qualquer coisa que eles tinham tomado para si: Davi tornou a trazer tudo.

20 Davi tomou todos os rebanhos e manadas; aqueles que os fizeram caminhar diante do outro gado, diziam: Este é o despojo de Davi.

21 Chegou Davi aos duzentos homens, que de cansados não puderam segui-lo, os quais também foram obrigados a ficar à torrente de Besor. Estes saíram ao encontro de Davi e dos que vinham com ele. Davi, aproximando-se deles, saudou-os.

22 Então todos os malvados e filhos de Belial, dentre os que foram com Davi, disseram: Visto que não foram conosco, nada lhes daremos do despojo que recobramos, senão que a cada um daremos suas mulheres e seus filhos, para que os levem e se retirem.

23 Disse Davi: Não fareis assim, meus irmãos, com o que nos deu Jeová que nos conservou e entregou em nossas mãos a tropa que vinha contra nós.

24 Quem vos ouvirá neste negócio? pois qual é a porção do que desce para a batalha, tal será a porção do que fica com a bagagem: receberão partes iguais.

25 Daquele dia em diante até hoje foi estabelecido por estatuto e preceito em Israel.

26 Chegando Davi a Ziclague, enviou dos despojos aos anciãos de Judá, seus amigos, dizendo: Eis um presente para vós dos despojos dos inimigos de Jeová.

27 Dos despojos enviou aos de Betel, aos de Ramote do Neguebe e aos de Jatir;

28 aos de Aroer, aos de Sifmote e aos de Estemoa;

29 aos de Racal aos das cidades dos jerameelitas e aos das cidades dos quenitas;

30 aos de Hormá, aos de Corasã e aos de Atace;

31 aos de Hebrom e a todos os lugares que Davi e seus homens costumavam freqüentar.