1 Då vi nu hava dessa löften, mina älskade, så låtom oss rena oss från allt som befläckar vare sig kött eller ande, i det vi fullborda vår helgelse i Guds fruktan. Paulus' andra brev till korintierna, 7 Kapitlet Paulus gläder sig över de vittnesbörd om korintiernas tillgivenhet och lydnad som han har mottagit genom Titus.

2 Bereden oss ett rum i edra hjärtan; vi hava icke handlat orätt mot någon, icke varit någon till skada, icke gjort någon något förfång. --

3 Jag säger icke detta för att döma eder; jag har ju redan sagt att I haven ett rum i vårt hjärta, så att vi skola både dö och leva med varandra.

4 Stor är den tillit som jag har till eder, mycket berömmer jag mig av eder; jag har fått hugnad i fullt mått och glädje i rikt överflöd, mitt i allt vårt betryck.

5 Ty väl fingo vi till köttet ingen ro, icke ens sedan vi hade kommit till Macedonien, utan vi voro på allt sätt i trångmål, utifrån genom strider, inom oss genom farhågor;

6 men Gud, som tröstar dem som äro betryckta, han tröstade oss genom Titus' ankomst,

7 och icke allenast genom hans ankomst, utan ock därigenom att han hade fått så mycken hugnad av eder. Han omtalade nämligen för oss eder längtan, eder klagan, eder iver i fråga om mig; och så gladde jag mig ännu mer.

8 Ty om jag ock bedrövade eder genom mitt brev, så ångrar jag nu icke detta. Nej, om jag förut ångrade det -- eftersom jag ser att det brevet har bedrövat eder, låt vara allenast för en liten tid --

9 så gläder jag mig nu i stället, icke därför att I bleven bedrövade, utan därför att eder bedrövelse lände eder till bättring. Det var ju efter Guds sinne som I bleven bedrövade, och I haven alltså icke genom oss lidit någon skada.

10 Ty den bedrövelse som är efter Guds sinne kommer åstad en bättring som leder till frälsning, och som man icke ångrar; men världens bedrövelse kommer åstad död.

11 Se, just detta, att I bleven bedrövade efter Guds sinne, huru mycket nit har det icke framkallat hos eder, ja, huru många ursäkter, huru stor förtrytelse, huru mycken fruktan, huru mycken längtan, huru mycken iver, huru många bestraffningar! På allt sätt haven I bevisat att I viljen vara rena i den sak det här gäller. --

12 Om jag skrev till eder, så skedde detta alltså icke för den mans skull, som hade gjort orätt, ej heller för den mans skull, som hade lidit orätt, utan på det att edert nit för oss skulle bliva uppenbart bland eder själva inför Gud.

13 Så hava vi nu fått hugnad. Och till den hugnad, som vi redan för egen del fingo, kom den ännu mer överflödande glädje som bereddes oss av den glädje Titus hade fått. Ty hans ande har fått vederkvickelse genom eder alla.

14 Och om jag inför honom har berömt mig något i fråga om eder, så har jag icke kommit på skam därmed; utan likasom vi eljest i allting hava talat sanning inför eder, så har också det som vi inför Titus hava sagt till eder berömmelse visat sig vara sanning.

15 Och hans hjärta överflödar ännu mer av kärlek till eder, då han nu påminner sig allas eder lydnad, huru I villigt togen emot honom, med fruktan och bävan.

16 Jag gläder mig över att jag, i allt vad eder angår, kan vara vid gott mod.

1 Tendo, portanto, estas promessas, amados, purifiquemo-nos a nós mesmos de toda a imundícia da carne e do espírito, aperfeiçoando a santidade no temor de Deus.

2 Abri para nós os vossos corações; a ninguém fizemos injustiça, a ninguém corrompemos, a ninguém defraudamos.

3 Não o digo para vos condenar, pois já tenho declarado que estais em nossos corações para morrermos ou vivermos juntos.

4 Grande é a minha franqueza convosco, e grande é a minha glória a vosso respeito; estou cheio de conforto, trasborda-me o gozo em toda a nossa tribulação.

5 Pois ainda quando chegamos à Macedônia, nenhum repouso teve a nossa carne, antes por todos os lados sofremos tribulação; combates fora, sustos dentro.

6 Porém Deus que conforta os humildes, nos confortou com a chegada de Tito;

7 e não somente com a chegada dele, mas também com o conforto com que ele foi confortado em vós, enquanto nos referia as vossas saudades, o vosso pranto, o vosso zelo por mim, de modo que ainda mais me regozijei.

8 Pois ainda que eu vos entristeci com a minha carta, não me pesa isso; se bem que me tivesse pesado (vejo que aquela carta vos entristeceu ainda que por breve tempo),

9 agora me regozijo, não de que fostes entristecidos, mas de que fostes entristecidos para o arrependimento; porque fostes entristecidos segundo Deus, para que da nossa parte em nada fôsseis prejudicados.

10 Pois a tristeza segundo Deus produz arrependimento para salvação, o qual não traz pesar; mas a tristeza do mundo produz morte.

11 Vede quão grande solicitude operou em vós o serdes entristecidos segundo Deus; sim, que defesa própria, que indignação, que temor, que saudade, que zelo, que vingança! Em tudo destes provas de ser inocentes neste negócio.

12 Portanto, ainda que vos escrevi, não escrevi por causa daquele que fez o mal, nem por causa daquele que o sofreu, mas para que vos fosse manifesta, à vista de Deus, a vossa solicitude por nós.

13 Por isso temos sido confortados. E em nosso conforto nos regozijamos ainda mais abundantemente pelo gozo de Tito, porque o seu espírito tem sido recriado por todos vós;

14 porque se de vós em alguma coisa me tenho gloriado com ele, não fiquei envergonhado, mas como tudo o que vós falamos foi com verdade, assim também o louvor que de vós fizemos a Tito, se achou ser verdade.

15 Os seus afetos aumentam cada vez mais para convosco, recordando-se da obediência de todos vós, de como o recebestes com temor e tremor.

16 Regozijo-me que em tudo tenho bom ânimo a vosso respeito.