1 Men du, stäm upp en klagosång över Israels furstar;

2 säg: Huru var icke din moder en lejoninna! Bland lejon låg hon; hon födde upp sina ungar bland kraftiga lejon.

3 Så födde hon upp en av sina ungar, så att han blev ett kraftigt lejon; han lärde sig att taga rov, människor åt han upp.

4 Men folken fingo höra om honom och han blev fångad i deras grop; och man förde honom med krok i nosen till Egyptens land.

5 När hon nu såg att hon fick vänta förgäves, och att hennes hopp blev om intet, då tog hon en annan av sina ungar och gjorde denne till ett kraftigt lejon.

6 Stolt gick han omkring bland lejonen, ja, han blev ett kraftigt lejon; han lärde sig att taga rov, människor åt han upp.

7 Han våldförde deras änkor, deras städer förödde han. Och landet med vad däri var blev förfärat vid dånet av hans rytande.

8 Då bådade man upp folk mot honom runt omkring från länderna; och de bredde ut sitt nät för honom, och han blev fångad i deras grop

9 Sedan satte de honom i en bur, med krok i nosen, och förde honom till konungen Babel Där satte man honom in i fasta borgar, för att hans röst ej mer skulle höras bort till Israels berg.

10 Medan de levde i ro, var din moder såsom ett vinträd, planterat vid vatten. Och det blev ett fruktsamt träd, rikt på skott, genom det myckna vattnet.

11 Det fick starka grenar, tjänliga till härskarspiror, och dess stam växte hög, omgiven av lövverk, så att det syntes vida, ty det var högt och rikt på rankor.

12 Då ryckte man upp det i vrede, och det blev kastat på jorden, och stormen från öster förtorkade dess frukt. Dess starka grenar brötos av och torkade bort, elden fick förtära dem.

13 Nu är det utplanterat i öknen, i ett torrt och törstande land.

14 Och eld har gått ut från dess yppersta gren och har förtärt dess frukt. Så finnes där nu ingen stark gren kvar, ingen härskarspira! En klagosång är detta, och den har fått tjäna såsom klagosång.

1 Demais, faze uma lamentação sobre os príncipes de Israel,

2 e dize: Que de leoa era tua mãe entre os leões! no meio dos leões novos deitou-se, nutriu os seus cachorrinhos.

3 Criou um dos seus cachorrinhos que, fazendo-se leão novo aprendeu a apanhar presa, e devorava homens.

4 Também as nações ouviram falar dele; foi apanhado na cova que elas fizeram, e levaram-no com argolas à terra do Egito.

5 Ora a leoa, vendo que já tinha esperado demais, e perdida toda a esperança, pegou em outro dos seus cachorrinhos, e fê-lo leão novo.

6 Ele andava entre os leões, e fez-se leão novo; aprendeu a apanhar presa, e devorava homens.

7 Conheceu os palácios deles, e devastou as suas cidades; ficou desolada a terra e a sua plenitude, por causa do som do seu rugir.

8 Então se ajuntaram contra ele as nações vindas das províncias de todos os lados; e estenderam sobre ele a sua rede, e ele foi apanhado na cova que elas fizeram.

9 Com argolas meteram-no numa gaiola, e levaram-no ao rei de Babilônia; fizeram-no entrar em lugares fortes, para que não se ouvisse mais a sua voz sobre os montes de Israel.

10 Tua mãe, à tua semelhança, era como uma vide plantada junto às águas; era frutífera e cheia de sarmentos por causa das muitas águas.

11 Tinha ela varas fortes para os cetros dos que dominavam, foi exaltada a sua estatura entre os espessos ramos, e foi vista na sua altura com a multidão dos seus ramos.

12 Porém em furor foi ela arrancada, e lançada por terra, e o vento oriental secou ao seu fruto. Foram quebradas e secaram as suas fortes varas; o fogo as consumiu.

13 Agora está plantada num deserto, numa terra árida e sedenta.

14 Das varas dos seus ramos saiu um fogo que consumiu ao seu fruto de maneira que não há mais nela vara forte que sirva de cetro para dominar. Isto é para lamentar, e servirá de lamentação.