1 HERRE, du är min Gud; jag vill upphöja dig, jag vill prisa ditt namn, ty du gör underfulla ting, du utför rådslut ifrån fordom tid, fasta och beståndande.

2 Ja, du har gjort staden till en stenhop, den befästa staden till en grushög; främlingarnas palats står ej mer där såsom en stad, aldrig skall det byggas upp igen.

3 Därför måste nu det vilda folket ära dig, den grymma hednastaden frukta dig.

4 Ty du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg.

5 Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm; ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga, så dämpas de grymmas segersång.

6 Och HERREN Sebaot skall på detta berg göra ett gästabud för alla folk, ett gästabud med feta rätter, ett gästabud med starkt vin, ja, med feta, märgfulla rätter, med starkt vin, väl klarat.

7 Och han skall på detta berg göra om intet det dok som höljer alla folk, och det täckelse som betäcker alla folkslag.

8 Han skall för alltid göra döden om intet; och Herren, HERREN skall avtorka tårarna från alla ansikten, och skall taga bort sitt folks smälek överallt på jorden. Ty så har HERREN talat.

9 På den tiden skall man säga: Se, där är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss. Ja, där är HERREN, som vi förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över hans frälsning.

10 Ty HERRENS hand skall vila över detta berg, men Moab skall bliva nedtrampad i sitt eget land, likasom strå trampas ned i gödselpölen.

11 Och huru han än där breder ut sina händer, lik simmaren, när han simmar, så skall dock hans högmod bliva nedbrutet, trots hans händers alla konster.

12 Ja, dina murars höga fäste störtar han omkull och ödmjukar, han slår det till jorden, ned i stoftet.

1 Jeová, tu és o meu Deus; exaltar-te-ei e louvarei o teu nome; porque em fidelidade e verdade tens feito maravilhas, isto é, os teus antigos conselhos.

2 Pois da cidade fizeste um montão de pedras; da cidade fortificada uma ruína; do paço dos estranhos, que não seja mais cidade, e que jamais seja reedificada.

3 Por isso te glorificarão povos ferozes, e te temerão cidades de nações formidáveis.

4 Porque te hás tornado fortaleza para o pobre, fortaleza para o necessitado na sua angústia, refúgio contra a tempestade, sombra contra o calor, quando o assopro dos violentos é como uma tempestade contra um muro.

5 Como o calor em terra sedenta abaterás o tumulto de estrangeiros; como o calor proveniente da sombra de nuvens, o cântico dos violentos será humilhado.

6 Jeová do exércitos fará neste monte para todos os povos um banquete de coisas gordurosas, banquete de vinhos com fezes, de coisas gordurosas e ricas em tutano, de vinhos com fezes, depois de bem coados.

7 Aniquilará neste monte a coberta que cobre todos os povos, e o véu que está posto sobre todas as nações.

8 Aniquilará a morte para sempre; enxugará Deus as lágrimas de todos os rostos; e tirará de cima da terra todo o opróbrio do seu povo. Pois Jeová o disse.

9 Dir-se-á naquele dia: Eis que este é o nosso Deus; por ele temos esperado, e ele nos salvará. Este é Jeová, por ele temos esperado, exultaremos e nos regozijaremos na salvação que ele der.

10 Pois neste monte repousará a mão de Jeová, e Moabe será trilhado no seu lugar, assim como se trilha a palha na água do monturo.

11 Estenderá as suas mãos no meio deles, assim como as estende o nadador para nadar, e abater-lhe-á sua altivez juntamente com as ciladas das suas mãos.

12 As fortificações das tuas altas muralhas, ele as demolirá, abaterá, e fará dar em terra, reduzindo-as a pó.