1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

1 Então respondeu Elifaz temanita:

2 Responderá o sábio com ciência vã, E encherá do vento oriental o seu ventre?

3 Argumentando com palavras que de nada servem, Ou com razões com que ele nada aproveita?

4 Na verdade tu destróis a reverência, E prejudicas o espírito religioso para com Deus.

5 Pois a tua iniqüidade ensina a tua boca, E escolhes a língua dos astutos.

6 A tua própria boca te condena, e não eu; E os teus lábios dão testemunho contra ti.

7 És tu o primeiro homem que nasceu? Ou foste dado à luz antes dos outeiros?

8 Assistes no concílio de Deus? Aproprias para ti a sabedoria?

9 Que sabes tu, que nós não sabemos? E que entendes, que não se acha em nós?

10 Conosco estão os homens encanecidos e idosos, Mais velhos do que teu pai.

11 Porventura fazes pouco caso das consolações de Deus, E da palavra que te trata benignamente?

12 Por que te arrebata o teu coração? Por que flamejam os teus olhos?

13 De modo que voltas o teu espírito contra Deus, E permites sair as palavras da tua boca.

14 Que é o homem, para ser puro? E o que é nascido da mulher, para ser justo?

15 Eis que Deus não confia nos seus santos, E à sua vista os céus não são limpos;

16 Quanto menos o homem abominável e corrompido, Que bebe a iniqüidade como a água?

17 Eu to mostrarei, ouve-me; E te contarei o que tenho visto

18 (O que homens sábios têm anunciado Da parte de seus pais, não o ocultando;

19 A eles somente pertencia o país, Não havendo estrangeiro algum passado por meio deles):

20 O iníquo passa em angústia todos os dias, O número dos anos que são reservados para o opressor.

21 A voz de terrores retine nos seus ouvidos; Na prosperidade lhe sobrevirá o assolador.

22 Não espera escapar das trevas, E a espada o está esperando.

23 Ele anda em busca de pão, dizendo: Onde está? Sabe que o dia das trevas lhe está iminente:

24 O aperto e a angústia o amedrontam; Prevalecem contra ele, como um rei preparado para a batalha,

25 Porque estendeu a sua mão contra Deus, E com soberba se porta contra o Todo-poderoso.

26 Corre contra ele com cerviz dura, Opõe-lhe as saliências do seu escudo,

27 Porque cobriu o rosto com a gordura, E criou carnes grossas sobre as ilhargas.

28 Habitou em cidades assoladas, Em casas que ninguém habitaria E que estavam prestes a cair em ruínas.

29 Não se enriquecerá, nem subsistirá a sua fazenda, Nem as suas colheitas serão abundantes.

30 Não escapará das trevas; A chama secará os seus ramos, E pelo assopro da boca de Deus desaparecerá.

31 Não confie na vaidade, enganando-se a si mesmo; Pois a vaidade será a sua recompensa.

32 Ela lhe chegará antes do termo dos teus dias, E o seu ramo não reverdecerá.

33 Sacudirá as suas uvas verdes como a vide, E deixará cair a sua flor como a oliveira;

34 Pois a companhia dos ímpios será estéril, E o fogo consumirá as tendas de suborno.

35 Eles concebem a malícia, dão à luz a iniqüidade, E o seu ventre prepara enganos.