1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

1 Então respondeu Jó:

2 Tenho ouvido muitas cousas como estas, Todos vós sois consoladores enfadonhos,

3 Não se acabarão nunca essas palavras de vento? Ou que é o que te provoca a dar respostas?

4 Eu também poderia falar como vós falais; Se a vossa alma estivesse no lugar da minha, Eu poderia amontoar palavras contra vós, E contra vós menear a minha cabeça.

5 Poderia fortalecer-vos com a minha boca, E a condolência dos meus lábios poderia mitigar a vossa dor.

6 Ainda que eu fale, não se mitiga a minha dor; E embora me cale, de que sou aliviado?

7 Mas agora me deixou ele exausto; Assolaste toda a minha companhia.

8 Puseste a mão sobre mim, e isto constitui uma testemunha contra mim; E a minha magreza levanta-se contra mim, dá testemunho na minha cara.

9 Na sua ira me despedaçou e me perseguiu, Rangeu os dentes contra mim, O meu adversário aguça os olhos contra mim;

10 Abrem contra mim a boca, Com desprezo me ferem no queixo: À uma se ajuntam contra mim.

11 Deus entrega-me aos ímpios, E lança-me na mão dos iníquos.

12 Descansado estava eu, e ele me quebrantou; Tomou-me pelo pescoço, e despedaçou-me: Pôs-me por seu alvo.

13 Cercam-me as suas flechas, Atravessa-me os rins, e não me poupa; Derrama o meu fel sobre a terra.

14 Faz-me brecha sobre brecha, Arremete sobre mim como um guerreiro.

15 Sobre a minha pele cosi saco, E no pó deitei a minha cabeça.

16 O meu rosto está inflamado de chorar, E sobre as minhas pálpebras está a sombra da morte;

17 Embora não haja violência nas minhas mãos, E seja pura a minha oração.

18 Ó terra, não cubras o meu sangue, E não haja lugar em que se oculte o meu clamor.

19 Agora mesmo a minha testemunha está no céu, E nas alturas quem advoga a minha causa.

20 Os meus amigos são os que zombam de mim; Mas os meus olhos derramam lágrimas perante Deus,

21 Para que ele defenda o direito que o homem tem diante de Deus, E o que o filho do homem tem perante o seu próximo.

22 Pois quando houver passado poucos anos, Seguirei o caminho donde não voltarei.