1 Därefter tog Sofar från Naama till orda och sade:

2 På sådant tal giva mina tankar mig ett svar, än mer, då jag nu är så upprörd i mitt inre.

3 Smädlig tillrättavisning måste jag höra, och man svarar mig med munväder på förståndigt tal.

4 Vet du då icke att så har varit från evig tid, från den stund då människor sattes på jorden:

5 att de ogudaktigas jubel varar helt kort och den gudlöses glädje ett ögonblick?

6 Om än hans förhävelse stiger upp till himmelen och hans huvud når intill molnen,

7 Så förgås han dock för alltid och aktas lik sin träck; de som sågo honom måste fråga: »Var är han?»

8 Lik en dröm flyger han bort, och ingen finner honom mer; han förjagas såsom en syn om natten.

9 Det öga som såg honom ser honom icke åter, och hans plats får ej skåda honom mer.

10 Hans barn måste gottgöra hans skulder till de arma, hans händer återbära hans vinning.

11 Bäst ungdomskraften fyller hans ben, skall den ligga i stoftet med honom.

12 Om än ondskan smakar ljuvligt i hans mun, så att han gömmer den under sin tunga,

13 är rädd om den och ej vill gå miste därom, utan håller den förvarad inom sin gom,

14 så förvandlas denna kost i hans inre, bliver huggormsetter i hans liv.

15 Den rikedom han har slukat måste han utspy; av Gud drives den ut ur hans buk.

16 Ja, huggormsgift kommer han att dricka, av etterormens tunga bliver han dräpt.

17 Ingen bäck får vederkvicka hans syn, ingen ström med flöden av honung och gräddmjölk.

18 Sitt fördärv måste han återbära, han får ej njuta därav; hans fröjd svarar ej mot den rikedom han har vunnit.

19 Ty mot de arma övade han våld och lät dem ligga där; han rev till sig hus som han ej kan hålla vid makt.

20 Han visste ej av någon ro för sin buk, men han skall icke rädda sig med sina skatter.

21 Intet slapp undan hans glupskhet, därför äger och hans lycka intet bestånd.

22 Mitt i hans överflöd påkommer honom nöd, och envar eländig vänder då mot honom sin hand.

23 Ja, så måste ske, för att hans buk må bliva fylld; sin vredes glöd skall Gud sända över honom och låta den tränga såsom ett regn in i hans kropp.

24 Om han flyr undan för vapen av järn, så genomborras han av kopparbågens skott.

25 När han då drager i pilen och den kommer ut ur hans rygg, när den ljungande udden kommer fram ur hans galla, då falla dödsfasorna över honom.

26 Idel mörker är förvarat åt hans skatter; till mat gives honom eld som brinner utan pust, den förtär vad som är kvar i hans hydda.

27 Himmelen lägger hans missgärning i dagen, och jorden reser sig upp emot honom.

28 Vad som har samlats i hans hus far åter sin kos, likt förrinnande vatten, på vredens dag.

29 Sådan lott får en ogudaktig människa av Gud, sådan arvedel har av Gud blivit bestämd åt henne.

1 Então respondeu Zofar naamatita:

2 Os meus pensamentos forçam-me a responder, Sinto-me agitado no meu íntimo.

3 Ouvi repreensões que me envergonham, Mas no meu entendimento responde-me o meu espírito.

4 Não sabes isto desde tempos remotos, Desde que o homem foi posto sobre a terra,

5 Que é breve o triunfo dos iníquos, E que é de um momento a alegria do ímpio?

6 Ainda que a sua exaltação se remonte aos céus, E a sua cabeça chegue até as nuvens;

7 Contudo perecerá para sempre como o seu esterco. Os que o viam, perguntarão: Onde está?

8 Voará como um sonho, e não será achado; Será afugentado como uma visão noturna.

9 Os olhos que me viram não me virão mais: Nem o seu lugar o contemplará mais.

10 Seus filhos procurarão o favor dos pobres, E as suas mãos restituirão os bens que roubou.

11 Os seus ossos são cheios de mocidade, Esta, porém, se deitará com ele no pó.

12 Embora a maldade lhe seja doce na boca, Embora ele a esconda debaixo da sua língua;

13 Embora a poupe, e não a queira largar, Mas a guarde ainda dentro da sua boca;

14 Contudo nas suas entranhas a comida é transformada, Dentro dele se torna em fel de áspides.

15 Enguliu riquezas, e vomitá-las-á; Do ventre dele as lançará Deus.

16 Chupará o veneno dos áspides, A língua da víbora o matará.

17 Não olhará para os rios, Ribeiros e torrentes de mel e de manteiga.

18 O que adquiriu, isso restituirá, e não o engulirá; Não terá gozo proporcional à fazenda que ajuntou.

19 Pois oprimiu e desamparou os pobres, A casa de que se apoderou por violência não prosperará.

20 Por não haver limites na sua cobiça, Nada salvará daquilo em que se deleita.

21 Nada escapou a sua voracidade, Portanto a sua prosperidade não perdurará.

22 Na plenitude da sua abundância ver-se-á apertado; Virá sobre ele a mão de todo o que está na miséria.

23 Estando ele para encher a sua barriga, Deus enviará sobre ele o furor da sua ira, Que fará cair sobre ele quando estiver comendo.

24 Se fugir da arma de ferro, O arco de cobre o traspassará.

25 Ele tira do seu corpo a flecha, Que vem resplandecendo do seu fel; Terrores se apoderam dele.

26 Todas as trevas são reservadas para os seus tesouros: Devorá-lo-á um fogo não assoprado por homem, Que consumirá o que for deixado na sua tenda.

27 Os céus revelarão a sua iniqüidade, E a terra se levantará contra ele.

28 As rendas da sua casa ir-se-ão, Os seus bens se desfarão no dia da ira de Deus.

29 Esta é a porção que Deus dará ao iníquo, E a herança que por Deus lhe é decretada.