1 Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar;
2 järn hämtas upp ur jorden, och stenar smältas till koppar.
3 Man sätter då gränser för mörkret, och rannsakar ned till yttersta djupet,
4 Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man förgäten djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran ifrån människor.
5 Ovan ur jorden uppväxer bröd, men därnere omvälves den såsom av eld.
6 Där, bland dess stenar, har safiren sitt fäste, guldmalm hämtar man ock där.
7 Stigen ditned är ej känd av örnen, och falkens öga har ej utspanat den;
8 den har ej blivit trampad av stolta vilddjur, intet lejon har gått därfram.
9 Ja, där bär man hand på hårda stenen; bergen omvälvas ända ifrån rötterna.
10 In i klipporna bryter man sig gångar, där ögat får se allt vad härligt är.
11 Vattenådror täppas till och hindras att gråta. Så dragas dolda skatter fram i ljuset.
12 Men visheten, var finnes hon, och var har förståndet sin boning?
13 Priset för henne känner ingen människa; hon står ej att finna i de levandes land.
14 Djupet säger: »Hon är icke här», och havet säger: »Hos mig är hon icke.»
15 Hon köper icke för ädlaste metall, med silver gäldas ej hennes värde.
16 Hon väges icke upp med guld från Ofir, ej med dyrbar onyx och safir.
17 Guld och glas kunna ej liknas vid henne; hon får ej i byte mot gyllene klenoder.
18 Koraller och kristall må icke ens nämnas; svårare är förvärva vishet än pärlor.
19 Etiopisk topas kan ej liknas vid henne; hon väges icke upp med renaste guld.
20 Ja, visheten, varifrån kommer väl hon, och var har förståndet sin boning?
21 Förborgad är hon för alla levandes ögon, för himmelens fåglar är hon fördold;
22 avgrunden och döden giva till känna; »Blott hörsägner om henne förnummo våra öron.»
23 Gud, han är den som känner vägen till henne, han är den som vet var hon har sin boning.
24 Ty han förmår skåda till jordens ändar, allt vad som finnes under himmelen ser han.
25 När han mätte ut åt vinden dess styrka och avvägde vattnen efter mått,
26 när han stadgade en lag för regnet och en väg för tordönets stråle,
27 då såg han och uppenbarade henne, då lät han henne stå fram, då utforskade han henne.
28 Och till människorna sade han så: »Se Herrens fruktan, det är vishet, och att fly det onda är förstånd.»
1 Pois a prata tem as suas minas, E o ouro que se refina, o seu lugar.
2 O ferro tira-se da terra, E da pedra se funde o cobre.
3 O homem põe termo às trevas E até os últimos confins ele explora As pedras ocultas na escuridão e na sombra da morte.
4 Abre um poço muito por baixo da habitação humana; São esquecidos dos que andam em cima; Longe dos homens ficam pendentes, e oscilam de um para o outro lado.
5 Quanto à terra, dela procede o pão: E por baixo está revolta como pelo fogo.
6 As suas pedras são o lugar de safiras, Onde se acham também grãos de ouro.
7 Vereda é essa que a ave de rapina ignora, E que o olho do milhafre jamais viu:
8 As altivas bestas feras não a pisam, Nem por ela passa o leão feroz.
9 Estende a sua mão contra a pederneira, Transtorna os montes desde as suas raízes.
10 Corta galerias nas pedras, E os seus olhos vêem tudo o que há de precioso.
11 Tapa os veios de água para que não gotejem, E traz à luz o que está escondido.
12 Mas onde se achará a sabedoria? E onde está o lugar do entendimento?
13 O homem não conhece o preço dela, Nem se acha ela na terra dos viventes.
14 O abismo diz: Ela não está em mim; E o mar diz: Ela não está comigo.
15 Ela não se poderá obter por ouro fino, Nem se passará prata em câmbio dela.
16 O seu valor não poderá ser determinado pelo ouro de Ofir, Nem pelo precioso ônix, nem pela safira.
17 Não se lhe poderá igualar o ouro ou o vidro; Nem se darão em troco dela vasos de ouro fino.
18 Não se fará menção de coral nem de cristal: Na verdade a sabedoria vale mais que as pérolas.
19 Não se lhe igualará o topázio da Etiópia, Nem será o seu valor determinado pelo ouro puro.
20 Donde, pois, vem a sabedoria? Onde está o lugar do entendimento,
21 Visto que está escondida aos olhos de todos os viventes, E oculta às aves do céu?
22 A Perdição e a Morte dizem: Com os nossos ouvidos ouvimos um rumor dela.
23 Deus é quem entende o seu caminho, E é ele quem sabe o lugar dela.
24 Pois ele perscruta até as extremidades da terra, E vê tudo o que há debaixo do céu.
25 Quando regulou o peso do vento, E fixou a medida das águas:
26 Quando decretou leis para a chuva, E caminho para o relâmpago do trovão;
27 Então viu a sabedoria e a manifestou, Estabeleceu-a, esquadrinhou-a mesmo.
28 E disse ao homem: Eis que o temor do Senhor é a sabedoria; E o apartar-se do mal é o entendimento.