1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:

2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,

3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!

4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,

5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!

7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,

8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.

9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;

10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.

11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;

12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.

13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.

14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.

15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.

16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.

17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.

18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.

19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.

20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»

21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.

22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.

23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.

24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.

25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.

1 De novo prosseguiu no seu discurso e disse:

2 Quem me dera ser como fui nos meses antigos, Como nos dias em que Deus me guardava;

3 Quando a sua lâmpada luzia sobre a minha cabeça; E quando eu, guiado pela sua luz, caminhava através das trevas;

4 Como fui nos dias do meu vigor, Quando a amizade de Deus estava sobre a minha tenda;

5 Quando o Todo-poderoso estava comigo, E meus filhos me rodeavam;

6 Quando meus passos eram banhados em manteiga, E quando a pedra derramava para mim rios de azeite.

7 Quando eu saía para ir à porta da cidade, E mandava preparar-me um assento na praça.

8 Viam-me os mancebos e escondiam-se, E os velhos levantavam-se e punham-se em pé;

9 Os príncipes cessavam de falar, E punham a mão sobre a sua boca;

10 A voz dos nobres emudecia, E a sua língua apegava-se ao seu paladar.

11 Pois o ouvido que me ouvia, chamava-me bem-aventurado; E o olho que me via, dava testemunho de mim,

12 Porque eu livrava ao pobre que gritava, E ao órfão que não tinha quem o socorresse.

13 A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, E eu fazia que o coração da viúva cantasse de alegria.

14 Vestia-me da retidão, e ela se vestia de mim; A minha justiça era como um manto e como um diadema.

15 Fazia-me olhos para o cego, E pés para o coxo.

16 Eu era o pai dos necessitados, E examinava a causa dos desconhecidos.

17 Eu quebrava os queixos do iníquo, E arrancava-lhe a presa dentre os dentes.

18 Então dizia eu: Morrerei no meu ninho, Multiplicarei os meus dias como a areia.

19 A minha raiz se estenderá até as águas, E o orvalho ficará a noite toda sobre os meus ramos;

20 A minha glória se renovará em mim, E o meu arco será revigorado na minha mão.

21 A mim me ouviam e esperavam, E guardavam silêncio para receberem o meu conselho.

22 Depois de falar eu, nada replicavam; As minhas razões caíam sobre eles como orvalho.

23 Esperavam-me como a chuva, E abriam a sua boca como as chuvas tardias.

24 Eu me sorria para eles quando não tinham confiança; E a luz do meu rosto, não a podiam abater.

25 Eu lhes escolhia o caminho, e me sentava como chefe, E estava como um rei entre as tropas, Como quem consola os aflitos.