1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.
2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;
3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.
4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.
5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.
6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.
7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»
8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.
9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.
10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.
11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.
12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.
13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»
14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.
15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.
16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!
17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.
18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.
19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.
20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.
21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.
22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!
1 Cessaram estes três homens de responder a Jó, porque era justo aos seus próprios olhos.
2 Então se acendeu a ira de Eliú, filho de Baraquel buzita, da família de Rão; acendeu-se a sua ira contra Jó, porque se justificava a si mesmo e não a Deus.
3 Também contra os seus três amigos se acendeu a sua ira, porque não tinham achado que responder, e contudo tinham condenado a Jó.
4 Como eram mais velhos do que ele, Eliú tinha esperado até este momento para falar a Jó.
5 Vendo Eliú que não havia resposta na boca destes três homens, acendeu-se-lhe a ira.
6 Então respondeu Eliú, filho de Baraquel buzita: Eu sou de pouca idade, e vós sois muito velhos, Pelo que receei e não me atrevi a manifestar a minha opinião.
7 Dizia eu: Falem os dias, E a multidão dos anos ensine a sabedoria.
8 Há, porém, um espírito no homem, E o assopro do Todo-poderoso dá-lhe entendimento.
9 Os de muitos anos não é que são sábios, Nem os velhos, que entendem o juízo.
10 Portanto eu dizia: Ouvi-me; Também eu manifestarei a minha opinião.
11 Eis que aguardei as vossas palavras, Escutei as vossas razões, Enquanto buscáveis que dizer.
12 Eu vos dei toda a minha atenção, E não houve entre vós quem convencesse a Jó, Nem refutasse as suas palavras.
13 Não digais: Nele achamos a sabedoria, Deus é que pode vencê-lo, não o homem!
14 Ele não se dirigiu diretamente a mim, E eu não lhe responderei com as vossas razões.
15 Estão pasmados, não respondem mais! Faltam-lhes palavras.
16 Hei de eu esperar, porque eles não falam, Por que estão parados e não respondem mais?
17 Eu também darei a minha resposta, Também manifestarei a minha opinião.
18 Pois estou cheio de palavras, O espírito dentro de mim me constrange.
19 Eis que o meu peito é como o mosto sem respiradouro, Como odres novos que estão para arrebentar.
20 Falarei, para que eu ache alívio; Abrirei os meus lábios e responderei.
21 Que não seja eu, pois, levado de respeitos humanos, Nem use de lisonja para com homem algum.
22 Pois não sei usar de lisonja; Se assim fizesse, em breve me levaria o meu Criador.