1 Ropa fritt; vem finnes, som svarar dig, och till vilken av de heliga kan du vända dig?

2 Se, dåren dräpes av sin grämelse, och den fåkunnige dödas av sin bitterhet.

3 Jag såg en dåre, fast var han rotad, men plötsligt måste jag ropa ve över hans boning.

4 Ty hans barn gå nu fjärran ifrån frälsning, de förtrampas i porten utan räddning.

5 Av hans skörd äter vem som är hungrig, den rövas bort, om och hägnad med törnen; efter hans rikedom gapar ett giller.

6 Ty icke upp ur stoftet kommer fördärvet, ej ur marken skjuter olyckan upp;

7 nej, människan varder född till olycka, såsom eldgnistor måste flyga mot höjden.

8 Men vore det nu jag, så sökte jag nåd hos Gud, åt Gud hemställde jag min sak,

9 åt honom som gör stora och outrannsakliga ting, under, flera än någon kan räkna,

10 åt honom som låter regnet falla på jorden och sänder vatten ned över markerna,

11 när han vill upphöja de ringa och förhjälpa de sörjande till frälsning.

12 Han är den som gör de klokas anslag om intet, så att deras händer intet uträtta med förnuft;

13 han fångar de visa i deras klokskap och låter de illfundiga förhasta sig i sina rådslag:

14 mitt på dagen råka de ut för mörker och famla mitt i ljuset, likasom vore det natt.

15 Så frälsar han från deras tungors svärd, han frälsar den fattige ur den övermäktiges hand.

16 Den arme kan så åter hava ett hopp, och orättfärdigheten måste tillsluta sin mun.

17 Ja, säll är den människa som Gud agar; den Allsmäktiges tuktan må du icke förkasta.

18 Ty om han och sargar, så förbinder han ock, om han slår, så hela ock hans händer.

19 Sex gånger räddar han dig ur nöden, ja, sju gånger avvändes olyckan från dig.

20 I hungerstid förlossar han dig från döden och i krig undan svärdets våld.

21 När tungor svänga gisslet, gömmes du undan; du har intet att frukta, när förhärjelse kommer.

22 Ja, åt förhärjelse och dyr tid kan du då le, för vilddjur behöver du ej heller känna fruktan;

23 ty med markens stenar står du i förbund, och med djuren på marken har du ingått fred.

24 Och du får se huru din hydda står trygg; när du synar din boning, saknas intet däri.

25 Du får ock se huru din ätt förökas, huru din avkomma bliver såsom markens örter.

26 I graven kommer du, när du har hunnit din mognad, såsom sädesskylen bärgas, då dess tid är inne.

27 Se, detta hava vi utrannsakat, och så är det; hör därpå och betänk det väl.

1 Chama agora; há alguém que te responda? A qual dos entes santos te dirigirás?

2 Pois a insubmissão mata o fátuo, E o apaixonamento tira a vida ao parvo.

3 Eu vi o fátuo criando raízes; Mas de repente declarei maldita a sua habitação.

4 Seus filhos estão longe da segurança, São espezinhados na porta, E não há quem os livre.

5 A sua messe é devorada pelo faminto, Que a arrebata até dentre os espinhos, E o laço abre as fauces para a fazenda deles.

6 Pois a iniqüidade não procede do pó, Nem da terra brota a aflição;

7 Mas o homem nasce para a aflição, Tão certamente como as faíscas voam para cima.

8 Porém quanto a mim, eu buscaria a Deus, E a Deus entregaria a minha causa,

9 O qual faz cousas grandes e inescrutáveis, Maravilhas sem número.

10 Ele faz chover sobre a terra, E envia águas sobre os campos,

11 De modo que põe os abatidos num lugar alto; E os que choram são exaltados à segurança,

12 Ele frustra as maquinações dos astutos, De maneira que as suas mãos não possam acabar o seu empreendimento.

13 Ele apanha os sábios na sua astúcia, O conselho dos perversos é precipitado.

14 De dia se acham em trevas, E ao meio dia andam às apalpadelas como de noite.

15 Porém Deus salva da espada que sai da boca deles, Ele salva o necessitado da mão do poderoso.

16 Assim há esperança para o pobre, E a iniqüidade tapa a boca.

17 Eis que feliz é o homem a quem Deus reprova, Portanto não desprezes a correção do Todo-poderoso.

18 Pois ele faz a ferida, e a ata; Ele fere, e as suas mãos curam.

19 Em seis tribulações ele te livrará, E em sete o mal não te tocará.

20 Na fome ele te redimirá da morte, E na guerra do poder da espada.

21 Estará escondido do açoite da língua, E não terás medo da assolação quando chegar.

22 Da assolação e da penúria te rirás, E não terás medo das feras da terra.

23 Pois terás aliança com as pedras do campo, E as feras do campo estarão em paz contigo.

24 Saberás que a tua tenda está em paz, Visitarás o teu rebanho, e nada te faltará.

25 Também saberás que se multiplicará a tua descendência, E a tua posteridade como a erva da terra.

26 Em boa velhice entrarás na sepultura, Como se recolhe a meda de trigo a seu tempo.

27 Eis que isso, nós o temos provado, assim o é; Ouve-o, e conhece-o tu para o teu bem.