1 Därefter tog Job till orda och sade:

2 Ja, förvisso vet jag att så är; huru skulle en människa kunna hava rätt mot Gud?

3 Vill han gå till rätta med henne, så kan hon ej svara honom på en sak bland tusen.

4 Han som är så vis i förstånd och så väldig i kraft, vem kan trotsa honom och dock slippa undan;

5 honom som oförtänkt flyttar bort berg och omstörtar dem i sin vrede;

6 honom som kommer jorden att vackla från sin plats, och dess pelare bäva därvid;

7 honom som befaller solen, så går hon icke upp, och som sätter stjärnorna under försegling;

8 honom som helt allena spänner ut himmelen och skrider fram över havets toppar;

9 honom som har gjort Karlavagnen och Orion, Sjustjärnorna och söderns Stjärngemak;

10 honom som gör stora och outrannsakliga ting och under, flera än någon kan räkna?

11 Se, han far förbi mig, innan jag hinner att se det, han drager framom mig, förrän jag bliver honom varse.

12 Se, han griper sitt rov; vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: »Vad gör du?»

13 Gud, han ryggar icke sin vrede; för honom har Rahabs följe måst böja sig;

14 huru skulle jag då våga svara honom, välja ut ord till att tala med honom?

15 Nej, om jag än hade rätt, tordes jag dock ej svara; jag finge anropa min motpart om misskund.

16 Och om han än svarade mig på mitt rop, så kunde jag ej tro att han lyssnade till min röst.

17 Ty med storm hemsöker han mig och slår mig med sår på sår, utan sak.

18 Han unnar mig icke att hämta andan; nej, med bedrövelser mättar han mig.

19 Gäller det försteg i kraft: »Välan, jag är redo!», gäller det rätt: »Vem ställer mig till ansvar?»

20 Ja, hade jag än rätt, så dömde min mun mig skyldig; vore jag än ostrafflig, så läte han mig synas vrång.

21 Men ostrafflig är jag! Jag aktar ej mitt liv, jag frågar icke efter, om jag får leva.

22 Det må gå som det vill, nu vare det sagt: han förgör den ostrafflige jämte den ogudaktige.

23 Om en landsplåga kommer med plötslig död, så bespottar han de oskyldigas förtvivlan.

24 Jorden är given i de ogudaktigas hand, och täckelse sätter han för dess domares ögon. Är det ej han som gör det, vem är det då?

25 Min dagar hasta undan snabbare än någon löpare, de fly bort utan att hava sett någon lycka;

26 de ila åstad såsom en farkost av rör, såsom en örn, när han störtar sig ned på sitt byte.

27 Om jag än besluter att förgäta mitt bekymmer, att låta min sorgsenhet fara och göra mig glad,

28 Så måste jag dock bäva för alla mina kval; jag vet ju att du icke skall döma mig fri.

29 Nej, såsom skyldig måste jag stå där; varför skulle jag då göra mig fåfäng möda?

30 Om jag än tvår mig i snö och renar mina händer i lutsalt,

31 så skall du dock sänka mig ned i pölen, så att mina kläder måste vämjas vid mig.

32 Ty han är ej min like, så att jag vågar svara honom, ej en sådan, att vi kunna gå till doms med varandra;

33 ingen skiljeman finnes mellan oss, ingen som har myndighet över oss båda.

34 Må han blott vända av från mig sitt ris, och må fruktan för honom ej förskräcka mig;

35 då skall jag tala utan att rädas för honom, ty jag vet med min själv att jag icke är en sådan.

1 Então respondeu Jó:

2 Na verdade sei que assim é: Mas como pode um homem ser justo para com Deus?

3 Se alguém quisesse contender com ele, De mil cousas não lhe poderia responder nem sequer uma.

4 Sábio é ele de coração, e poderoso em força: Quem se endureceu contra ele, e foi bem sucedido?

5 Ele é quem remove os montes, sem que o saibam, Quando os transtorna na sua ira.

6 Ele move a terra do seu lugar, E as suas colunas estremecem.

7 Ele dá ordens ao sol, e o sol não nasce; E sela as estrelas.

8 Ele sozinho estende os céus, E anda sobre as ondas do mar.

9 Ele faz a Ursa, o Órion e as Plêiadas E as câmaras do Sul.

10 Ele faz grandes cousas inescrutáveis E maravilhas sem número.

11 Eis que ele passa junto a mim, e eu não o vejo; Ele segue o seu caminho, mas eu não o percebo.

12 Eis que toma a presa! quem o pode proibir? Quem lhe dirá: Que é o que fazes?

13 Deus não retirará a sua ira; Debaixo dele curvam-se os que ajudam a Raabe.

14 Quanto menos lhe responderei eu, E escolherei as minhas palavras para discutir com ele?

15 Ainda que eu fosse justo, todavia não lhe responderia; Faria súplicas ao meu adversário.

16 Se eu tivesse chamado, e ele me tivesse respondido; Ainda assim eu não creria que ele me desse ouvidos à minha voz.

17 Pois ele me desfaria com uma tempestade, E multiplicaria as minhas feridas sem causa.

18 Não me permitiria respirar, Mas me encheria de amargura.

19 Se falais da força do poderoso, Eis-me aqui, diz ele. E se do juízo, Quem me citará para comparecer?

20 Ainda que eu seja justo, a minha própria boca me condenará;

21 Embora seja eu sincero, ela me convencerá de perverso. Eu sou sincero; não me estimo a mim mesmo, Desprezo a minha vida.

22 Para mim tudo é o mesmo, portanto digo: Ele destrói o sincero e o iníquo.

23 Se o flagelo mata de repente, Ele zombará do desespero dos inocentes.

24 A terra está entregue nas mãos dos iníquos. Ele cobre os rostos dos juízes dela, Se não é ele, quem é logo?

25 Os meus dias são mais velozes do que um correio; Fogem, e não vêem a felicidade.

26 Eles têm passado como navios de papiro, Como a águia que se lança sobre a presa.

27 Se digo: Esquecer-me-ei da minha queixa, Deixarei o meu ar triste e tomarei alento:

28 Tenho medo de todas as minhas tristezas, Sei que não me terás por inocente.

29 Eu serei condenado; Por que, pois, trabalho eu debalde?

30 Se eu me lavar com a água de neve, E limpar as minhas mãos o mais possível;

31 Todavia me submergirás no fosso, E os meus próprios vestidos me abominarão.

32 Pois ele não é homem, como eu, para eu lhe responder, Para nos encontrarmos em juízo.

33 Não há entre nós um árbitro, Para pôr a sua mão sobre ambos.

34 Tire ele a sua vara de cima de mim, E não me amedronte o seu terror;

35 Então eu falarei, e não o temerei; Pois eu não sou assim em mim mesmo.