1 Alldenstund många andra hava företagit sig att om de händelser, som bland oss hava timat, avfatta berättelser,

2 i enlighet med vad som har blivit oss meddelat av dem som själva voro åsyna vittnen och ordets tjänare,

3 så har ock jag, sedan jag grundligt har efterforskat allt ända ifrån begynnelsen, beslutit mig för att i följd och ordning skriva därom till dig, ädle Teofilus,

4 så att du kan inse huru tillförlitliga de stycken äro, i vilka du har blivit undervisad.

5 På den tid då Herodes var konung över Judeen levde en präst vid namn Sakarias, av Abias' »dagsavdelning». Denne hade till hustru en av Arons döttrar som hette Elisabet.

6 De voro båda rättfärdiga inför Gud och vandrade ostraffligt efter alla Herrens bud och stadgar.

7 Men de hade inga barn, ty Elisabet var ofruktsam; och båda voro de komna till hög ålder.

8 Medan han nu en gång, när ordningen kom till hans avdelning, gjorde prästerlig tjänst inför Gud,

9 hände det sig, vid den övliga lottningen om de prästerliga sysslorna, att det tillföll honom att gå in i Herrens tempel och tända rökelsen.

10 Och hela menigheten stod utanför och bad, medan rökoffret förrättades.

11 Då visade sig för honom en Herrens ängel, stående på högra sidan om rökelsealtaret.

12 Och när Sakarias såg honom, blev han förskräckt, och fruktan föll över honom.

13 Men ängeln sade till honom: »Frukta icke, Sakarias; ty din bön är hörd, och din hustru Elisabet skall föda dig en son, och honom skall du giva namnet Johannes.

14 Och han skall bliva dig till glädje och fröjd, och många skola glädja sig över hans födelse.

15 Ty han skall bliva stor inför Herren. Vin och starka drycker skall han icke dricka, och redan i sin moders liv skall han bliva uppfylld av helig ande.

16 Och många av Israels barn skall han omvända till Herren, deras Gud.

17 Han skall gå framför honom i Elias' ande och kraft, för att 'vända fädernas hjärtan till barnen' och omvända de ohörsamma till de rättfärdigas sinnelag, så att han skaffar åt Herren ett välberett folk.»

18 Då sade Sakarias till ängeln: »Varav skall jag veta detta? Jag är ju själv gammal, och min hustru är kommen till hög ålder.»

19 Ängeln svarade och sade till honom: »Jag är Gabriel, som står inför Gud, och jag är utsänd för att tala till dig och förkunna dig detta glada budskap.

20 Och se, ända till den dag då detta sker skall du vara mållös och icke kunna tala, därför att du icke trodde mina ord, vilka dock i sin tid skola fullbordas.»

21 Och folket stod och väntade på Sakarias och förundrade sig över att han så länge dröjde i templet;

22 och när han kom ut, kunde han icke tala till dem. Då förstodo de att han hade sett någon syn i templet. Och han tecknade åt dem och förblev stum.

23 Och när tiden för hans tjänstgöring hade gått till ända, begav han sig hem.

24 Men efter den tiden blev hans hustru Elisabet havande och höll sig dold i fem månader;

25 och hon sade: »Så har Herren gjort med mig nu, då han har sett till min smälek bland människorna, för att borttaga den.»

26 I sjätte månaden blev ängeln Gabriel sänd av Gud till en stad i Galileen som hette Nasaret,

27 till en jungfru som var trolovad med en man vid namn Josef, av Davids hus; och jungfruns namn var Maria.

28 Och ängeln kom in till henne och sade: »Hell dig, du högtbenådade! Herren är med dig.»

29 Men hon blev mycket förskräckt vid hans ord och tänkte på vad denna hälsning månde innebära.

30 Då sade ängeln till henne: »Frukta icke, Maria; ty du har funnit nåd för Gud.

31 Se, du skall bliva havande och föda en son, och honom skall du giva namnet Jesus.

32 Han skall bliva stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall giva honom hans fader Davids tron.

33 Och han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid, och på hans rike skall ingen ände vara.»

34 Då sade Maria till ängeln: »Huru skall detta ske? Jag vet ju icke av någon man.»

35 Ängeln svarade och sade till henne: »Helig ande skall komma över dig, och kraft från den Högste skall överskygga dig; därför skall ock det heliga som varder fött kallas Guds Son.

36 Och se, jämväl din fränka Elisabet har blivit havande och skall föda en son, nu på sin ålderdom; och detta är sjätte månaden för henne, som säges vara ofruktsam.

37 Ty för Gud kan intet vara omöjligt.»

38 Då sade Maria: »Se, jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt.» Och ängeln lämnade henne.

39 En av de närmaste dagarna stod Maria upp och begav sig skyndsamt till en stad i Judeen, uppe i bergsbygden.

40 Och hon trädde in i Sakarias' hus och hälsade Elisabet.

41 När då Elisabet hörde Marias hälsning, spratt barnet till i hennes liv; och Elisabet blev fylld av helig ande

42 och brast ut och ropade högt och sade: »Välsignad vare du bland kvinnor, och välsignad din livsfrukt!

43 Men varför sker mig detta, att min Herres moder kommer till mig?

44 Se, när ljudet av din hälsning nådde mina öron, spratt barnet till av fröjd i mitt liv.

45 Och salig är du, som trodde att det skulle fullbordas, som blev dig sagt från Herren.»

46 Då sade Maria: »Min själ prisar storligen Herren,

47 och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.

48 Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet; och se, härefter skola alla släkten prisa mig salig.

49 Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig, och heligt är hans namn.

50 Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som frukta honom.

51 Han har utfört väldiga gärningar med sin arm, han har förskingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.

52 Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt;

53 hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer.

54 Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att bevisa barmhärtighet

55 mot Abraham och mot hans säd till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.»

56 Och Maria stannade hos henne vid pass tre månader och vände därefter hem igen.

57 Så var nu för Elisabet tiden inne, då hon skulle föda; och hon födde en son.

58 Och när hennes grannar och fränder fingo höra att Herren hade bevisat henne så stor barmhärtighet, gladde de sig med henne.

59 Och på åttonde dagen kommo de för att omskära barnet; och de ville kalla honom Sakarias, efter hans fader.

60 Men hans moder tog till orda och sade: »Ingalunda; han skall heta Johannes.»

61 Då sade de till henne: »I din släkt finnes ju ingen som har det namnet.»

62 Och de frågade hans fader genom tecken vad han ville att barnet skulle heta.

63 Då begärde han en tavla och skrev dessa ord: »Johannes är hans namn.» Och alla förundrade sig.

64 Men i detsamma öppnades hans mun, och hans tunga löstes, och han talade och lovade Gud.

65 Och deras grannar betogos alla av häpnad, och ryktet om allt detta gick ut över Judeens hela bergsbygd.

66 Och alla som hörde det lade märke därtill och sade: »Vad månde väl varda av detta barn?» Också var ju Herrens hand med honom.

67 Och hans fader Sakarias blev uppfylld av helig ande och profeterade och sade:

68 »Lovad vare Herren, Israels Gud, som har sett till sitt folk och berett det förlossning,

69 och som har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids hus,

70 såsom han hade lovat genom sin forntida heliga profeters mun.

71 Ty han ville frälsa oss från våra ovänner och ur alla våra motståndares hand,

72 och så göra barmhärtighet med våra fäder och tänka på sitt heliga förbund,

73 vad han med ed hade lovat för vår fader Abraham,

74 Han ville beskära oss att få tjäna honom utan fruktan, frälsta ur våra ovänners hand,

75 ja, att göra tjänst inför honom i helighet och rättfärdighet i alla våra dagar.

76 Och du, barn, skall bliva kallad den Högstes profet, ty du skall gå framför Herren och bereda vägar för honom,

77 till att giva hans folk kunskap om frälsning, i det att deras synder bliva dem förlåtna.

78 Så skall ske för vår Guds förbarmande kärleks skull, som skall låta ett ljus gå upp och skåda ned till oss från höjden,

79 för att 'skina över dem som sitta i mörker och dödsskugga' och så styra våra fötter in på fridens väg.»

80 Och barnet växte upp och blev allt starkare i anden. Och han vistades i öknen, intill den dag då han skulle träda fram för Israel.

1 Tendo muitos empreendido fazer uma narração coordenada dos fatos que entre nós se realizaram,

2 como no-los transmitiram os que foram deles testemunhas oculares desde o princípio, e ministros da palavra;

3 também a mim, depois de haver investigado tudo cuidadosamente desde o começo, pareceu-me bem, excelentíssimo Teófilo, dar-te por escrito uma narração em ordem,

4 para que conheças a verdade das coisas em que foste instruído.

5 Nos dias de Herodes, rei da Judéia, houve um sacerdote chamado Zacarias, da turma de Abia; sua mulher era descendente de Arão, e chamava-se Isabel.

6 Ambos eram justos diante de Deus, andando irrepreensíveis em todos os mandamentos e preceitos do Senhor.

7 Eles não tinham filhos, porquanto Isabel era estéril, e ambos de idade avançada.

8 Estando Zacarias a exercer diante de Deus as funções sacerdotais na ordem da sua turma, coube-lhe por sorte,

9 segundo o costume do sacerdócio, entrar no santuário do Senhor e queimar o incenso;

10 toda a multidão do povo estava orando da parte de fora, à hora do incenso.

11 Apareceu a Zacarias um anjo do Senhor, em pé à direita do altar do incenso.

12 Zacarias, vendo-o, ficou turbado, e o temor o assaltou.

13 Mas o anjo lhe disse: Não temas, Zacarias, porque a tua oração foi ouvida, e Isabel, tua mulher, te dará à luz um filho, a quem chamarás João;

14 terás gozo e alegria, e muitos se regozijarão com o seu nascimento.

15 Pois ele será grande diante do Senhor, e não beberá vinho nem bebida forte; já desde o ventre de sua mãe será cheio do Espírito Santo,

16 e converterá muitos dos filhos de Israel ao Senhor Deus deles.

17 Ele irá adiante do Senhor no espírito e poder de Elias, para converter os corações dos pais aos filhos, e converter os desobedientes, de maneira que andem na prudência dos justos, a fim de preparar para o Senhor um povo dedicado.

18 Perguntou Zacarias ao anjo: Como terei certeza disto? porque eu sou velho, e minha mulher já é de idade avançada.

19 Respondeu o anjo: Eu sou Gabriel, que assisto diante de Deus, e fui enviado a falar-te e a trazer-te estas boas novas;

20 tu ficarás mudo e não poderás falar, até o dia em que estas coisas acontecerem, porque não deste crédito às minhas palavras, que a seu tempo se hão de cumprir.

21 O povo estava esperando a Zacarias, e maravilhava-se, enquanto ele se demorava no santuário.

22 Quando ele saiu, não lhes podia falar, e perceberam que tinha tido uma visão no santuário; ele lhes fazia acenos, e continuou mudo.

23 Cumpridos os dias do seu ministério, retirou-se para sua casa.

24 Depois destes dias Isabel, sua mulher, concebeu, e ocultou-se por cinco meses, dizendo:

25 Assim me fez o Senhor nos dias em que ele pôs os olhos sobre mim, para acabar com o meu opróbrio entre os homens.

26 No sexto mês foi enviado da parte de Deus o anjo Gabriel a uma cidade da Galiléia, chamada Nazaré,

27 a uma virgem desposada com um homem que se chamava José, da casa de Davi; o nome da virgem era Maria.

28 Aproximando-se dela, disse: Salve! altamente favorecida, o Senhor é contigo.

29 Ela, porém, ao ouvir estas palavras, perturbou-se muito e pôs-se a pensar que saudação seria esta.

30 Disse-lhe o anjo: Não temas, Maria; pois achaste graça diante de Deus.

31 Conceberás no teu ventre, e darás à luz um filho, a quem chamarás JESUS.

32 Este será grande e será chamado Filho do Altíssimo; o Senhor Deus lhe dará o trono de seu pai Davi,

33 e ele reinará eternamente sobre a casa de Jacó, e o seu reino não terá fim.

34 Maria perguntou ao anjo: Como será isso, uma vez que não conheço varão?

35 Respondeu-lhe o anjo: O Espírito Santo virá sobre ti, e a virtude do Altíssimo te envolverá com a sua sombra; por isso o que há de nascer, será chamado santo, Filho de Deus.

36 Isabel, tua parenta, também ela concebeu um filho na sua velhice, e já está no sexto mês aquela que era chamada estéril;

37 porque nenhuma palavra, vinda de Deus, será impossível.

38 Disse Maria: Eis aqui a serva do Senhor; faça-se em mim segundo a tua palavra. E o anjo retirou-se.

39 Naqueles dias levantando-se Maria, foi apressadamente à região montanhosa, a uma cidade de Judá,

40 entrou na casa de Zacarias e saudou a Isabel.

41 Apenas Isabel ouviu a saudação de Maria, a criança deu saltos no ventre dela, e Isabel ficou cheia do Espírito Santo,

42 e exclamou em alta voz: Bendita és tu entre as mulheres, e bendito é o fruto do teu ventre.

43 Como é que me vem visitar a mãe do meu Senhor?

44 Pois logo que a voz da tua saudação chegou aos meus ouvidos, a criança deu saltos de alegria no meu ventre.

45 Bem-aventurada aquela que creu que se hão de cumprir as coisas que lhe foram ditas da parte do Senhor.

46 Disse Maria: A minha alma engrandece ao Senhor,

47 E o meu espírito alegrou-se em Deus meu Salvador,

48 Porque pôs os olhos na baixeza da sua serva. Pois de ora em diante todas as gerações me chamarão bem-aventurada,

49 Porque o Poderoso me fez grandes coisas. Santo é o seu nome,

50 E a sua misericórdia estende-se de geração em geração Sobre os que o temem.

51 Manifestou poder com o seu braço, Dissipou os que tinham pensamentos soberbos no coração;

52 Depôs os poderosos dos seus tronos E exaltou os humildes,

53 Encheu de bens os famintos E despediu vazios os ricos.

54 Socorreu a Israel, seu servo, Lembrando-se de misericórdia

55 (Como falou a nossos pais) Para com Abraão e a sua posteridade para sempre.

56 Maria ficou cerca de três meses com ela, depois voltou para sua casa.

57 Chegado o tempo de dar à luz, Isabel teve um filho.

58 Os seus vizinhos e parentes, sabendo da grande misericórdia que o Senhor manifestara para com ela, participavam do seu regozijo.

59 No oitavo dia vieram circuncidar o menino, e iam dar-lhe o nome de seu pai-Zacarias.

60 Sua mãe, porém, disse: Não, mas será chamado João.

61 Disseram-lhe: Ninguém há entre teus parentes que tenha este nome.

62 Perguntavam por acenos ao pai, que nome queria que lhe pusessem.

63 Ele, pedindo uma tabuinha, escreveu: João é o seu nome. Todos se maravilharam.

64 Imediatamente lhe foi aberta a boca e solta a língua, e começou a falar, bendizendo a Deus.

65 O temor apoderou-se de todos os seus vizinhos; divulgou-se a notícia de todas estas coisas por toda a região montanhosa da Judéia,

66 e todos os que delas souberam, as guardaram no coração, dizendo: Que virá a ser, então, este menino? Pois, na verdade, a mão do Senhor era com ele.

67 Zacarias, seu pai, ficou cheio do Espírito Santo, e profetizou, dizendo:

68 Bendito seja o Senhor Deus de Israel, Porque visitou e remiu o seu povo,

69 E nos suscitou um libertador poderoso Na casa de Davi, seu servo,

70 (Como anunciou desde o princípio pela boca dos seus santos profetas),

71 Para nos livrar dos nossos inimigos e da mão de todos os que nos odeiam;

72 Para usar de misericórdia com nossos pais, E lembrar-se da sua santa aliança,

73 Do juramento que fez a Abraão, nosso pai,

74 De conceder-nos que, livres da mão dos nossos inimigos, O servíssemos sem temor,

75 Em santidade e justiça diante dele por todos os nossos dias.

76 Sim, e tu, menino, serás chamado profeta do Altíssimo, Porque irás ante a face do Senhor preparar os seus caminhos,

77 Para dar ao seu povo conhecimento da salvação Na remissão dos seus pecados,

78 Devido à entranhável misericórdia de nosso Deus, Pela qual nos visitará a aurora lá do alto,

79 Para alumiar os que estão de assento nas trevas e na sombra da morte, Para dirigir os nossos pés no caminho da paz.

80 O menino crescia e se fortalecia em espírito, e habitava nos desertos até o dia da sua manifestação a Israel.