1 Det osyrade brödets högtid, som ock kallas påsk, var nu nära.
2 Och översteprästerna och de skriftlärde sökte efter tillfälle att röja honom ur vägen. De fruktade nämligen för folket.
3 Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot, och som var en av de tolv.
4 Denne gick bort och talade med översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten om huru han skulle överlämna honom åt dem.
5 Då blevo de glada och förklarade sig villiga att giva honom en summa penningar.
6 Och han gick in på deras anbud och sökte sedan efter lägligt tillfälle att förråda honom åt dem, utan att någon folkskockning uppstod.
7 Så kom nu den dag i det osyrad brödets högtid, då man skulle slakta påskalammet.
8 Då sände han åstad Petrus och Johannes och sade: »Gån åstad och reden till åt oss, så att vi kunna äta påskalammet.»
9 De frågade honom: Var vill du att vi skola reda till det?»
10 Han svarade dem: När I kommen in i staden, skolen I möta en man som bär en kruka vatten. Följen honom till det hus där han går in.
11 Och sägen till husbonden i det huset: 'Mästaren frågar dig: Var finnes härbärget där jag skall äta påskalammet med mina lärjungar?'
12 Då skall han visa eder en stor sal i övre våningen, ordnad för måltid; reden till där.»
13 Och de gingo åstad och funno det så som han hade sagt dem; och de redde till påskalammet.
14 Och när stunden var inne, lade han sig till bords, och apostlarna med honom.
15 Och han sade till dem: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner;
16 ty jag säger eder att jag icke mer skall fira denna högtid, förrän den kommer till fullbordan i Guds rike.»
17 Och han lät giva sig en kalk och tackade Gud och sade: »Tagen detta och delen eder emellan;
18 ty jag säger eder att jag härefter icke, förrän Guds rike kommer, skall dricka av det som kommer från vinträd.»
19 Sedan tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och gav åt dem och sade: »Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.»
20 Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: »Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som varder utgjutet för eder.
21 Men se, den som förråder mig, hans hand är med mig på bordet.
22 Ty Människosonen skall gå bort, såsom förut är bestämt; men ve den människa genom vilken han bliver förrådd!»
23 Och de begynte tala med varandra om vilken av dem det väl kunde vara som skulle göra detta.
24 En tvist uppstod ock mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste.
25 Då sade han till dem: »Konungarna uppträda mot sina folk såsom härskare, och de som hava myndighet över folken låta kalla sig 'nådige herrar'.
26 Men så är det icke med eder; utan den som är störst bland eder, han vare såsom den yngste, och den som är den förnämste, han vare såsom en tjänare.
27 Ty vilken är större: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det icke den som ligger till bords? Och likväl är jag här ibland eder såsom en tjänare. --
28 Men I ären de som hava förblivit hos mig i mina prövningar;
29 och såsom min Fader har överlåtit konungslig makt åt mig, så överlåter jag likadan makt åt eder,
30 så att I skolen få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner såsom domare över Israels tolv släkter.
31 Simon, Simon! Se, Satan har begärt att få eder i sitt våld, för att kunna sålla eder såsom vete;
32 men jag har bett för dig, att din tro icke må bliva om intet. Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.»
33 Då sade han till honom: »Herre, jag är redo att med dig både gå i fängelse och gå i döden.»
34 Men han svarade: »Jag säger dig, Petrus: I dag skall icke hanen gala, förrän du tre gånger har förnekat mig och sagt att du icke känner mig.»
35 Ytterligare sade han till dem: »När jag sände eder åstad utan penningpung, utan ränsel, utan skor, icke fattades eder då något?» De svarade: »Intet.»
36 Då sade han till dem: »Nu åter må den som har en penningpung taga den med sig, och den som har en ränsel, han göre sammalunda; och den som icke har något svärd, han sälje sin mantel och köpe sig ett sådant.
37 Ty jag säger eder att på mig måste fullbordas detta skriftens ord: 'Han blev räknad bland ogärningsmän'. Ja, det som är förutsagt om mig, det går nu i fullbordan»
38 Då sade de: »Herre, se här äro två svärd.» Han svarade dem: »Det är nog.»
39 Och han gick ut och begav sig till Oljeberget, såsom hans sed var; och hans lärjungar följde honom.
40 Men när han hade kommit till platsen, sade han till dem: »Bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
41 Sedan gick han bort ifrån dem, vid pass ett stenkast, och föll ned på sina knän och bad
42 och sade: »Fader, om det är din vilja, så tag denna kalk ifrån mig. Dock, ske icke min vilja, utan din.»
43 Då visade sig för honom en ängel från himmelen, som styrkte honom.
44 Men han hade kommit i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo ned på jorden.
45 När han sedan stod upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna, fann han dem insomnade av bedrövelse.
46 Då sade han till dem: »Varför soven I? Stån upp, och bedjen att I icke mån komma i frestelse.»
47 Och se, medan han ännu talade, kom en folkskara; och en av de tolv, den som hette Judas, gick framför dem. Och han trädde fram till Jesus för att kyssa honom.
48 Men Jesus sade till honom: »Judas, förråder du Människosonen med en kyss?»
49 Då nu de som voro med Jesus sågo vad som var på färde, frågade de: »Herre, skola vi hugga till med svärd?»
50 Och en av dem högg till översteprästens tjänare och högg så av honom högra örat.
51 Då svarade Jesus och sade: »Låten det gå så långt.» Och han rörde vid hans öra och helade honom.
52 Sedan sade Jesus till dem som hade kommit emot honom, till översteprästerna och befälhavarna för tempelvakten och de äldste: »Såsom mot en rövare haven I gått ut med svärd och stavar.
53 Fastän jag var dag har varit med eder i helgedomen, haven I icke sträckt ut edra händer emot mig men detta är eder stund, och nu råder mörkrets makt.»
54 Så grepo de honom och förde honom åstad in i översteprästens hus. Och Petrus följde efter på avstånd.
55 Och de tände upp en eld mitt på gården och satte sig där tillsammans, och Petrus satte sig ibland dem.
56 Men en tjänstekvinna, som fick se honom, där han satt vid elden fäste ögonen på honom och sade: »Också denne var med honom.
57 Men han nekade och sade: »Kvinna, jag känner honom icke.»
58 Kort därefter fick en annan, en av mannen, se honom och sade: »Också du är en av dem.» Men Petrus svarade: »Nej, det är jag icke.»
59 Vid pass en timme därefter kom en annan som bedyrade och sade: »Förvisso var också denne med honom; han är ju ock en galilé.»
60 Då svarade Petrus: »Jag förstår icke vad du menar.» Och i detsamma, medan han ännu talade, gol hanen.
61 Då vände Herren sig om och såg på Petrus; och Petrus kom då ihåg Herrens ord, huru han hade sagt till honom: »Förrän hanen i dag har galit, skall du tre gånger förneka mig.»
62 Och han gick ut och grät bitterligen.
63 Och de män som höllo Jesus fången begabbade honom och misshandlade honom.
64 De höljde över honom och frågade honom och sade: »Profetera: vem var det som slog dig?»
65 Många andra smädliga ord talade de ock mot honom.
66 Men när det blev dag, församlade sig folkets äldste, överstepräster och skriftlärde, och läto föra honom inför sitt Stora råd
67 och sade: »Är du Messias, så säg oss det.» Men han svarade dem: »Om jag säger eder det, så tron I det icke.
68 Och om jag frågar, så svaren I icke.
69 Men härefter skall Människosonen sitta på den gudomliga Maktens högra sida.»
70 Då sade de alla: »Så är du då Guds Son?» Han svarade dem: »I sägen det själva, att jag är det.»
71 Då sade de: »Vad behöva vi mer något vittnesbörd? Vi hava ju själva nu hört det av hans egen mun.»
1 Estava próxima a festa dos pães asmos, chamada páscoa.
2 Os principais sacerdotes e os escribas procuravam algum meio de tirar a vida a Jesus; pois temiam o povo.
3 Ora Satanás entrou em Judas chamado Iscariotes, que era um dos doze;
4 ele foi entender-se com os principais sacerdotes e os oficiais sobre a maneira de lho entregar.
5 Alegraram-se e concordaram em dar-lhe dinheiro.
6 Ele anuiu, e procurava ocasião de lho entregar sem a multidão saber.
7 Chegou o dia dos pães asmos, em que se devia imolar a páscoa,
8 e Jesus enviou a Pedro e a João, dizendo: Ide preparar-nos a páscoa para a comermos.
9 Eles lhe perguntaram: Onde queres que a preparemos?
10 Respondeu-lhes: Ao entrardes na cidade, encontrareis um homem trazendo um cântaro de água; segui-o até à casa em que ele entrar,
11 e dizei ao dono da casa: O Mestre manda perguntar-te: Onde é o aposento em que hei de comer a páscoa com meus discípulos?
12 Ele vos mostrará um espaçoso cenáculo mobilado; ali fazei os preparativos.
13 Eles foram e acharam como ele lhes dissera, e prepararam a páscoa.
14 Chegada a hora, pôs-se Jesus à mesa, e com ele os apóstolos.
15 Disse-lhes: Tenho desejado anciosamente comer convosco esta páscoa antes da minha paixão;
16 pois vos digo que nunca mais a hei de comer, até que ela se cumpra no reino de Deus.
17 Depois de receber o cálice, havendo dado graças, disse: Tomai-o e distribui-o entre vós;
18 pois vos digo que desde agora não beberei do fruto da videira, até que venha o reino de Deus.
19 Tomando o pão e tendo dado graças, partiu-o e deu aos discípulos, dizendo: Este é o meu corpo que é dado por vós; fazei isto em memória de mim.
20 Depois da ceia tomou do mesmo modo o cálice, dizendo: Este cálice é a nova aliança em meu sangue, que é derramado por vós.
21 Mas a mão daquele que me trai, está comigo à mesa.
22 Pois, na verdade, o Filho do homem vai, conforme foi determinado, mas ai daquele homem por quem é traído!
23 Eles começaram a indagar entre si qual deles seria o que ia fazer isso.
24 Houve também entre eles uma discussão sobre qual deles era considerado o maior.
25 Jesus disse-lhes: Os reis dos gentios dominam sobre eles, e os que exercem sobre eles autoridade, são chamados benfeitores.
26 Mas vós não façais assim. Pelo contrário o que entre vós é maior, seja como o menor; e aquele que manda, seja como o que serve.
27 Pois qual é maior, quem está à mesa ou quem serve? não é quem está à mesa? mas eu estou no meio de vós como quem serve.
28 Vós sois os que tendes permanecido comigo nas minhas tentações;
29 eu vos confiro domínio real, assim como meu Pai mo conferiu,
30 para que comais e bebais à minha mesa no meu reino; e vos sentareis sobre tronos para julgar as doze tribos de Israel.
31 Simão, Simão, eis que Satanás obteve permissão para vos joeirar como trigo.
32 Mas eu roguei por ti, para que a tua fé não desfaleça; e tu, uma vez arrependido, fortalece teus irmãos.
33 Disse-lhe Pedro: Senhor, estou pronto a ir contigo não só para a prisão, mas também para a morte.
34 Disse-lhe Jesus: Declaro-te, Pedro, que hoje antes de cantar o galo, três vezes terás negado que me conheces.
35 Perguntou-lhes Jesus: Quando vos mandei sem bolsa, sem alforge e sem sandálias, faltou-vos, porventura, alguma coisa? Responderam eles: Nada.
36 Então lhes disse: Agora, porém, o que tem bolsa, tome-a, como também o alforge; e o que não tem dinheiro, venda a sua capa e compre espada.
37 Pois vos digo que importa cumprir-se em mim o que está escrito: E ele foi contado com os transgressores; porque o que a mim se refere está sendo cumprido.
38 Disseram eles: Senhor, aqui estão duas espadas. Respondeu-lhes Jesus: Basta.
39 Segundo o seu costume saiu para o monte das Oliveiras, e os discípulos seguiram-no.
40 Chegado àquele lugar, disse-lhes: Orai para que não entreis em tentação.
41 E separou-se deles cerca de um tiro de pedra e, ajoelhando-se, orou,
42 dizendo: Pai, se é do teu agrado, afasta de mim este cálice; contudo não se faça a minha vontade, mas sim a tua.
43 Então lhe apareceu um anjo do céu, que o fortalecia.
44 Estando em agonia, orou com mais instância; o seu suor tornou-se em gotas de sangue a cair sobre a terra.
45 Depois de levantar-se da oração, foi ter com os discípulos e achou-os dormindo de tristeza,
46 e disse-lhes: Por que dormis? levantai-vos e orai, para que não entreis em tentação.
47 Falava ele ainda, quando chegou uma multidão; e um dos doze, que se chamava Judas, vindo adiante dela, aproximou-se de Jesus para o beijar.
48 Perguntou-lhe Jesus: Judas, com um beijo entregas o Filho do homem?
49 Os que estavam ao redor dele, vendo o que ia suceder, perguntaram: Senhor, firamo-los à espada?
50 Um deles deu um golpe no servo do sumo sacerdote e decepou-lhe a orelha direita.
51 Disse Jesus: Deixai-os, basta; e tendo-lhe tocado a orelha, o sarou.
52 Disse Jesus aos principais sacerdotes, oficiais do templo e anciãos, que vieram prendê-lo: Saístes com espadas e varapaus como contra um salteador?
53 Todos os dias estando eu convosco no templo, não me tocastes; porém esta é a vossa hora e o poder das trevas.
54 Prendendo-o, eles o levaram e introduziram na casa do sumo sacerdote; e Pedro ia seguindo de longe.
55 Eles, tendo-se acendido fogo no meio do pátio, sentaram-se, e Pedro sentou-se no meio deles.
56 Uma criada, vendo-o sentado ao lume, o encarou e disse: Este também estava com ele.
57 Mas Pedro negou, dizendo: Não o conheço, mulher.
58 Daí a pouco, vendo-o um outro, disse: Também tu és dos tais. Respondeu Pedro: Homem, não sou.
59 Tendo passado cerca de uma hora, afirmou ainda outro: Certamente este andava com ele, porque também é galileu.
60 Respondeu Pedro: Homem, não sei o que estás dizendo. Logo, estando ele ainda a falar, cantou o galo.
61 Virando-se o Senhor, olhou para Pedro. Pedro lembrou-se da palavra do Senhor, como lhe havia dito: Hoje antes de cantar o galo, três vezes me negarás.
62 E saindo para fora, chorou amargamente.
63 Os homens que guardavam a Jesus, zombavam dele, davam-lhe pancadas e,
64 vendando-lhe os olhos, perguntavam: Adivinha, quem é o que te bateu?
65 E blasfemando, dirigiam-lhe muitas afrontas.
66 Logo que amanheceu, reuniu-se a assembléia dos anciãos do povo, tanto os principais sacerdotes como os escribas, e o conduziram ao sinédrio e disseram:
67 Se tu és o Cristo, dize-nos. Respondeu-lhes: Se eu vo-lo disser, não o crereis;
68 e se eu vos interrogar, não me respondereis.
69 Desde agora estará sentado o Filho do homem à mão direita do poder de Deus.
70 Perguntaram todos: És tu, logo, o Filho de Deus? Respondeu-lhes ele: Vós mesmos dizeis que eu sou.
71 Então disseram: Que necessidade ainda temos de testemunho? porque nós mesmos o ouvimos da sua própria boca.