1 När nu Sanballat och Tobia och araben Gesem och våra övriga fiender hörde att jag hade byggt upp muren, och att det icke mer fanns någon rämna i den -- om jag ock vid den tiden ännu icke hade satt in dörrar i portarna --

2 då sände Sanballat och Gesem bud till mig och läto säga: »Kom, låt oss träda tillsammans i Kefirim i Onos dal.» De tänkte nämligen göra mig något ont.

3 Men jag skickade bud till dem och lät säga: »Jag har ett stort arbete för händer och kan icke komma ned. Arbetet kan ju icke vila, såsom dock måste ske, om jag lämnade det och komme ned till eder.»

4 Och de sände samma bud till mig fyra gånger; men var gång gav jag dem samma svar som förut.

5 Då sände Sanballat för femte gången till mig sin tjänare med samma bud, och denne hade nu med sig ett öppet brev.

6 Däri var skrivet: »Det förljudes bland folken, och påstås jämväl av Gasmu, att du och judarna haven i sinnet att avfalla, och att det är därför du bygger upp muren, ja, att du vill bliva deras konung -- sådant säger man.

7 Du lär ock hava beställt profeter som i Jerusalem skola utropa och förkunna att du är konung i Juda. Eftersom nu konungen nog får höra talas härom, därför må du nu komma, så att vi få rådslå med varandra.»

8 Då sände jag bud till honom och lät svara: »Intet av det du säger har någon grund, utan det är dina egna påfund.»

9 De ville nämligen alla skrämma oss, i tanke att vi då skulle förlora allt mod till arbetet, och att detta så skulle bliva ogjort. Styrk du nu i stället mitt mod!

10 Men jag gick hem till Semaja, son till Delaja, son till Mehetabel; han höll sig då inne. Och han sade: »Låt oss tillsammans gå till Guds hus, in i templet, och sedan stänga igen templets dörrar. Ty de skola komma för att dräpa dig; om natten skola de komma för att dräpa dig.»

11 Men jag svarade: »Skulle en man sådan som jag vilja fly? Eller kan väl en man av mitt slag gå in i templet och dock bliva vid liv? Nej, jag vill icke gå dit.»

12 Jag förstod nämligen att Gud icke hade sänt honom, utan att han förebådade mig sådant, blott därför att Tobia och Sanballat hade lejt honom.

13 Han var lejd, för att jag skulle låta skrämma mig till att göra såsom han sade och därmed försynda mig; på detta sätt ville de framkalla ont rykte om mig, för att sedan kunna smäda mig.

14 Tänk, min Gud på Tobia, ävensom Sanballat, efter dessa hans gärningar, så ock på profetissan Noadja och de andra profeterna som ville skrämma mig!

15 Och muren blev färdig på tjugufemte dagen i månaden Elul, efter femtiotvå dagar.

16 När nu alla våra fiender hörde detta, betogos de, alla de kringboende folken, av fruktan, och sågo att de hade kommit illa till korta; ty de förstodo nu att detta arbete var vår Guds verk.

17 Vid denna tid sände ock Juda ädlingar många brev till Tobia, och brev från Tobia ankommo ock till dem.

18 Ty många i Juda voro genom ed förbundna med honom; han var nämligen måg till Sekanja, Aras son, och hans son Johanan hade tagit till hustru en dotter till Mesullam, Berekjas son.

19 Dessa plägade också inför mig tala gott om honom, och vad jag sade buro de fram till honom. Tobia sände ock brev för att skrämma mig.

1 Quando foi referido a Sambalá, Tobias, Gesém árabe e ao resto dos nossos inimigos que eu tinha edificado o muro e que nele já não havia brecha alguma (ainda que até esse tempo eu não tinha posto as portas nas entradas),

2 Sambalá e Gesém mandaram dizer-me: Vem, encontremo-nos numa das aldeias da planície de Ono. Eles, porém, intentavam fazer-me mal.

3 Enviei-lhes mensageiros a dizer: Eu estou fazendo uma grande obra, de modo que não posso descer: por que há de cessar a obra, enquanto eu a deixar para ir ter convosco?

4 Fizeram-me o mesmo pedido quatro vezes; e da mesma maneira respondi-lhes.

5 Sambalá enviou-me ainda pela quinta vez o seu servo que tinha na mão uma carta aberta,

6 na qual estava escrito: Refere-se entre as nações, e Gesém o disse, que tu e os judeus pensais em rebelar-vos; por isso tu estás reedificando o muro, e queres ser o rei deles, segundo se diz.

7 Também apontaste profetas que falem em louvor de ti em Jerusalém, dizendo: Há rei em Judá: e agora isso se há de referir ao rei segundo estas palavras. Portanto, vem agora e consultemos juntamente.

8 Mandei dizer-lhe: Não é verdade o que tu dizes, mas inventas isso do teu coração.

9 Pois todos eles procuravam atemorizar-nos, dizendo: As suas mãos largarão a obra, para que não seja feita. Mas agora, ó Deus, fortalece as minhas mãos.

10 Fui à casa de Semaías, filho de Delaías, filho de Meetabel, que estava encerrado; e ele disse: Ajuntemo-nos na casa de Deus, dentro do templo, e fechemos as portas do templo: Pois virão matar-te, à noite virão matar-te.

11 Porém respondi: Porventura um homem como eu há de fugir? e quem há que, sendo tal como eu, entrará no templo e viverá? Não entrarei.

12 Discerni, e eis que Deus não o tinha enviado; mas pronunciou esta profecia contra mim. Tobias e Sambalá o tinham peitado.

13 Para isso ele foi peitado, para que eu tivesse medo, e assim o fizesse, e pecasse, e para que tivessem de que me infamar, e me vituperassem.

14 Lembra-te, Deus meu, de Tobias e de Sambalá segundo estas suas obras, como também da profetiza Noadia, e dos mais profetas que procuravam atemorizar-me.

15 Acabou-se o muro no dia vinte e cinco do mês de elal, em cinqüenta e dois dias.

16 O que tendo ouvido todos os nossos inimigos, tiveram medo todos os pagãos, nossos circunvizinhos, e ficaram muito humilhados em seus próprios olhos; pois perceberam que esta obra tinha sido feita por nosso Deus.

17 Além disso, naqueles dias enviavam os nobres de Judá muitas cartas a Tobias, e cartas de Tobias vinham para eles.

18 Pois havia muitos em Judá seus aliados, porque era genro de Secanias, filho de Ará; e seu filho Joanã tinha casado com a filha de Mesulão, filho de Berequias.

19 Também falavam diante de mim das boas ações dele, e lhe referiam a ele as minhas palavras. E Tobias mandava cartas para me atemorizar. Jerusalém