1 Detta är konung Lemuels ord, vad hans moder sade, när hon förmanade honom:

2 Hör, min son, ja, hör, du mitt livs son, hör, du mina löftens son.

3 Giv icke din kraft åt kvinnor, vänd icke dina vägar till dem som äro konungars fördärv.

4 Ej konungar tillkommer det, Lemoel, ej konungar tillkommer det att dricka vin ej furstar att fråga efter starka drycker.

5 De kunde eljest under sitt drickande förgäta lagen och förvända rätten för alla eländets barn.

6 Nej, åt den olycklige give man starka drycker och vin åt dem som hava en bedrövad själ.

7 Må dessa dricka och förgäta sitt armod och höra upp att tänka på sin vedermöda.

8 Upplåt din mun till förmån för den stumme och till att skaffa alla hjälplösa rätt.

9 Ja, upplåt din mun och döm med rättvisa, och skaffa den betryckte och fattige rätt. ----

10 En idog hustru, var finner man en sådan? Långt högre än pärlor står hon i pris.

11 På henne förlitar sig hennes mans hjärta, och bärgning kommer icke att fattas honom.

12 Hon gör honom vad ljuvt är och icke vad lett är, i alla sina levnadsdagar.

13 Omsorg har hon om ull och lin och låter sina händer arbeta med lust.

14 Hon är såsom en köpmans skepp, sitt förråd hämtar hon fjärran ifrån.

15 Medan det ännu är natt, står hon upp och sätter fram mat åt sitt husfolk, åt tjänarinnorna deras bestämda del.

16 Hon har planer på en åker, och hon skaffar sig den; av sina händers förvärv planterar hon en vingård.

17 Hon omgjordar sina länder med kraft och lägger driftighet i sina armar.

18 Så förmärker hon att hennes hushållning går väl; hennes lampa släckes icke ut om natten.

19 Till spinnrocken griper hon med sina händer, och hennes fingrar fatta om sländan.

20 För den betryckte öppnar hon sin hand och räcker ut sina armar mot den fattige.

21 Av snötiden fruktar hon intet för sitt hus, ty hela hennes hus har kläder av scharlakan.

22 Sköna täcken gör hon åt sig, hon har kläder av finaste linne och purpur.

23 Hennes man är känd i stadens portar, där han sitter bland landets äldste.

24 Fina linneskjortor gör hon och säljer dem, och bälten avyttrar hon till krämaren.

25 Kraft och heder är hennes klädnad, och hon ler mot den dag som kommer.

26 Sin mun upplåter hon med vishet, och har vänlig förmaning på sin tunga.

27 Hon vakar över ordningen i sitt hus och äter ej i lättja sitt bröd.

28 Hennes söner stå upp och prisa henne säll, hennes man likaså och förkunnar hennes lov:

29 »Många idoga kvinnor hava funnits, men du, du övergår dem allasammans.»

30 Skönhet är förgänglig och fägring en vindfläkt; men prisas må en hustru som fruktar HERREN.

31 Må hon få njuta sina gärningars frukt; hennes verk skola prisa henne i portarna.

1 Palavra do rei Lemuel: O oráculo que sua mãe lhe ensinou.

2 Que te direi, filho meu? que te direi, filho do meu ventre? E que te direi, filho concedido aos meus votos?

3 Não dês às mulheres a tua força, Nem os teus caminhos às que perdem os reis.

4 Não é dos reis, Lemuel, não é dos reis beber vinho; Nem dos príncipes dizer: Onde está bebida forte?

5 Para não suceder que bebam e se esqueçam da lei, E pervertam o direito de quem anda aflito.

6 Dai bebida forte ao que está para perecer, E vinho ao que está em amargura de coração.

7 Beba um tal, e se esqueça da sua pobreza, E não se lembre mais da sua miséria.

8 Abre a tua boca a favor do mudo, Na defesa de todos os que estão desolados.

9 Abre a tua boca, julga retamente E faze justiça ao pobre e ao necessitado.

10 A mulher virtuosa, quem a pode achar? Porque a sua valia muito excede a dos corais.

11 O coração de seu marido confia nela, E não lhe haverá falta de lucro.

12 Ela lhe faz o bem, e não o mal, Em todos os dias da sua vida.

13 Ela busca lã e linho, E de bom grado trabalha com as suas mãos.

14 É como os navios do negociante; De longe traz o seu pão.

15 Também se levanta, quando ainda está escuro, E dá mantimento à sua casa, E às suas escravas a tarefa.

16 Considera um campo, e compra-o; Com o fruto das suas mãos planta uma vinha.

17 Cinge os seus lombos de fortaleza, E corrobora os seus braços.

18 Percebe que a sua negociação é proveitosa; A sua lâmpada não se apaga de noite.

19 Estende as suas mãos ao fuso, E com a mão pega na roca.

20 Abre a sua mão para o pobre, Estende ao necessitado as suas mãos.

21 Não tem medo da neve pela sua família, Pois todos os da sua casa estão vestidos de escarlate.

22 Faz para si cobertas, Veste-se de linho finíssimo e de púrpura.

23 Conhece-se seu marido nas portas, Quando se assenta entre os anciãos da terra.

24 Faz vestidos de linho e vende-os; E entrega cintas ao negociante.

25 A força e a dignidade são os seus vestidos, E ri-se do tempo vindouro.

26 Abre a sua boca com sabedoria, E a instrução amável está na sua língua.

27 Atende ao bom andamento da sua casa, E não come o pão da preguiça.

28 Seus filhos levantam-se e chamam-na bem-aventurada; Também seu marido a louva, dizendo:

29 Muitas filhas têm procedido virtuosamente, Mas tu a todas sobrepujas.

30 A graça é enganadora, e a formosura é vã; Mas a mulher que teme a Jeová, essa será louvada.

31 Dai-lhe do fruto das suas mãos; E nas portas louvem-na as suas obras.