1 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

1 Filho meu, atende à minha sabedoria; Inclina o teu ouvido para a minha prudência,

2 A fim de que observes a discrição, E os teus lábios guardem o conhecimento.

3 Pois os lábios da prostituta destilam mel, E a sua boca é mais macia do que o azeite;

4 Mas o seu fim é amargoso como o absinto, E agudo como espada de dois gumes.

5 Os seus pés descem à morte, Os seus passos seguem o caminho do Cheol.

6 Ela não faz plana a vereda da vida, Incertos são os seus caminhos, e ela o ignora.

7 Agora, pois, filhos, escutai-me, E não vos desvieis das palavras da minha boca.

8 Afasta para longe dela o teu caminho, E não chegues à porta da sua casa,

9 Para que não dês a outros a tua honra, E os teus anos a cruéis:

10 Para que não suceda que estrangeiros se fartem dos teus bens, E os teus trabalhos vão para casa alheia;

11 E gemas no teu fim, Quando forem consumidos a tua carne e o teu corpo,

12 E que digas: Como tenho aborrecido a instrução, E como tem desprezado o meu coração a repreensão;

13 Não tenho obedecido à voz dos que me ensinavam, Nem tenho inclinado o meu ouvido para os que instruíam!

14 Quase que me achei em todo o mal, Que sucedeu no meio da congregação e da assembléia.

15 Bebe água da tua própria cisterna, E água que corre do teu poço.

16 Hão de espalhar-se os teus mananciais para fora, E os teus ribeiros de água nas ruas?

17 Sejam para ti só, E não para estrangeiros juntamente contigo.

18 Seja a tua fonte abençoada, E regozija-te na mulher da tua mocidade.

19 Como corça amável e graciosa cabra montez, Satisfaçam-te os seus peitos em todo o tempo; E sejas sempre arrebatado pelo seu amor.

20 Por que, filho meu, havias de ser arrebatado por uma prostituta, E abraçarias o seio duma estrangeira?

21 Pois os caminhos do homem estão diante dos olhos de Jeová, O qual lhe torna planas todas as suas veredas.

22 As suas próprias iniqüidades prenderão o perverso, E pelas cordas do seu pecado será detido.

23 Ele morrerá por falta de instrução, E na grandeza da sua loucura se perderá.