1 Min son, tag vara på mina ord, och göm mina bud inom dig.

2 Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten.

3 Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.

4 Säg till visheten: »Du är min syster», och kalla förståndet din förtrogna,

5 så att de bevara dig för främmande kvinnor, för din nästas hustru, som talar hala ord.

6 Ty ut genom fönstret i mitt hus, fram genom gallret där blickade jag;

7 då såg jag bland de fåkunniga, jag blev varse bland de unga en yngling utan förstånd.

8 Han gick fram på gatan invid hörnet där hon bodde, på vägen till hennes hus skred han fram,

9 skymningen, på aftonen av dagen, nattens dunkel, när mörker rådde

10 Se, då kom där en kvinna honom till mötes; hennes dräkt var en skökas, och hennes hjärta illfundigt.

11 Yster och lättsinnig var hon, hennes fötter hade ingen ro i hennes hus.

12 Än var hon på gatan, än var hon på torgen vid vart gathörn stod hon på lur.

13 Hon tog nu honom fatt och kysste honom och sade till honom med fräckhet i sin uppsyn:

14 »Tackoffer har jag haft att frambära; i dag har jag fått infria mina löften.

15 Därför gick jag ut till att möta dig jag ville söka upp dig, och nu ha jag funnit dig.

16 Jag har bäddat min säng med sköna täcken, med brokigt linne från Egypten.

17 Jag har bestänkt min bädd med myrra, med aloe och med kanel.

18 Kom, låt oss förnöja oss med kärlek intill morgonen, och förlusta oss med varandra i älskog.

19 Ty min man är nu icke hemma han har rest en lång väg bort.

20 Sin penningpung tog han med sig; först vid fullmånstiden kommer han hem.»

21 Så förleder hon honom med allahanda fagert tal; genom sina läppars halhet förför hon honom.

22 Han följer efter henne med hast, lik oxen som går för att slaktas, och lik fången som föres bort till straffet för sin dårskap;

23 ja, han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln som skyndar till snaran, utan att förstå att det gäller dess liv.

24 Så hören mig nu, I barn, och given akt på min muns tal.

25 Låt icke ditt hjärta vika av till hennes vägar, och förvilla dig ej in på hennes stigar.

26 Ty många som ligga slagna äro fällda av henne, och stor är hopen av dem hon har dräpt.

27 Genom hennes hus gå dödsrikets vägar, de som föra nedåt till dödens kamrar.

1 Filho meu, observa as minhas palavras, E entesoura em ti os meus mandamentos.

2 Observa os meus mandamentos e vive, Guarda a minha lei como a menina dos teus olhos,

3 Ata-os aos teus dedos, E escreve-os na tábua do teu coração.

4 Dize à sabedoria: Tu és minha irmã, E chama ao entendimento a tua parenta,

5 Para te guardarem da mulher estranha, Da estrangeira que lisonjeia com as suas palavras.

6 Pois estando eu à janela da minha casa, Espiei pelas minhas grades;

7 Vi entre os simples, Discerni entre os moços Um mancebo falto de entendimento,

8 Que passava pelas ruas junto à esquina da estrangeira, Seguindo o caminho da casa dela,

9 No crepúsculo, à tarde do dia, À noite fechada, e na escuridão.

10 Eis que lhe saía ao encontro uma mulher, Ornada à moda das prostitutas, e astuta de coração.

11 Ela é turbulenta e obstinada; Os seus pés não param em casa:

12 Ora está nas ruas, ora nas praças, E põe-se de emboscada a cada esquina.

13 Assim pegou dele, e o beijou, E com uma cara sem vergonha lhe disse:

14 Sacrifícios de ofertas pacíficas estão comigo; Hoje paguei os meus votos.

15 Por isso saí para me encontrar contigo, Para te procurar, e te achei.

16 Cobri a minha cama com cobertas, Com colchas de linho do Egito, de várias cores.

17 Perfumei o meu leito Com mirra, aloés e cinamomo.

18 Vem, embriaguemo-nos de amor, até que amanheça o dia: Alegremo-nos com amores.

19 Pois meu marido não está em casa, Foi fazer uma viagem dilatada;

20 Levou consigo um saquitel de dinheiro; Lá para o dia da lua cheia voltará para casa.

21 Ela fê-lo ceder com o seu muito falar, Com a lisonja dos seus lábios o arrasta.

22 Ele a segue logo, Como o boi que vai ao matadouro, Ou como louco agrilhoado para a correção,

23 Até que uma seta lhe traspasse o fígado, Como o pássaro se apressa para o laço, Sem saber que está armado contra a sua vida.

24 Agora, pois, filhos, escutai-me; E atendei às palavras da minha boca.

25 Não se desvie para os seus caminhos o teu coração, Não andes perdido pelas suas veredas.

26 Pois ela a muitos tem feito cair feridos; E muitíssimos são os que têm sido mortos por ela.

27 A sua casa é o caminho do Cheol, Que desce às câmaras da morte.