1 Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst.
2 Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas.
3 Invid portarna, vid ingången till staden där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop:
4 Till eder, I man, vill jag ropa, och min röst skall utgå till människors barn.
5 Lären klokhet, I fåkunnige, och I dårar, lären förstånd.
6 Hören, ty om höga ting vill jag tala, och mina läppar skola upplåta sig till att säga vad rätt är.
7 Ja, sanning skall min mun tala, en styggelse för mina läppar är ogudaktighet.
8 Rättfärdiga äro alla min muns ord; i dem finnes intet falskt eller vrångt.
9 De äro alla sanna för den förståndige och rätta för dem som hava funnit kunskap.
10 Så tagen emot min tuktan hellre än silver, och kunskap hellre än utvalt guld.
11 Ty visheten är bättre än pärlor; allt vad härligt som finnes går ej upp emot henne.
12 Jag, visheten, är förtrogen med klokheten, och jag råder över eftertänksam insikt.
13 Att frukta HERREN är att hata det onda; ja, högfärd, högmod, en ond vandel och en ränkfull mun, det hatar jag.
14 Hos mig finnes råd och utväg; jag är förstånd, hos mig är makt.
15 Genom mig regera konungarna och stadga furstarna vad rätt är.
16 Genom mig härska härskarna och hövdingarna, ja, alla domare på jorden.
17 Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig.
18 Rikedom och ära vinnas hos mig, ädla skatter och rättfärdighet.
19 Min frukt är bättre än guld, ja, finaste guld och den vinning jag skänker bättre än utvalt silver.
20 På rättfärdighetens väg går jag fram, mitt på det rättas stigar,
21 till att giva dem som älska mig en rik arvedel och till att fylla deras förrådshus.
22 HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk, i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
23 Från evighet är jag insatt, från begynnelsen, ända ifrån jordens urtidsdagar.
24 Innan djupen voro till, blev jag född, innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
25 Förrän bergens grund var lagd, förrän höjderna funnos, blev jag född,
26 när han ännu icke hade skapat land och mark, ej ens det första av jordkretsens stoft.
27 När han beredde himmelen, var jag tillstädes, när han spände ett valv över djupet,
28 när han fäste skyarna i höjden, när djupets källor bröto fram med makt,
29 när han satte för havet dess gräns, så att vattnet icke skulle överträda hans befallning, när han fastställde jordens grundvalar --
30 då fostrades jag såsom ett barn hos honom, då hade jag dag efter dag min lust och min lek inför hans ansikte beständigt;
31 jag hade min lek på hans jordkrets och min lust bland människors barn.
32 Så hören mig nu, I barn, ty saliga äro de som hålla mina vägar.
33 Hören tuktan, så att I bliven visa, ja, låten henne icke fara.
34 Säll är den människa som hör mig, så att hon vakar vid mina dörrar dag efter dag håller vakt vid dörrposterna i mina portar.
35 Ty den som finner mig, han finner livet och undfår nåd från HERREN.
36 Men den som går miste om mig han skadar sig själv;
37 alla de som hata mig, de älska döden.
1 Não clama, porventura, a sabedoria, E não eleva o entendimento a sua voz?
2 No cume das alturas junto ao caminho, Nas encruzilhadas ela se coloca;
3 Junto às portas, à entrada da cidade, À entrada das portas ela grita.
4 A vós, ó homens, clamo: E a minha voz dirige-se aos filhos dos homens.
5 Entendei, ó estúpidos, a prudência, Entendei, ó loucos, a sabedoria.
6 Ouvi, pois falarei coisas excelentes; E proferirão os meus lábios coisas retas.
7 A minha boca pronunciará a verdade, E os meus lábios abominam a perversidade.
8 Justas são todas as palavras da minha boca, Nelas não há coisa torta ou perversa.
9 Todas elas são claras para os que entendem, E retas para os que acham o conhecimento.
10 Recebei a minha instrução, e não a prata; E o conhecimento antes do que o ouro escolhido.
11 Pois a sabedoria é melhor do que os corais; E tudo o que se pode desejar, não é para ser comparado com ela.
12 Eu, a sabedoria, tenho a prudência por morada, E possuo o conhecimento e a discrição.
13 O temor de Jeová é odiar o mal: A soberba, e a arrogância, e o mau caminho, E a boca perversa, eu os odeio.
14 Meu é o conselho, e a verdadeira sabedoria, Eu sou o entendimento, minha é a fortaleza.
15 Por meio de mim reinam os reis, E os governadores decretam o que é justo.
16 Por meio de mim governam os príncipes, E os nobres, todos os juízes da terra.
17 Eu amo os que me amam; E os que me procuram diligentemente, me acharão.
18 Riquezas e honra estão comigo, Bens duráveis e justiça.
19 Melhor é o meu fruto do que o ouro, do que o ouro fino; E a minha renda do que a prata escolhida.
20 Ando pelo caminho da justiça, No meio das veredas do juízo,
21 Para dotar de bens os que me amam E encher os seus tesouros.
22 Jeová me possuiu no princípio dos seus caminhos, Antes das suas obras da antigüidade.
23 Desde a antigüidade fui constituída, desde o princípio, Antes de existir a terra.
24 Quando ainda não havia abismos, fui dada à luz; Quando ainda não havia fontes cheias de água.
25 Antes de serem firmados os montes, Antes de haver outeiros, fui dada à luz:
26 Quando ele ainda não tinha feito a terra nem os campos, Nem o princípio do pó do mundo.
27 Quando ele preparava os céus, lá estava eu; Quando traçava um círculo sobre a face do abismo,
28 Quando estabelecia o firmamento lá em cima, Quando as fontes do abismo eram firmadas,
29 Quando fixava ao mar o seu termo, Para que as águas não transgredissem o seu mando. Quando lançava os alicerces da terra,
30 Então estava eu ao seu lado como arquiteto, E enchia-me de gozo dia após dia, Regozijando-me sempre diante dele;
31 Regozijando-me na sua terra habitável, E achando as minhas delícias com os filhos dos homens.
32 Agora, pois, filhos, ouvi-me; Pois felizes são os que observam os meus caminhos.
33 Ouvi a instrução, e sede sábios, E não a rejeiteis.
34 Feliz é o homem que me ouve, Velando todos os dias às minhas entradas, Esperando junto às ombreiras das minhas portas;
35 Pois quem me achar, achará a vida, E alcançará o favor de Jeová.
36 Aquele, porém, que pecar contra mim, faz o mal à sua própria alma: Todos os que me odeiam, amam a morte.