1 Vad skola vi då säga om Abraham, vår stamfader efter köttet?

2 Om Abraham blev rättfärdig av gärningar, så har han ju något att berömma sig av. Dock icke inför Gud.

3 Ty vad säger skriften? »Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.»

4 Den som håller sig till gärningar, honom bliver lönen tillräknad icke på grund av nåd, utan på grund av förtjänst.

5 Men den som icke håller sig till gärningar, utan tror på honom som gör den ogudaktige rättfärdig, honom räknas hans tro till rättfärdighet.

6 Så prisar ock David den människa salig, som Gud tillräknar rättfärdighet, utan gärningar:

7 »Saliga äro de vilkas överträdelser äro förlåtna, och vilkas synder äro överskylda.

8 Salig är den man som Herren icke tillräknar synd.»

9 Gäller nu detta ordet »salig» de omskurna allenast eller ock de oomskurna? Vi säga ju att »tron räknades Abraham till rättfärdighet».

10 Huru blev den honom då tillräknad? Skedde det sedan han hade blivit omskuren, eller medan han ännu var oomskuren? Det skedde icke sedan han hade blivit omskuren, utan medan han ännu var oomskuren.

11 Och han undfick omskärelsens tecken såsom ett insegel på den rättfärdighet genom tron, som han hade, medan han ännu var oomskuren. Ty så skulle han bliva en fader för alla oomskurna som tro, och så skulle rättfärdighet tillräknas dem.

12 Han skulle ock bliva en fader för omskurna, nämligen för sådana som icke allenast äro omskurna, utan ock vandra i spåren av den tro som vår fader Abraham hade, medan han ännu var oomskuren.

13 Det var nämligen icke genom lag som Abraham och hans säd undfick det löftet att han skulle få världen till arvedel; det var genom rättfärdighet av tro.

14 Ty om de som låta det bero på lag skola få arvedelen, så är tron till intet nyttig, och löftet är gjort om intet.

15 Vad lagen kommer åstad är ju vredesdom; men där ingen lag finnes, där finnes icke heller någon överträdelse.

16 Därför måste det bero på tro, för att det skulle vara av nåd, så att löftet kunde bliva beståndande för all hans säd, icke blott för dem som hörde till lagens folk, utan ock för dem som allenast hade Abrahams tro. Han är ju allas vår fader,

17 enligt detta skriftens ord: »Jag har bestämt dig till att bliva en fader till många folk»; han är detta inför den Gud som han trodde, inför honom som gör de döda levande och kallar på de ting som icke äro till, likasom voro de till.

18 Och där ingen förhoppning fanns, där hoppades han ändå och trodde; och han kunde så bliva »en fader till många folk», efter vad som var förutsagt: »Så skall din säd bliva.»

19 Och han försvagades icke i sin tro, när han betänkte huru hans egen kropp var såsom död -- han var ju omkring hundra år gammal -- och huru jämväl Saras moderliv var såsom dött.

20 Han tvivlade icke på Guds löfte i otro, utan blev fastmer starkare i sin tro; ty han ärade Gud

21 och var fullt viss om att vad Gud hade lovat, det var han också mäktig att hålla.

22 Därför räknades det honom ock till rättfärdighet.

23 Men att det så tillräknades honom, det är skrivet icke såsom gällde det allenast honom,

24 utan det skulle gälla också oss; ty det skall tillräknas jämväl oss, oss som tro på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre,

25 vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull.

1 Que diremos, então, ter conseguido Abraão, nosso progenitor, segundo a carne?

2 Porque se Abraão foi justificado pelas obras, tem de que se gloriar; mas não diante de Deus.

3 Pois que diz a Escritura? E Abraão creu a Deus, e isso lhe foi imputado para justiça.

4 Ao que trabalha, não lhe é imputada a recompensa por graça, mas por dívida;

5 porém ao que não trabalha, mas crê naquele que justifica ao ímpio, a sua fé lhe é imputada para justiça.

6 Do mesmo modo também Davi declara bem-aventurado o homem, a quem Deus atribui justiça sem obras,

7 dizendo: Bem-aventurados aqueles cujas iniqüidades são perdoadas, e cujos pecados são cobertos;

8 Bem-aventurado o homem a quem o Senhor não imputará pecado.

9 Vem, pois, esta bem-aventurança sobre os circuncisos, ou também sobre os incircuncisos? porque dizemos: A fé foi imputada a Abraão para justiça.

10 Como, pois, lhe foi imputada? estando na circuncisão, ou na incircuncisão? Não na circuncisão, mas sim na incircuncisão;

11 e recebeu o sinal da circuncisão, selo da justiça da fé que teve quando não era circuncidado; para que fosse ele pai de todos os que crêem, ainda que não sejam circuncidados, a fim de que a justiça lhes fosse imputada;

12 e fosse também pai da circuncisão para aqueles que não somente são da circuncisão, mas que também andam nas pisadas da fé que teve nosso pai Abraão antes de ser circuncidado.

13 A promessa feita a Abraão ou à sua descendência de que seria herdeiro do mundo, não foi pela Lei, mas pela justiça da fé.

14 Pois se os que são da Lei, são herdeiros, fica aniquilada a fé e anulada a promessa.

15 A Lei provoca ira; mas onde não há lei, não há transgressão.

16 Por isso procede da fé, para que seja segundo a graça, a fim de que a promessa seja firme a toda a descendência; não só à que procede da lei, mas também à que procede da fé que teve Abraão

17 (que é pai de todos nós, como está escrito: Eu te hei constituído pai de muitas nações) diante de Deus, a quem creu, o qual vivifica os mortos e chama as coisas que não são, como se fossem;

18 e em esperança ele creu contra esperança, para que se tornasse pai de muitas nações segundo o que se lhe havia dito: Assim será a tua descendência;

19 e sem se enfraquecer na fé, ele considerou o seu próprio corpo já amortecido (tendo ele quase cem anos), e a velhice de Sara;

20 contudo, à vista da promessa de Deus, não vacilou por desconfiança, mas tornou-se forte pela fé, dando glória a Deus,

21 e estando plenamente convencido de que Deus é poderoso para também cumprir o que tem prometido.

22 Pelo que isso lhe foi imputado para justiça.

23 Ora foi escrito não somente por causa dele, que isso lhe foi imputado,

24 mas também por nossa causa, a quem há de ser imputado, a saber, a nós os que cremos naquele que ressuscitou dentre os mortos a Jesus nosso Senhor,

25 o qual foi entregue por causa das nossas ofensas, e ressuscitado por causa da nossa justificação.