1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

1 Ó Deus do meu louvor, não te cales;

2 Porque eles abrem contra mim boca iníqua e cheia de dolo, Contra mim falam com língua mentirosa.

3 Cercam-me também com palavras de ódio, E sem causa fazem-me guerra.

4 Em troca do meu amor tornam-se os meus adversários. Mas eu me dedico à oração.

5 Retribuíram-me o mal pelo bem, E o ódio pelo amor que lhes tenho.

6 Coloca sobre ele um homem perverso, E esteja à sua direita um adversário.

7 Quando ele for julgado, saia condenado; E em pecado se lhe torne a sua súplica.

8 Sejam poucos os seus dias; E tome outro o seu ofício.

9 Fiquem órfãos os seus filhos, E viúva, sua mulher.

10 Andem errantes seus filhos, e mendiguem; E esmolem longe das suas habitações arruinadas.

11 Que um credor arme laço a tudo quanto tem; Esbulhem-no estranhos do fruto do seu trabalho.

12 Não haja quem lhe estenda benignidade, Nem haja quem se compadeça de seus órfãos.

13 Seja extirpada a sua posteridade, Na próxima geração apague-se o seu nome.

14 Seja recordada por Jeová a iniqüidade de seus pais, E não seja apagado o pecado de sua mãe.

15 Estejam eles sempre diante de Jeová, Para que ele faça desaparecer da terra a memória deles;

16 Porquanto não se lembrou de usar de benignidade, Mas perseguiu ao aflito e ao necessitado E ao de ânimo abatido, para lhes tirar a vida.

17 Ele amou a maldição, e ela veio ter com ele; Não teve prazer na bênção, e ela se apartou dele.

18 Vestiu-se também de maldição como dum vestido, Dentro dele penetrou ela como água, E nos seus ossos como azeite.

19 Seja-lhe como vestido com que ele se cobre, E como o cinto com que sempre anda cingido.

20 Da parte de Jeová é esta a recompensa dos meus adversários, E daqueles que falam mal contra a minha alma.

21 Mas tu, Jeová Senhor, toma a minha parte por amor do teu nome: Pois que é boa a tua benignidade, livra-me.

22 Porque eu sou aflito e necessitado, E dentro de mim está ferido o meu coração.

23 Vou-me como a sombra que declina; Sou arrebatado como um gafanhoto.

24 Bambaleiam os meus joelhos por efeito do jejum, E a minha carne está privada de gordura.

25 Quanto a mim, tornei-me para eles objeto de opróbrio; Ao verem-me eles, meneiam a cabeça.

26 Ajuda-me, Jeová, Deus meu, Salva-me segundo a tua benignidade,

27 Para que saibam que nisto está a tua mão, Que tu, Jeová, fizeste isto.

28 Amaldiçoem eles, mas abençoa tu; Envergonhados sejam os que se levantam, Mas regozije-se o teu servo.

29 Vistam-se de ignomínia os meus adversários, E da sua própria vergonha cubram-se como dum manto.

30 Muitas graças darei a Jeová com a minha boca, E no meio da multidão o louvarei,

31 Porque ele se coloca à mão direita do necessitado, Para o salvar dos que julgam a sua alma.