1 För sångmästaren, efter »Liljor»; av David.

2 Fräls mig, Gud; ty vattnen tränga mig inpå livet.

3 Jag har sjunkit ned i djup dy, där ingen botten är; jag har kommit i djupa vatten, och svallet vill fördränka mig.

4 Jag har ropat mig trött, min strupe är förtorkad; mina ögon försmäkta av förbidan efter min Gud.

5 Flera än håren på mitt huvud äro de som hata mig utan sak; många äro de som vilja förgöra mig, de som äro mina fiender utan skäl; vad jag icke har rövat, det måste jag gälda.

6 Du, o Gud, känner min dårskap, och mina skulder äro icke förborgade för dig.

7 Låt icke i mig dem komma på skam, som förbida dig, Herre, HERRE Sebaot; Låt icke i mig dem varda till blygd, som söka dig, du Israels Gud.

8 Ty för din skull bär jag smälek, för din skull höljer blygsel mitt ansikte;

9 främmande har jag blivit för mina bröder och en främling för min moders barn.

10 Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig, och dina smädares smädelser hava fallit över mig.

11 Jag grät, ja, min själ grät under fasta, men det blev mig till smälek.

12 Jag klädde mig i sorgdräkt, men jag blev för dem ett ordspråk.

13 Om mig tassla de, när de sitta i porten; i dryckeslag göra de visor om mig.

14 Men jag kommer med min bön till dig, HERRE, i behaglig tid, genom din stora nåd, o Gud; svara mig i din frälsande trofasthet.

15 Rädda mig ur dyn, så att jag icke sjunker ned; låt mig bliva räddad från dem som hata mig och från de djupa vattnen.

16 Låt icke vattensvallet fördränka mig eller djupet uppsluka mig; och låt ej graven tillsluta sitt gap över mig.

17 Svara mig, HERRE, ty god är din nåd; vänd dig till mig efter din stora barmhärtighet.

18 Fördölj icke ditt ansikte för din tjänare, ty jag är i nöd; skynda att svara mig.

19 Kom till min själ och förlossa henne; befria mig för mina fienders skull.

20 Du känner min smälek, min skam och blygd; du ser alla mina ovänner.

21 Smälek har krossat mitt hjärta, så att jag är vanmäktig; jag väntade på medlidande, men där var intet, och på tröstare, men jag fann ingen.

22 De gåvo mig galla att äta, och ättika att dricka, i min törst.

23 Må deras bord framför dem bliva till en snara och till ett giller, bäst de gå där säkra;

24 må deras ögon förmörkas, så att de icke se; gör deras länder vacklande alltid.

25 Gjut ut över dem din ogunst, och låt din vredes glöd hinna upp dem.

26 Deras gård blive öde, ingen må finnas, som bor i deras hyddor,

27 eftersom de förfölja dem som du själv har slagit och orda om huru de plågas, som du har stungit.

28 Låt dem gå från missgärning till missgärning, och låt dem icke komma till din rättfärdighet.

29 Må de utplånas ur de levandes bok och icke varda uppskrivna bland de rättfärdiga.

30 Men mig som är betryckt och plågad, mig skall din frälsning, o Gud, beskydda.

31 Jag vill lova Guds namn med sång och upphöja honom med tacksägelse.

32 Det skall behaga HERREN bättre än någon tjur, något offerdjur med horn och klövar.

33 När de ödmjuka se det, skola de glädja sig; I som söken Gud, edra hjärtan skola leva.

34 Ty HERREN lyssnar till de fattiga och föraktar icke sina fångna.

35 Honom love himmelen och jorden, havet och allt vad som rör sig däri.

36 Ty Gud skall frälsa Sion, han skall bygga upp Juda städer; man skall bo i dem och besitta landet.

37 Hans tjänares barn skola få det till arvedel, och de som älska hans namn skola bo däri.

1 Salva-me, ó Deus, Porque as águas me entraram até a alma.

2 Atolado estou em profundo lamaçal, Onde não se pode firmar o pé; Entrei nas profundezas das águas, E a corrente me submerge.

3 Estou cansado de gritar, ressequida está a minha garganta; Definham-se-me os olhos, enquanto espero por meu Deus.

4 São mais que os cabelos da minha cabeça os que sem causa me odeiam, Por isso tive de restituir o que não estorquira.

5 Ó Deus, tu conheces a minha estultícia, E as minhas culpas não te são ocultas.

6 Não sejam envergonhados por minha causa os que em ti esperam, ó Jeová, Deus dos exércitos; Não sejam por meu respeito confundidos os que te buscam, ó Deus de Israel.

7 Pois por amor de ti tenho suportado afrontas; Confusão me cobre o rosto.

8 Tornei-me estranho a meus irmãos, E alheio para os filhos de minha mãe.

9 Pois o zelo da tua casa me consumiu, E as afrontas dos que te afrontam caíram sobre mim.

10 Quando chorei e castiguei a minha alma com jejum, Isto se me tornou em afrontas.

11 Quando do cilício fiz o meu vestido, Fui para eles um provérbio.

12 Falam de mim os que estão sentados à porta, Sou objeto das cantigas dos bêbados.

13 Mas quanto a mim, ó Jeová, a minha oração dirige-se a ti em tempo aceitável; Ó Deus, na multidão da tua benignidade, Responde-me na verdade da tua salvação.

14 Livra-me do tremedal, e que não me afunde eu; Seja eu salvo dos que me odeiam e das profundezas das águas.

15 Não me submerja a corrente das águas, Nem me trague o abismo: Não cerre a cova a sua boca sobre mim.

16 Responde-me, Jeová; porque é boa a tua benignidade; Segundo a multidão das tuas ternas misericórdias, volta-te para mim.

17 Não escondas do teu servo o rosto; Porque estou angustiado, responde-me depressa.

18 Aproxima-te da minha alma, e redime-a; Resgata-me por causa dos meus inimigos.

19 Tu conheces o meu opróbrio, a minha vergonha e a minha ignomínia; Os meus adversários estão todos diante de ti.

20 O opróbrio tem-me quebrantado o coração, e estou gravemente doente. Esperei por alguém que fosse movido de compaixão, porém não houve; E por quem me confortasse, mas a ninguém achei.

21 Deram-me também fel por comida, E na minha sede propinaram-me vinagre.

22 Torne-se-lhes a mesa diante deles em laço; E quando estiverem seguros, sejam-lhes armadilha.

23 Obscureçam-se-lhes os olhos, para que não vejam; E faze que os seus lombos tremam constantemente.

24 Derrama sobre eles a tua indignação, E apanhe-os o furor da tua ira.

25 Fique desolado o lugar da sua morada, E não haja quem habite nas suas tendas.

26 Pois perseguem a quem tu feriste, E conversam sobre a mágoa daqueles que tu chagaste.

27 Ajunta-lhes iniqüidade sobre iniqüidade, E não entrem na tua justiça.

28 Sejam riscados do livro da vida, E não sejam registrados com os justos.

29 Eu, porém, sou aflito e amargurado; Ponha-me a tua salvação, ó Deus, em alto retiro.

30 Louvarei o nome de Deus com um cântico, E o exaltarei com ação de graças.

31 Será isso mais do agrado de Jeová do que um boi, Ou novilho com chifres e unhas.

32 Isto vêem os mansos e se alegram: Quanto a vós os que buscais a Deus, reviva o vosso coração.

33 Pois Jeová ouve os necessitados, E não despreza os seus prisioneiros.

34 Louvem-no os céus e a terra, Os mares e quanto neles se move.

35 Pois Deus salvará a Sião, e edificará as cidades de Judá, E ali habitarão, e as possuirão.

36 Também a descendência dos seus servos as herdará, E os que amam o nome dele, nelas habitarão.