1 En sång, en psalm av Koras söner; för sångmästaren, till Mahalat-leannót; en sång av esraiten Heman.

2 HERRE, min frälsnings Gud, dag och natt ropar jag inför dig.

3 Låt min bön komma inför ditt ansikte, böj ditt öra till mitt rop.

4 Ty min själ är mättad med lidanden, och mitt liv har kommit nära dödsriket.

5 Jag är aktad lik dem som hava farit ned i graven, jag är såsom en man utan livskraft.

6 Jag är övergiven bland de döda, lik de slagna som ligga i graven, dem på vilka du icke mer tänker, och som äro avskilda från din hand.

7 Ja, du har sänkt mig ned underst i graven, ned i mörkret, ned i djupet.

8 Den vrede vilar tung på mig, och alla dina böljors svall låter du gå över mig. Sela.

9 Du har drivit mina förtrogna långt bort ifrån mig; du har gjort mig till en styggelse för dem; jag ligger fången och kan icke komma ut.

10 Mitt öga förtvinar av lidande; HERRE, jag åkallar dig dagligen, jag uträcker mina händer till dig.

11 Gör du väl under för de döda, eller kunna skuggorna stå upp och tacka dig? Sela.

12 Förtäljer man i graven om din nåd, i avgrunden om din trofasthet?

13 Känner man i mörkret dina under, och din rättfärdighet i glömskans land?

14 Men jag ropar till dig, HERRE, och bittida kommer min bön dig till mötes.

15 Varför förkastar du, HERRE, min själ, varför döljer du ditt ansikte för mig?

16 Betryckt är jag och döende allt ifrån min ungdom; jag måste bära dina förskräckelser, så att jag är nära att förtvivla.

17 Din vredes lågor gå över mig, dina fasor förgöra mig.

18 De omgiva mig beständigt såsom vatten, de kringränna mig allasammans.

19 Du har drivit vän och frände långt bort ifrån mig; i mina förtrognas ställe har jag nu mörkret.

1 Ó Jeová, Deus da minha salvação, Dia e noite clamei diante de ti.

2 Chegue à tua presença a minha oração, Inclina os teus ouvidos ao meu clamor.

3 Pois a minha alma está cheia de sofrimentos, E a minha vida se aproxima do Cheol.

4 Sou contado com os que baixam à cova, Sou como homem sem socorro,

5 Atirado entre os mortos, Como os que, feridos de morte, jazem na sepultura, Dos quais não te lembras mais, E que são desamparados das tuas mãos.

6 Puseste-me na cova mais profunda, Em lugares escuros, em densas trevas.

7 Sobre mim pesa o teu furor, E me afliges com todas as tuas ondas. (Selá)

8 Apartaste de mim os meus conhecidos, Fizeste-me objeto de abominação para com eles; Estou encerrado, e não posso sair.

9 Os meus olhos desfalecem de aflição, Dia após dia tenho clamado a ti, Jeová, Estendendo-te as minhas mãos.

10 Acaso mostrarás maravilhas aos mortos? Porventura levantar-se-ão as sombras dos mortos e te louvarão?

11 Será referida a tua benignidade na sepultura? Ou a tua fidelidade em Abadom?

12 Acaso serão conhecidas nas trevas as tuas maravilhas? E a tua justiça na terra do esquecimento?

13 Mas eu, a ti, Jeová, clamo por socorro, E pela manhã virá diante de ti a minha oração.

14 Por que, Jeová, rejeitas a minha alma? Por que escondes de mim o teu rosto?

15 Tenho estado aflito, a ponto de morrer desde a minha mocidade; Sob o peso dos teus terrores estou desorientado.

16 Por cima de mim passaram as tuas iras, Os teus terrores deram cabo de mim.

17 Cercaram-me eles, como água, de contínuo; À uma me circundaram.

18 Apartaste de mim amigo e companheiro: Os meus íntimos amigos são trevas.