1 Och David talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och från Sauls hand.

2 Han sade: HERRE, du mitt bergfäste, min borg och min räddare,

3 Gud, du min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn och min tillflykt, min frälsare, du som frälsar mig från våldet!

4 HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.

5 Ty dödens bränningar omvärvde mig, fördärvets strömmar förskräckte mig,

6 dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig.

7 Men jag åkallade HERREN i min nöd, ja, jag gick med min åkallan till min Gud. Och han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop kom till hans öron.

8 Då skalv jorden och bävade, himmelens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.

9 Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun, eldsglöd ljungade från honom.

10 Och han sänkte himmelen och for ned och töcken var under hans fötter.

11 Han for på keruben och flög, han sågs komma på vindens vingar

12 Och han gjorde mörker till en hydda som omslöt honom: vattenhopar, tjocka moln.

13 Ur glansen framför honom ljungade eldsglöd.

14 HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst.

15 Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem.

16 Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind.

17 Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.

18 Han räddade mig från min starke fiende, från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.

19 De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.

20 Han förde mig ut på rymlig plats han räddade mig, ty han hade behag till mig.

21 HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.

22 Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;

23 nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och från hans stadgar vek jag icke av.

24 Så var jag ostrafflig för honom och tog mig till vara för missgärning.

25 Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter min renhet inför hans ögon.

26 Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig hjälte bevisar du dig ostrafflig.

27 Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.

28 och du frälsar ett betryckt folk, men dina ögon äro emot de stolta, till att ödmjuka dem.

29 Ja, du, HERRE, är min lampa; ty HERREN gör mitt mörker ljust.

30 Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, med min Gud stormar jag murar.

31 Guds väg är ostrafflig, HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.

32 Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa förutom vår Gud?

33 Gud, du som var mitt starka värn och ledde den ostrafflige på hans väg,

34 du som gjorde hans fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,

35 du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!

36 Du gav mig din frälsnings sköld och din bönhörelse gjorde mig stor,

37 du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.

38 Jag förföljde mina fiender och förgjorde dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.

39 Ja, jag gjorde ände på dem och slog dem, så att de icke mer reste sig; de föllo under mina fötter.

40 Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.

41 Mina fiender drev du på flykten för mig, dem som hatade mig förgjorde jag.

42 De sågo sig omkring, men det fanns ingen som frälste; efter HERREN, men han svarade dem icke.

43 Och jag stötte dem sönder till stoft på jorden, jag krossade och förtrampade dem såsom orenlighet på gatan.

44 Du räddade mig ur mitt folks strider, du bevarade mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.

45 Främlingar visade mig underdånighet; vid blotta ryktet hörsammade de mig.

46 Ja, främlingarnas mod vissnade bort; de omgjordade sig och övergåvo sina borgar.

47 HERREN lever! Lovad vare min klippa, upphöjd vare Gud, min frälsnings klippa!

48 Gud, som har givit mig hämnd och lagt folken under mig;

49 du som har fört mig ut från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!

50 Fördenskull vill jag tacka dig, HERRE, bland hedningarna, och lovsjunga ditt namn.

51 Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.

1 Davi dirigiu ao Senhor as palavras do cântico que segue, no dia em que o Senhor o livrou da mão de todos os seus inimigos e da mão de Saul.

2 O Senhor é o meu rochedo, minha fortaleza e meu libertador,

3 meu Deus é a minha rocha onde encontro o meu refúgio, meu escudo e força de minha salvação, minha cidadela e meu refúgio. Meu salvador, que me salvais da violência.

4 Invoco o Senhor digno de todo louvor, e fico livre dos meus inimigos.

5 Circundavam-me os vagalhões da morte, torrentes devastadoras me atemorizavam,

6 enlaçavam-se as cadeias da habitação dos mortos, a própria morte me prendia em suas redes.

7 Na minha angústia, invoquei ao Senhor, gritei para meu Deus: do seu templo ele ouviu a minha voz, e o meu clamor chegou aos seus ouvidos.

8 A terra vacilou e tremeu, os fundamentos dos céus fremiram, abalaram-se, porque Deus se abrasou em cólera:

9 suas narinas exalavam fumaça, sua boca, fogo devorador, brasas incandescentes.

10 Ele inclinou os céus e desceu, calcando aos pés escuras nuvens,

11 cavalgou sobre um querubim e voou, planando nas asas do vento.

12 Envolveu-se nas trevas como numa tenda, nas águas tenebrosas, densas nuvens.

13 Do esplendor de sua presença flamejaram centelhas de fogo,

14 dos céus trovejou o Senhor, o Altíssimo fez ressoar a sua. voz,

15 lançou setas e dispersou os inimigos, fulminou relâmpagos e os desbaratou.

16 E apareceu descoberto o leito do mar, os fundamentos da terra, ante a voz ameaçadora do Senhor, ante o furacão de sua cólera.

17 Do alto estendeu a sua mão e me pegou, e retirou-me das águas profundas,

18 livrou-me de inimigo poderoso, dos meus adversários, mais fortes do que eu.

19 Investiram contra mim no dia do meu infortúnio, mas o Senhor foi o meu arrimo,

20 pôs-me a salvo e livrou-me, porque me ama.

21 O Senhor me tratou segundo a minha inocência, retribuiu-me segundo a pureza de minhas mãos,

22 porque guardei os caminhos do Senhor e não pequei separando-me do meu Deus;

23 Tenho diante dos olhos todos os seus preceitos e não me desvio de suas leis.

24 Ando irrepreensivelmente diante dele, guardando-me do meu pecado.

25 O Senhor retribuiu-me segundo a minha justiça, segundo a minha pureza diante dos seus olhos.

26 Com quem é bondoso vos mostrais bondoso, com homem íntegro vos mostrais íntegro,

27 puro, com quem é puro; prudente, com quem é astuto.

28 Aos humildes salvais; os semblantes soberbos humilhais.

29 Senhor, sois meu farol; é o Senhor quem dissipa as minhas trevas.

30 Convosco afrontarei batalhões; com meu Deus escalarei muralhas.

31 Os caminhos de Deus são perfeitos; a palavra do Senhor é pura. Ele é o escudo de todos os que nele se refugiam.

32 Pois, quem é Deus senão o Senhor? Quem é o rochedo, senão o nosso Deus?

33 É Deus quem me cinge de coragem e aplana o meu caminho.

34 Torna os meus pés velozes como os das gazelas e me instala nas alturas.

35 Adestra minhas mãos para o combate e meus braços para o tiro de arco.

36 Vós me dais o escudo que me salva, e vossa bondade me engrandece.

37 Alargais o caminho a meus passos para meus pés não resvalarem.

38 Dou caça aos inimigos e os extermino. E não volto sem que os tenha aniquilado.

39 De tal sorte os aniquilo e despedaço, que não mais se levantam: eles ficam caídos a meus pés.

40 Vós me cingis de coragem para a luta e ante mim dobrais os meus adversários.

41 Afugentais da minha presença os meus inimigos. E reduzo ao silêncio os que me aborrecem.

42 Gritam por socorro, mas não há quem os salve, clamam ao Senhor, mas não responde...

43 Eu os trituro como ao pó da terra. E os esmago aos pés como ao barro das estradas.

44 Vós me livrais das revoltas do meu povo e me guardais à frente das nações. Povos que eu desconhecia se tornaram meus servos.

45 Gente estranha me serve abnegadamente e obedecem-me à primeira intimação.

46 Gente estranha desfalece e sai tremendo de seus esconderijos.

47 Viva o Senhor e bendito seja o meu rochedo! Exaltado seja Deus, rocha que me salva!

48 Deus, que me proporciona a vingança e avassala nações a meus pés.

49 Sois vós quem me libertais dos meus inimigos, e me exaltais acima dos meus adversários, e me salvais do homem violento.

50 Por isso vos louvarei, ó Senhor, entre as nações e celebrarei o vosso nome.

51 Ele prepara grandes vitórias a seu rei e faz misericórdia a seu ungido. A Davi e a sua descendência para sempre.