1 Därefter tog Bildad från Sua till orda och sade:

2 Huru länge skolen I gå på jakt efter ord? Kommen till förstånd; sedan må vi talas vid.

3 Varför skola vi aktas såsom oskäliga djur, räknas i edra ögon såsom ett förstockat folk?

4 Du som i din vrede sliter sönder dig själv, menar du att dör din skull jorden skall bliva öde och klippan flyttas bort från sin plats?

5 Nej, den ogudaktiges ljus skall slockna ut, och lågan av hans eld icke giva något sken.

6 Ljuset skall förmörkas i hans hydda, och lampan slockna ut för honom.

7 Hans väldiga steg skola stäckas, hans egna rådslag bringa honom på fall.

8 Ty han rusar med sina fötter in i nätet, försåten lura, där han vandrar fram;

9 snaran griper honom om hälen, och gillret tager honom fatt;

10 garn till att fånga honom äro lagda på marken och snärjande band på hans stig.

11 Från alla sidor ängsla honom förskräckelser, de jaga honom, varhelst han går fram.

12 Olyckan vill uppsluka honom, och ofärd står redo, honom till fall.

13 Under hans hud frätas hans lemmar bort, ja, av dödens förstfödde bortfrätas hans lemmar.

14 Ur sin hydda, som han förtröstar på, ryckes han bort, och till förskräckelsernas konung vandrar han hän.

15 I hans hydda får främlingar bo, och svavel utströs över hans boning.

16 Nedantill förtorkas hans rötter, och ovantill vissnar hans krona bort.

17 Hans åminnelse förgås ifrån jorden, hans namn lever icke kvar i världen.

18 Från ljus stötes han ned i mörker och förjagas ifrån jordens krets.

19 Utan barn och avkomma bliver han i sitt folk, och ingen i hans boningar skall slippa undan.

20 Över hans ofärdsdag häpna västerns folk, och österns män gripas av rysning.

21 Ja, så sker det med den orättfärdiges hem, så går det dens hus, som ej vill veta av Gud.

1 Bildad de Chua falou então nestes termos:

2 Quando acabarás de falar, e terás a sabedoria de nos deixar dizer?

3 Por que nos consideras como animais, e por que passamos por estúpidos a teus olhos?

4 Tu que te rasgas em teu furor, é preciso que por tua causa a terra seja abandonada, e que os rochedos mudem de lugar?

5 Sim, a luz do mau se apagará, e a flama de seu fogo cessará de alumiar.

6 A luz obscurece em sua tenda, e sua lâmpada sobre ele se apagará;

7 seus passos firmes serão cortados, seus próprios desígnios os farão tropeçar.

8 Seus pés se prendem numa rede, e ele anda sobre malhas.

9 A armadilha o segura pelo calcanhar, um laço o aperta.

10 Uma corda se esconde sob a terra para pegá-lo, uma armadilha, ao longo da vereda.

11 De todas as partes temores o amedrontam, e perseguem-no passo a passo.

12 A calamidade vem faminta sobre ele, a infelicidade está postada a seu lado.

13 A pele de seu corpo é devorada, o filho mais velho da morte devora-lhe os membros;

14 é arrancado da tenda, onde se sentia seguro, levam-no ao rei dos terrores.

15 Podes estabelecer-te em sua tenda: ele não existe mais; o enxofre é espalhado em seu domínio.

16 Por baixo suas raízes secam, e por cima seus ramos definham.

17 Sua memória apaga-se da terra, nada mais lembra o seu nome na região.

18 É arrojado da luz para as trevas, é desterrado do mundo.

19 Não tem descendente nem posteridade em sua tribo, nem sobrevivente algum em sua morada.

20 O Ocidente está estupefacto com sua sorte, o Oriente treme diante dela.

21 Eis o que acontece com as tendas dos ímpios, os lugares habitados pelo homem que não conhece Deus.