1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Ack att jag vore såsom i forna månader, såsom i de dagar då Gud gav mig sitt beskydd,
3 då hans lykta sken över mitt huvud och jag vid hans ljus gick fram genom mörkret!
4 Ja, vore jag såsom i min mognads dagar, då Guds huldhet vilade över min hydda,
5 då ännu den Allsmäktige var med mig och mina barn stodo runt omkring mig,
6 då mina fötter badade i gräddmjölk och klippan invid mig göt ut bäckar av olja!
7 När jag då gick upp till porten i staden och intog mitt säte på torget,
8 då drogo de unga sig undan vid min åsyn, de gamla reste sig upp och blevo stående.
9 Då höllo hövdingar tillbaka sina ord och lade handen på munnen;
10 furstarnas röst ljöd då dämpad, och deras tunga lådde vid gommen.
11 Ja, vart öra som hörde prisade mig då säll, och vart öga som såg bar vittnesbörd om mig;
12 ty jag räddade den betryckte som ropade, och den faderlöse, den som ingen hjälpare hade.
13 Den olyckliges välsignelse kom då över mig, och änkans hjärta uppfyllde jag med jubel.
14 I rättfärdighet klädde jag mig, och den var såsom min klädnad; rättvisa bar jag såsom mantel och huvudbindel.
15 Ögon blev jag då åt den blinde, och fötter var jag åt den halte.
16 Jag var då en fader för de fattiga, och den okändes sak redde jag ut.
17 Jag krossade den orättfärdiges käkar och ryckte rovet undan hans tänder.
18 Jag tänkte då: »I mitt näste skall jag få dö, mina dagar skola bliva många såsom sanden.
19 Min rot ligger ju öppen för vatten, och i min krona faller nattens dagg.
20 Min ära bliver ständigt ny, och min båge föryngras i min hand.»
21 Ja, på mig hörde man då och väntade, man lyssnade under tystnad på mitt råd.
22 Sedan jag hade talat, talade ingen annan; såsom ett vederkvickande flöde kommo mina ord över dem.
23 De väntade på mig såsom på regn, de spärrade upp sina munnar såsom efter vårregn.
24 När de misströstade, log jag emot dem, och mitt ansiktes klarhet kunde de icke förmörka.
25 Täcktes jag besöka dem, så måste jag sitta främst; jag tronade då såsom en konung i sin skara, lik en man som har tröst för de sörjande.
1 Jó continuou seu discurso nestes termos:
2 Quem me tornará tal como antes, nos dias em que Deus me protegia,
3 quando a sua lâmpada luzia sobre a minha cabeça, e a sua luz me guiava nas trevas?
4 Tal como eu era nos dias de meu outono, quando Deus velava como um amigo sobre minha tenda,
5 quando o Todo-poderoso estava ainda comigo, e meus filhos em volta de mim;
6 quando os meus pés se banhavam no creme, e o rochedo em mim derramava ondas de óleo;
7 quando eu saía para ir à porta da cidade, e me assentava na praça pública?
8 Viam-me os jovens e se escondiam, os velhos levantavam-se e ficavam de pé;
9 os chefes interrompiam suas conversas, e punham a mão sobre a boca;
10 calava-se a voz dos príncipes, a língua colava-se-lhes no céu da boca.
11 Quem me ouvia felicitava-me, quem me via dava testemunho de mim.
12 Livrava o pobre que pedia socorro, e o órfão que não tinha apoio.
13 A bênção do que estava a perecer vinha sobre mim, e eu dava alegria ao coração da viúva.
14 Revestia-me de justiça, e a eqüidade era para mim como uma roupa e um turbante.
15 Era os olhos do cego e os pés daquele que manca;
16 era um pai para os pobres, examinava a fundo a causa dos desconhecidos.
17 Quebrava o queixo do perverso, e arrancava-lhe a presa de entre os dentes.
18 Eu dizia: Morrerei em meu ninho, meus dias serão tão numerosos quanto os da fênix.
19 Minha raiz atinge as águas, o orvalho ficará durante a noite sobre meus ramos.
20 Minha glória será sempre jovem, e meu arco sempre forte em minha mão.
21 Escutavam-me, esperavam, recolhiam em silêncio meu conselho;
22 quando acabava de falar, não acrescentavam nada, minhas palavras eram recebidas como orvalho.
23 Esperavam-me como a chuva e abriam a boca como se fosse para as águas da primavera.
24 Sorria para aqueles que perdiam coragem; ante o meu ar benevolente, deixavam de estar abatidos.
25 Quando eu ia ter com eles, tinha o primeiro lugar, era importante como um rei no meio de suas tropas, como o consolador dos aflitos.