1 De tre männen upphörde nu att svara Job, eftersom han höll sig själv för rättfärdig.

2 Då blev Elihu, Barakels son, från Bus, av Rams släkt, upptänd av vrede. Mot Job upptändes han av vrede, därför att denne menade sig hava rätt mot Gud;

3 och mot hans tre vänner upptändes hans vrede, därför att de icke funno något svar varmed de kunde vederlägga Job.

4 Hittills hade Elihu dröjt att tala till Job, därför att de andra voro äldre till åren än han.

5 Men då nu Elihu såg att de tre männen icke mer hade något att svara, upptändes hans vrede.

6 Så tog då Elihu, Barakels son, från Bus, till orda och sade; Ung till åren är jag, I däremot ären gamla. Därför höll jag mig tillbaka och var försagd och lade ej fram för eder min mening.

7 Jag tänkte: »Må åldern tala, och må årens mängd förkunna visdom.»

8 Dock, på anden i människorna kommer det an, den Allsmäktiges livsfläkt giver dem förstånd.

9 Icke de åldriga äro alltid visast, icke de äldsta förstå bäst vad rätt är.

10 Därför säger jag nu: Hör mig; jag vill lägga fram min mening, också jag.

11 Se, jag väntade på vad I skullen tala, jag lyssnade efter förstånd ifrån eder, efter skäl som I skullen draga fram.

12 Ja, noga aktade jag på eder. Men se, ingen fanns, som vederlade Job, ingen bland eder, som kunde svara på hans ord.

13 Nu mån I icke säga: »Vi möttes av vishet; Gud, men ingen människa, kan nedslå denne.»

14 Skäl mot min mening har han icke lagt fram, ej heller skall jag bemöta honom med edra bevis.

15 Se, nu stå de bestörta och svara ej mer, målet i munnen hava de mist.

16 Och jag skulle vänta, då de nu intet kunna säga, då de stå där och ej mer hava något svar!

17 Nej, också jag vill svara i min ordning, jag vill lägga fram min mening, också jag.

18 Ty, fullt upp har jag av skäl, anden i mitt inre vill spränga mig sönder.

19 Ja, mitt inre är såsom instängt vin, likt en lägel med nytt vin är det nära att brista.

20 Så vill jag då tala och skaffa mig luft, jag vill upplåta mina läppar och svara.

21 Jag får ej hava anseende till personen, och jag skall ej till någon tala inställsamma ord.

22 Nej, jag förstår ej att tala inställsamma ord; huru lätt kunde ej eljest min skapare rycka mig bort!

1 Como Jó persistisse em considerar-se como um justo, estes três homens cessaram de lhe responder.

2 Então se inflamou a cólera de Eliú, filho de Baraquel, de Buz, da família de Rão; sua cólera inflamou-se contra Jó, por este pretender justificar-se perante Deus.

3 Inflamou-se também contra seus três amigos, por não terem achado resposta conveniente, dando assim culpa a Deus.

4 Como fossem mais velhos do que ele, Eliú tinha se abstido de responder a Jó.

5 Mas, quando viu que não tinham mais nada para responder, encolerizou-se.

6 Então Eliú, filho de Baraquel, de Buz, tomou a palavra nestes termos: Sou jovem em anos, e vós sois velhos; é por isso que minha timidez me impediu de manifestar-vos o meu saber.

7 Dizia comigo: A idade vai falar; os muitos anos farão conhecer a sabedoria,

8 mas é o Espírito de Deus no homem, e um sopro do Todo-poderoso que torna inteligente.

9 Não são os mais velhos que são sábios, nem os anciãos que discernem o que é justo;

10 é por isso que digo: Escutai-me, vou mostrar-vos o que sei.

11 Esperei enquanto faláveis, prestei atenção em vossos raciocínios. Enquanto discutíeis,

12 segui-vos atentamente. Mas ninguém refutou Jó, ninguém respondeu aos seus argumentos.

13 Não digais: Encontramos a sabedoria; é Deus e não um homem quem nos instrui.

14 Não foi a mim que dirigiu seus discursos, mas encontrarei outras respostas diferentes das vossas.

15 Ei-los calados, já não dizem mais nada; faltam-lhes as palavras.

16 Esperei que se calassem, que parassem e cessassem de responder.

17 É a minha vez de responder: vou também mostrar o que sei.

18 Pois estou cheio de palavras, o espírito que está em meu peito me oprime.

19 Meu peito é como o vinho arrolhado, como um barril pronto para estourar.

20 Vou falar, isto me aliviará, abrirei meus lábios para responder.

21 Não farei acepção de ninguém, não adularei este ou aquele.

22 Pois não sei bajular; do contrário, meu Criador logo me levaria.