1 Men hör nu, Job, mina ord, och lyssna till allt vad jag vill säga.

2 Se, jag upplåter nu mina läppar, min tunga tager till orda i min mun.

3 Ur ett redbart hjärta framgår mitt tal, och vad mina läppar förstå säga de ärligt ut.

4 Guds ande är det som har gjort mig, den Allsmäktiges fläkt beskär mig liv.

5 Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram.

6 Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag.

7 Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.

8 Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde:

9 »Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning;

10 men se, han finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende.

11 Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.»

12 Nej, häri har du orätt, svarar jag dig. Gud är ju förmer än en människa.

13 Huru kan du gå till rätta med honom, såsom gåve han aldrig svar i sin sak?

14 Både på ett sätt och på två talar Gud, om man också ej aktar därpå.

15 I drömmen, i nattens syn, när sömnen har fallit tung över människorna och de vila i slummer på sitt läger,

16 då öppnar han människornas öron och sätter inseglet på sina varningar till dem,

17 när han vill avvända någon från en ogärning eller hålla högmodet borta ifrån en människa.

18 Så bevarar han hennes själ från graven och hennes liv ifrån att förgås genom vapen.

19 Hon bliver ock agad genom plågor på sitt läger och genom ständig oro, allt intill benen.

20 Hennes sinne får leda vid maten, och hennes själ vid den föda hon älskade.

21 Hennes hull förtvinar, till dess intet är att se, ja, hennes ben täras bort intill osynlighet.

22 Så nalkas hennes själ till graven och hennes liv hän till dödens makter.

23 Men om en ängel då finnes, som vakar över henne, en medlare, någon enda av de tusen, och denne får lära människan hennes plikt,

24 då förbarmar Gud sig över henne och säger; »Fräls henne, så att hon slipper fara ned i graven; lösepenningen har jag nu fått.»

25 Hennes kropp får då ny ungdomskraft, hon bliver åter såsom under sin styrkas dagar.

26 När hon då beder till Gud, är han henne nådig och låter henne se sitt ansikte med jubel; han giver så den mannen hans rättfärdighet åter.

27 Så får denne då sjunga inför människorna och säga: »Väl syndade jag, och väl kränkte jag rätten, dock vederfors mig ej vad jag hade förskyllt;

28 ty han förlossade min själ, så att den undslapp graven, och mitt liv får nu med lust skåda ljuset.»

29 Se, detta allt kommer Gud åstad, både två gånger och tre, för den mannen,

30 till att rädda hans själ från graven, så att han får njuta av de levandes ljus.

31 Akta nu härpå, du Job, och hör mig; tig, så att jag får tala.

32 Dock, har du något att säga, så svara mig; tala, ty gärna gåve jag dig rätt.

33 Varom icke, så är det du som må höra på mig; du må tiga, så att jag får lära dig vishet.

1 E agora, Jó, escuta minhas palavras, dá ouvidos a todos os meus discursos.

2 Eis que abro a boca, minha língua, sob o céu da boca, vai falar.

3 Minhas palavras brotam de um coração reto, meus lábios falarão francamente.

4 O Espírito de Deus me criou, e o sopro do Todo-poderoso me deu a vida.

5 Se puderes, responde-me; toma posição, fica firme diante de mim.

6 Em face de Deus sou teu igual: como tu mesmo, fui formado de barro.

7 Assim meu temor não te assustará e o peso de minhas palavras não te acabrunhará.

8 Ora, disseste aos meus ouvidos, e ouvi estas palavras:

9 Sou puro, sem pecado; sou limpo, não há culpa em mim.

10 É ele que inventa pretextos contra mim, considera-me seu inimigo.

11 Pôs meus pés no cepo, espiou todos os meus passos.

12 Responderei que nisto foste injusto, pois Deus é maior do que o homem.

13 Por que o acusas de não dar nenhuma resposta a teus discursos?

14 Pois Deus fala de uma maneira e de outra e não prestas atenção.

15 Por meio dos sonhos, das visões noturnas, quando um sono profundo pesa sobre os humanos, enquanto o homem está adormecido em seu leito,

16 então abre o ouvido do homem e o assusta com suas aparições,

17 a fim de desviá-lo do pecado e de preservá-lo do orgulho,

18 para salvar-lhe a alma do fosso, e sua vida, da seta mortífera.

19 Pela dor também é instruído o homem em seu leito, quando todos os seus membros são agitados,

20 quando recebe o alimento com desgosto, e já não pode suportar as iguarias mais deliciosas;

21 sua carne some aos olhares, seus membros emagrecidos se desvanecem;

22 sua alma aproxima-se da sepultura, e sua vida, daqueles que estão mortos.

23 Se perto dele se encontrar um anjo, um intercessor entre mil, para ensinar-lhe o que deve fazer,

24 ter piedade dele e dizer: Poupai-o de descer à sepultura, recebi o resgate de sua vida;

25 sua carne retomará o vigor da mocidade, retornará aos dias de sua adolescência.

26 Ele reza, e Deus lhe é propício, contempla-lhe a face com alegria. Anuncia {Deus} ao homem sua justiça;

27 canta diante dos homens, dizendo: Pequei, violei o direito, e Deus não me tratou conforme meus erros;

28 poupou minha alma de descer à sepultura, e minha alma bem viva goza a luz.

29 Eis o que Deus faz duas, três vezes para o homem,

30 a fim de tirar-lhe a alma da sepultura, para iluminá-la com a luz dos vivos.

31 Presta atenção, Jó, escuta-me; cala a boca para que eu fale.

32 Se tens alguma coisa para dizer, responde-me; fala, eu gostaria de te dar razão.

33 Se não, escuta-me, cala-te, e eu te ensinarei a sabedoria.