1 Är det du som jagar upp rov åt lejoninnan och stillar de unga lejonens hunger,

2 när de trycka sig ned i sina kulor eller ligga på lur i snåret?

3 Vem är det som skaffar mat åt korpen, när hans ungar ropar till Gud, där de sväva omkring utan föda?

4 Vet du tiden för stengetterna att föda, vakar du över när hindarna bör kalva?

5 Räknar du månaderna som de skola gå dräktiga, ja, vet du tiden för dem att föda?

6 De böja sig ned, de avbörda sig sina foster, hastigt göra de sig fria ifrån födslovåndan.

7 Deras ungar frodas och växa till på marken, så springa de sin väg och vända ej tillbaka.

8 Vem har skänkt vildåsnan hennes frihet, vem har lossat den skyggas band?

9 Se, hedmarken gav jag henne till hem, och saltöknen blev hennes boning.

10 Hon ler åt larmet i staden, hon hör ingen pådrivares rop.

11 Vad hon spanar upp på berget har hon till bete, hon letar efter allt som är grönt.

12 Skall vildoxen finnas hågad att tjäna dig och att stanna över natten invid din krubba?

13 Kan du tvinga vildoxen att gå i fåran efter töm och förmå honom att i ditt spår harva markerna jämna?

14 Kan du lita på honom, då ju hans kraft är så stor, kan du betro åt honom ditt arbetes frukt?

15 Överlåter du åt honom att föra hem din säd och att hämta den tillhopa till din loge?

16 Strutshonans vingar flaxa med fröjd, men vad modersömhet visa väl hennes pennor, hennes fjädrar?

17 Åt jorden överlåter hon ju sina ägg och ruvar dem ovanpå sanden.

18 Hon bryr sig ej om att en fot kan krossa dem, att ett vilddjur kan trampa dem sönder.

19 Hård är hon mot sin avkomma, såsom vore den ej hennes; att hennes avel kan gå under, det bekymrar henne ej.

20 Ty Gud har gjort henne glömsk för vishet, han har ej tilldelat henne förstånd.

21 Men när det gäller, piskar hon sig själv upp till språng; då ler hon åt både häst och man.

22 Är det du som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man?

23 Är det du som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den!

24 Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror.

25 Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd.

26 Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans.

27 Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit.

28 För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.

29 Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder?

30 Eller är det på ditt bud som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden?

31 På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget.

32 Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skådar hans ögon.

33 Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom. Job, 40 Kapitlet Herren manar Job ytterligare till ödmjukhet, med hänvisning på sina båda underskapelser Behemot (flodhästen) och Leviatan (krokodilen).

34 Så svarade nu HERREN Job och sade:

35 Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästare? Svara då, du som så klagar på Gud!

36 Job svarade HERREN och sade:

37 Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen.

38 En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.

1 Conheces o tempo em que as cabras monteses dão à luz nos rochedos? Observaste o parto das corças?

2 Contaste os meses de sua gravidez, e sabes o tempo de seu parto?

3 Elas se abaixam e dão cria, e se livram de suas dores.

4 Seus filhos tornam-se fortes e crescem nos campos, apartam-se delas e não voltam mais.

5 Quem pôs o asno em liberdade, quem rompeu os laços do burro selvagem?

6 Dei-lhe o deserto por morada, a planície salgada como lugar de habitação;

7 ele ri-se do tumulto da cidade, não escuta os gritos do cocheiro,

8 explora as montanhas, sua pastagem, e nela anda buscando tudo o que está verde.

9 Quererá servir-te o boi selvagem, ou quererá passar a noite em teu estábulo?

10 Porás uma corda em seu pescoço, ou fenderá ele atrás de ti os teus sulcos?

11 Fiarás nele porque sua força é grande, e lhe deixarás o cuidado de teu trabalho?

12 Contarás com ele para que te traga para a casa o que semeaste, e que te encha a tua eira?

13 A asa da avestruz bate alegremente, não tem asas nem penas bondosas...

14 Ela abandona os seus ovos na terra, e os deixa aquecer no solo,

15 não pensando que um pé poderá pisá-los e que animais selvagens poderão quebrá-los.

16 É cruel com seus filhinhos, como se não fossem seus; não se incomoda de ter sofrido em vão,

17 pois Deus lhe negou a sabedoria e não lhe abriu a inteligência.

18 Mas quando alça o vôo, ri-se do cavalo e de seu cavaleiro.

19 És tu que dás o vigor ao cavalo, e foste tu que enfeitaste seu pescoço com uma crina ondulante?

20 Que o fazes saltar como um gafanhoto, relinchando terrivelmente?

21 Orgulhoso de sua força, escava a terra com a pata, atira-se à frente das armas.

22 Ri-se do medo, nada o assusta, não recua diante da espada.

23 Sobre ele ressoa a aljava, o ferro brilhante da lança e o dardo;

24 tremendo de impaciência, devora o espaço, o som da trombeta não o deixa no lugar.

25 Ao sinal do clarim, diz: Vamos! De longe fareja a batalha, a voz troante dos chefes e o alarido dos guerreiros.

26 É graças à tua sabedoria que o falcão alça o vôo, e desdobra as suas asas em direção ao meio-dia?

27 É por tua ordem que a águia levanta o vôo, e faz seu ninho nas alturas?

28 Ela habita o rochedo, e nele passa a noite, sobre a ponta rochosa e o cimo escarpado.

29 De lá espia sua presa, seus olhos penetram as distâncias.

30 Seus filhinhos se alimentam de sangue; onde quer que haja cadáveres, ali está ela.