1 Så oförvägen är ingen, att han törs reta denne. Vem vågar då sätta sig upp mot mig själv?

2 Vem har först givit mig något, som jag alltså bör betala igen? Mitt är ju allt vad som finnes under himmelen.

3 Jag vill ej höra upp att tala om hans lemmar, om huru väldig han är, och huru härligt han är danad.

4 Vem mäktar rycka av honom hans pansar? Vem vågar sig in mellan hans käkars par?

5 Hans gaps dörrar, vem vill öppna dem? Runtom hans tänder bor ju förskräckelse.

6 Stolta sitta på honom sköldarnas rader; hopslutna äro de med fast försegling.

7 Tätt fogar sig den ena intill den andra, icke en vindfläkt tränger in mellan dem.

8 Var och en håller ihop med den nästa, de gripa in i varandra och skiljas ej åt.

9 När han fnyser, strålar det av ljus; hans blickar äro såsom morgonrodnadens ögonbryn.

10 Bloss fara ut ur hans gap, eldgnistor springa fram därur.

11 Från hans näsborrar utgår rök såsom ur en sjudande panna på bränslet.

12 Hans andedräkt framgnistrar eldkol, och lågor bryta fram ur hans gap.

13 På hans hals har kraften sin boning, och framför honom stapplar försagdhet.

14 Själva det veka på hans buk är ett stadigt fogverk, det sitter orubbligt, såsom gjutet på honom.

15 Hans hjärta är fast såsom sten, fast såsom bottenstenen i kvarnen.

16 När han reser sig, bäva hjältar, av ångest mista de all sans.

17 Angripes han med ett svärd, så håller det ej stånd, ej heller spjut eller pil eller pansar.

18 Han aktar järn såsom halm och koppar såsom murket trä.

19 Bågskott skrämma honom ej bort, slungstenar förvandlas för honom till strå;

20 ja, stridsklubbor aktar han såsom strå, han ler åt rasslet av lansar.

21 På sin buk bär han skarpa eggar, spår såsom av en tröskvagn ristar han i dyn.

22 Han gör djupet sjudande som en gryta, likt en salvokokares kittel förvandlar han vattnet.

23 Bakom honom strålar vägen av ljus, djupet synes bära silverhår.

24 Ja, på jorden finnes intet som är honom likt, otillgänglig för fruktan skapades han.

25 På allt vad högt är ser han med förakt, konung är han över alla stolta vilddjur.

1 Poderás tu fisgar Leviatã com um anzol, e amarrar-lhe a língua com uma corda?

2 Serás capaz de passar um junco em suas ventas, ou de furar-lhe a mandíbula com um gancho?

3 Ele te fará muitos rogos, e te dirigirá palavras ternas?

4 Concluirá ele um pacto contigo, a fim de que faças dele sempre teu escravo?

5 Brincarás com ele como com um pássaro, ou atá-lo-ás para divertir teus filhos?

6 Será ele vendido por uma sociedade de pescadores, e dividido entre os negociantes?

7 Crivar-lhe-ás a pele de dardos, fincar-lhe-ás um arpão na cabeça?

8 Tenta pôr a mão nele, sempre te lembrarás disso, e não recomeçarás.

9 Tua esperança será lograda, bastaria seu aspecto para te arrasar.

10 Ninguém é bastante ousado para provocá-lo; quem lhe resistiria face a face?

11 Quem pôde afrontá-lo e sair com vida, debaixo de toda a extensão do céu?

12 Não quero calar {a glória} de seus membros, direi seu vigor incomparável.

13 Quem levantou a dianteira de sua couraça? Quem penetrou na dupla linha de sua dentadura?

14 Quem lhe abriu os dois batentes da goela, em que seus dentes fazem reinar o terror?

15 Sua costa é um aglomerado de escudos, cujas juntas são estreitamente ligadas;

16 uma toca a outra, o ar não passa por entre elas;

17 uma adere tão bem à outra, que são encaixadas sem se poderem desunir.

18 Seu espirro faz jorrar a luz, seus olhos são como as pálpebras da aurora.

19 De sua goela saem chamas, escapam centelhas ardentes.

20 De suas ventas sai uma fumaça, como de uma marmita que ferve entre chamas.

21 Seu hálito queima como brasa, a chama jorra de sua goela.

22 Em seu pescoço reside a força, diante dele salta o espanto.

23 As barbelas de sua carne são aderentes, esticadas sobre ele, inabaláveis.

24 Duro como a pedra é seu coração, sólido como a mó fixa de um moinho.

25 Quando se levanta, tremem as ondas, as vagas do mar se afastam.

26 Se uma espada o toca, ela não resiste, nem a lança, nem a azagaia, nem o dardo.

27 O ferro para ele é palha; o bronze, pau podre.

28 A flecha não o faz fugir, as pedras da funda são palhinhas para ele.

29 O martelo lhe parece um fiapo de palha; ri-se do assobio da azagaia.

30 Seu ventre é coberto de cacos de vidro pontudos, é uma grade de ferro que se estende sobre a lama.

31 Faz ferver o abismo como uma panela, faz do mar um queimador de perfumes.

32 Deixa atrás de si um sulco brilhante, como se o abismo tivesse cabelos brancos.

33 Não há nada igual a ele na terra, pois foi feito para não ter medo de nada;

34 afronta tudo o que é elevado, é o rei dos mais orgulhosos animais.