1 Jag är en man som har prövat elände under hans vredes ris.
2 Mig har han fört och låtit vandra genom mörker och genom ljus.
3 Ja, mot mig vänder han sin hand beständigt, åter och åter.
4 Han har uppfrätt mitt kött och min hud, han har krossat benen i mig.
5 Han har kringskansat och omvärvt mig med gift och vedermöda.
6 I mörker har han lagt mig såsom de längesedan döda.
7 Han har kringmurat mig, så att jag ej kommer ut, han har lagt på mig tunga fjättrar.
8 Huru jag än klagar och ropar, tillstoppar han öronen för min bön.
9 Med huggen sten har han murat för mina vägar, mina stigar har han gjort svåra.
10 En lurande björn är han mot mig, ett lejon som ligger i försåt.
11 Han förde mig på villoväg och rev mig i stycken, förödelse lät han gå över mig.
12 Han spände sin båge och satte mig upp till ett mål för sin pil.
13 Ja, pilar från sitt koger sände han in i mina njurar.
14 Jag blev ett åtlöje för hela mitt folk en visa för dem hela dagen.
15 Han mättade mig med bittra örter, han gav mig malört att dricka.
16 Han lät mina tänder bita sönder sig på stenar, han höljde mig med aska.
17 Ja, du förkastade min själ och tog bort min frid; jag visste ej mer vad lycka var.
18 Jag sade: »Det är ute med min livskraft och med mitt hopp till HERREN.»
19 Tänk på mitt elände och min husvillhet, på malörten och giftet!
20 Stadigt tänker min själ därpå och är bedrövad i mig.
21 Men detta vill jag besinna, och därför skall jag hoppas:
22 HERRENS nåd är det att det icke är ute med oss, ty det är icke slut med hans barmhärtighet.
23 Den är var morgon ny, ja, stor är din trofasthet.
24 HERREN är min del, det säger min själ mig; därför vill jag hoppas på honom.
25 HERREN är god mot dem som förbida honom, mot den själ som söker honom.
26 Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från HERREN.
27 Det är gott för en man att han får bära ett ok i sin ungdom.
28 Må han sitta ensam och tyst, när ett sådant pålägges honom.
29 Må han sänka sin mun i stoftet; kanhända finnes ännu hopp.
30 Må han vända kinden till åt den som slår honom och låta mätta sig med smälek.
31 Ty Herren förkastar icke för evig tid;
32 utan om han har bedrövat, så förbarmar han sig igen, efter sin stora nåd.
33 Ty icke av villigt hjärta plågar han människors barn och vållar dem bedrövelse.
34 Att man krossar under sina fötter alla fångar i landet,
35 att man vränger en mans rätt inför den Högstes ansikte,
36 att man gör orätt mot en människa i någon hennes sak, skulle Herren icke se det?
37 Vem sade, och det vart, om det ej var Herren som bjöd?
38 Kommer icke från den Högstes mun både ont och gott?
39 Varför knorrar då en människa här i livet, varför en man, om han drabbas av sin synd?
40 Låtom oss rannsaka våra vägar och pröva dem och omvända oss till HERREN.
41 Låtom oss upplyfta våra hjärtan, såväl som våra händer, till Gud i himmelen.
42 Vi hava varit avfälliga och gensträviga, och du har icke förlåtit det.
43 Du har höljt dig i vrede och förföljt oss, du har dräpt utan förskoning.
44 Du har höljt dig i moln, så att ingen bön har nått fram.
45 Ja, orena och föraktade låter du oss stå mitt ibland folken.
46 Alla våra fiender spärra upp munnen emot oss.
47 Faror och fallgropar möta oss fördärv och skada.
48 Vattenbäckar rinna ned från mitt öga för dottern mitt folks skada.
49 Mitt öga flödar utan uppehåll och förtröttas icke,
50 till dess att HERREN blickar ned från himmelen och ser härtill.
51 Mitt öga vållar mig plåga för alla min stads döttrars skull.
52 Jag bliver ivrigt jagad såsom en fågel av dem som utan sak äro mina fiender.
53 De vilja förgöra mitt liv här i djupet, de kasta stenar på mig.
54 Vatten strömma över mitt huvud, jag säger: »Det är ute med mig.»
55 Jag åkallar ditt namn, o HERRE, har underst i djupet.
56 Du hör min röst; tillslut icke ditt öra, bered mig lindring, då jag nu ropar.
57 Ja, du nalkas mig, när jag åkallar dig; du säger: »Frukta icke.»
58 Du utför, Herre, min själs sak, du förlossar mitt liv.
59 Du ser, HERRE, den orätt mig vederfares; skaffa mig rätt.
60 Du ser all deras hämndgirighet, alla deras anslag mot mig.
61 Du hör deras smädelser, HERRE, alla deras anslag mot mig.
62 Vad mina motståndare tala och tänka ut är beständigt riktat mot mig.
63 Akta på huru de hava mig till sin visa, evad de sitta eller stå upp.
64 Du skall giva dem vedergällning, HERRE, efter deras händers verk.
65 Du skall lägga ett täckelse över deras hjärtan; din förbannelse skall komma över dem.
66 Du skall förfölja dem i vrede och förgöra dem, så att de ej bestå under HERRENS himmel.
1 Eu sou o homem que conheceu a dor, sob a vara de seu furor.
2 Conduziu-me e me fez caminhar nas trevas e não na claridade.
3 Ele não cessa de voltar a mão todos os dias contra mim.
4 Consumiu minha carne e minha pele, partiu meus ossos.
5 Em torno de mim acumulou veneno e dor.
6 Fez-me morar nas trevas como os mortos do tempo antigo.
7 Cercou-me com muralhas sem saída, carregou-me de pesados grilhões.
8 Não obstante meus gritos e apelos sufocou a minha prece!
9 Fechou-me a vereda com pedras e obstruiu o meu caminho.
10 Foi ele para mim qual urso de emboscada, qual leão traiçoeiro.
11 Desviou-me para me dilacerar, deixando-me no abandono.
12 Retesou o arco e me tomou para alvo de suas setas.
13 Cravou em meus rins as flechas de sua aljava.
14 Tornei-me escárnio do meu povo, objeto constante de suas canções.
15 Saturou-me de amarguras, saciou-me de absinto.
16 Quebrou-me os dentes com cascalhos, mergulhou-me em cinzas.
17 A paz foi roubada de minha alma, nem sei mais o que é felicidade.
18 E eu penso: perdi minha força e minha esperança no Senhor.
19 A lembrança de meus tormentos e minhas misérias é para mim absinto e veneno.
20 A pensar nisso sem cessar, minha alma desfalece dentro de mim.
21 Eis, porém, o que vou tomar a peito para recuperar a esperança.
22 É graças ao Senhor que não fomos aniquilados, porque não se esgotou sua piedade.
23 Cada manhã ele se manifesta e grande é sua fidelidade.
24 Disse-me a alma: o Senhor é minha partilha, e assim nele confio.
25 O Senhor é bom para quem nele confia, para a alma que o procura.
26 Bom é esperar em silêncio o socorro do Senhor.
27 É bom para o homem carregar seu jugo na mocidade.
28 Permaneça só e em silêncio, quando Deus lho determinar!
29 Leve sua boca ao pó; haverá, talvez, esperança?
30 Estenda a face a quem o fere, e se farte de opróbrios!
31 Porque o Senhor não repele para sempre.
32 Após haver afligido, ele tem piedade, porque é grande sua misericórdia.
33 Não lhe alegra o coração humilhar e afligir os homens.
34 Calcar aos pés todos os cativos da terra;
35 violar o direito de um homem à face do Altíssimo;
36 lesar os direitos de outros... Não vê tudo isso o Senhor?
37 De quem se executa a ordem, sem que Deus a ordene?
38 Não é da boca do Altíssimo que procedem males e bens?
39 De que pode o homem em vida queixar-se? Que cada um se queixe de seus pecados.
40 Examinemos, escrutemos o nosso proceder, e voltemos para o Senhor.
41 Elevemos os corações, tanto quanto as mãos, para Deus lá nos céus.
42 Pecamos, recalcitramos, e não nos perdoastes.
43 Cobristes-vos de cólera para nos perseguir. Matastes sem piedade.
44 Numa nuvem vos envolvestes para impedir que a prece a atravessasse.
45 E de nós fizestes raspas, refugo das nações.
46 Contra nós abrem a boca todos os nossos inimigos.
47 Fosso e terror - é o nosso quinhão, com ruínas e desolação.
48 Rios de lágrimas correm-me dos olhos, por causa da ruína da filha de meu povo.
49 Não cessam meus olhos de chorar, porque não cessa {a desgraça},
50 até que do alto dos céus o Senhor desça seu olhar.
51 Minha alma se amargura, ao ver todas as filhas da minha cidade.
52 Caçaram-me como a um pardal os que, sem razão, me odeiam.
53 Quiseram precipitar-me no fosso rolando uma pedra sobre mim.
54 Acima de mim subiam as águas: Estou perdido!, exclamei.
55 Invoquei, Senhor, o vosso nome do profundo fosso.
56 Ouvistes-me gritar: Não aparteis do meu chamado o vosso ouvido.
57 E vós viestes no dia em que vos invoquei e dissestes: Não tenhas medo!
58 Defendestes, Senhor, a minha causa, e minha vida resgatastes.
59 Vistes, Senhor, o mal que me fizeram: fazei-me justiça.
60 Vós vedes seus projetos vingativos e suas tramas contra mim.
61 Senhor, ouvistes suas injúrias e todos os seus conluios contra mim;
62 As palavras de meus inimigos e o que sem cessar estão tramando contra mim.
63 Observai-os: sentados ou de pé, fazem de mim objeto de suas canções.
64 Dai-lhes, Senhor, a paga, o que merece o seu proceder.
65 Cegai-lhes o coração; feri-os com a vossa maldição;
66 persegui-os com vossa cólera, e exterminai-os do nosso universo, Senhor!