1 Tänk, HERRE, på vad som har vederfarits oss skåda ned och se till vår smälek.
2 Vår arvedel har kommit i främlingars ägo, våra hus i utlänningars.
3 Vi hava blivit värnlösa, vi hava ingen fader; våra mödrar äro såsom änkor.
4 Vattnet som tillhör oss få vi dricka allenast för penningar; vår egen ved måste vi betala.
5 Våra förföljare äro oss på halsen; huru trötta vi än äro, unnas oss dock ingen vila.
6 Vi hava måst giva oss under Egypten, under Assyrien, för att få bröd till att mätta oss med.
7 Våra fäder hava syndat, de äro icke mer, vi måste bära deras missgärningar.
8 Trälar få råda över oss; ingen finnes, som rycker oss ur deras våld.
9 Med fara för vårt liv hämta vi vårt bröd, bärga det undan öknens svärd.
10 Vår hud är glödande såsom en ugn, för brännande hungers skull.
11 Kvinnorna kränkte man i Sion, jungfrurna i Juda städer.
12 Furstarna blevo upphängda av deras händer, för de äldste visade de ingen försyn.
13 Ynglingarna måste bära på kvarnstenar, och gossarna dignade under vedbördor.
14 De gamla sitta icke mer i porten, de unga hava upphört med sitt strängaspel.
15 Våra hjärtan hava icke mer någon fröjd i sorgelåt är vår dans förvandlad.
16 Kronan har fallit ifrån vårt huvud; ve oss, att vi syndade så!
17 Därför hava ock våra hjärtan blivit sjuka, därför äro våra ögon förmörkade,
18 för Sions bergs skull, som nu ligger öde, så att rävarna ströva omkring därpå.
19 Du, HERRE, tronar evinnerligen; din tron består från släkte till släkte.
20 Varför vill du för alltid förgäta oss, förkasta oss för beständigt?
21 Tag oss åter till dig, HERRE, så att vi få vända åter; förnya våra dagar, så att de bliva såsom fordom.
22 Eller har du alldeles förkastat oss? Förtörnas du på oss så övermåttan?
1 Lembrai-vos, Senhor, do que nos aconteceu. Olhai, considerai nossa humilhação.
2 Nossa herança passou a mãos estranhas, e nossas casas foram entregues a desconhecidos.
3 Órfãos, fomos privados de nossos pais, e nossas mães são como viúvas.
4 Somente a preço de dinheiro nos é dado beber; a nossa lenha, devemos pagá-la.
5 Carregando o jugo ao pescoço, somo perseguidos, extenuamo-nos, não há trégua para nós!
6 Estendemos a mão ao Egito e à Assíria para obtermos o pão para comer.
7 Pecaram nossos pais, e já não existem, e sobre nós caíram os castigos de suas iniqüidades.
8 Um povo de escravos domina sobre nós. Ninguém nos arrebata de suas mãos.
9 Se comemos o pão, é com perigo de nossa vida, por causa da espada que ataca no deserto.
10 Nossa pele esbraseou-se como ao forno, sob os ardores da fome.
11 Foram violadas as mulheres de Sião e as jovens nas cidades de Judá;
12 chefes foram executados pelas mãos {dos inimigos} que nenhum respeito tiveram pelos anciãos.
13 Jovens tiveram que girar a mó, e adolescentes vergaram sob o peso dos fardos de lenha.
14 Não se assentam mais às portas os anciãos, deixaram os jovens de dedilhar as cordas da lira.
15 Fugiu-nos a alegria dos corações; nossas danças se converteram em luto.
16 Caiu-nos da cabeça a coroa; desgraçados de nós, porque pecamos.
17 Amargurou-se-nos o coração, e nossos olhos toldaram-se {de lágrimas},
18 porque o monte Sião foi assolado, e nele andam à solta os chacais.
19 Vós, porém, Senhor, sois eterno, e vosso trono subsistirá através dos tempos.
20 Por que persistir em esquecer-nos? Por que abandonar-nos para sempre?
21 Reconduzi-nos a vós, Senhor; e voltaremos. Fazei-nos reviver os dias de outrora.
22 A menos que nos tenhais abandonado, e que contra nós demasiadamente vos tenhais irritado.