1 Min son, akta på min vishet, böj ditt öra till mitt förstånd,

2 så att du bevarar eftertänksamhet och låter dina läppar taga kunskap i akt.

3 Se, av honung drypa en trolös kvinnas läppar, och halare än olja är hennes mun.

4 Men på sistone bliver hon bitter såsom malört och skarp såsom ett tveeggat svärd.

5 Hennes fötter styra nedåt mot döden till dödsriket draga hennes steg.

6 Livets väg vill hon ej akta på; hennes stigar äro villostigar, fastän hon ej vet det.

7 Så hören mig nu, I barn, och viken icke ifrån min muns tal.

8 Låt din väg vara fjärran ifrån henne, och nalkas icke dörren till hennes hus.

9 Må du ej åt andra få offra din ära, ej dina år åt en som hämnas grymt;

10 må icke främmande få mätta sig av ditt gods och dina mödors frukt komma i en annans hus,

11 så att du själv på sistone måste sucka, när ditt hull och ditt kött är förtärt.

12 och säga: »Huru kunde jag så hata tuktan, huru kunde mitt hjärta så förakta tillrättavisning!

13 Varför lyssnade jag icke till mina lärares röst, och böjde icke mitt öra till dem som ville undervisa mig?

14 Föga fattas nu att jag har drabbats av allt vad ont är, mitt i församling och menighet.

15 Drick vatten ur din egen brunn det vatten som rinner ur din egen källa.

16 Icke vill du att dina flöden skola strömma ut på gatan, dina vattenbäckar på torgen?

17 Nej, dig allena må de tillhöra, och ingen främmande jämte dig.

18 Din brunn må vara välsignad, och av din ungdoms hustru må du hämta din glädje;

19 hon, den älskliga hinden, den täcka gasellen, hennes barm förnöje dig alltid, i hennes kärlek finne du ständig din lust.

20 Min son, icke skall du hava din lust i en främmande kvinna? Icke skall du sluta din nästas hustru i din famn?

21 Se, för HERRENS ögon ligga var människas vägar blottade, och på alla hennes stigar giver han akt.

22 Den ogudaktige fångas av sina egna missgärningar och fastnar i sin egen synds snaror.

23 Han måste dö, därför att han icke lät tukta sig; ja, genom sin stora dårskap kommer han på fall.

1 Meu filho, atende à minha sabedoria, presta atenção à minha razão,

2 a fim de conservares o sentido das coisas e guardares a ciência em teus lábios.

3 Porque os lábios da mulher alheia destilam o mel; seu paladar é mais oleoso que o azeite.

4 No fim, porém, é amarga como o absinto, aguda como a espada de dois gumes.

5 Seus pés se encaminham para a morte, seus passos atingem a região dos mortos.

6 Longe de andarem pela vereda da vida, seus passos se extraviam, sem saber para onde.

7 Escutai-me, pois, meus filhos, não vos aparteis das palavras de minha boca.

8 Afasta dela teu caminho, não te aproximes da porta de sua casa,

9 para que não seja entregue a outros tua fortuna e tua vida a um homem cruel;

10 para que estranhos não se fartem de teus haveres e o fruto de teu trabalho não passe para a casa alheia;

11 para que não gemas no fim, quando forem consumidas tuas carnes e teu corpo

12 e tiveres que dizer: Por que odiei a disciplina, e meu coração desdenhou a correção?

13 Por que não ouvi a voz de meus mestres, nem dei ouvido aos meus educadores?

14 Por pouco eu chegaria ao cúmulo da desgraça no meio da assembléia do povo.

15 Bebe a água do teu poço e das correntes de tua cisterna.

16 Derramar-se-ão tuas fontes por fora e teus arroios nas ruas?

17 Sejam eles para ti só, sem que os estranhos neles tomem parte.

18 Seja bendita a tua fonte! Regozija-te com a mulher de tua juventude,

19 corça de amor, serva encantadora. Que sejas sempre embriagado com seus encantos e que seus amores te embriaguem sem cessar!

20 Por que hás de te enamorar de uma alheia e abraçar o seio de uma estranha?

21 Pois o Senhor olha os caminhos dos homens e observa todas as suas veredas.

22 O homem será preso por suas próprias faltas e ligado com as cadeias de seu pecado.

23 Perecerá por falta de correção e se desviará pelo excesso de sua loucura.